Ibas grundades 1978 och började sin bana som en serviceverkstad för bland annat mätinstrument och monitorer. I början av 80-talet var företaget tidigt ute med att erbjuda dataräddningstjänster, vilket även successivt har kommit att bli deras huvudsakliga expertområde.
Sedan 2006 är Ibas en del av det amerikanska företaget Kroll Ontrack, som i dagsläget anses vara världens största aktör inom dataräddning. Kroll Ontrack har totalt 18 laboratorium utspridda världen över, där Ibas norska laboratorium, med sina 19 anställda, huvudsakligen har hand om kunder från norra Europa.
Förutom dataräddning arbetar även Ibas med dataradering och IT-forensik, där det sistnämda handlar om att bistå med hjälp i exempelvis rättsfall och polisutredningar. Detta kan innebära allt ifrån att läsa ut raderade sms ur en mobiltelefon till att säkra bevis mot en föredetta anställd som misstänks för exempelvis datastöld.
När det kommer till dataräddningsbiten så kan denna variera enormt från fall till fall. Även om merparten av uppdragen handlar om sedvanliga hårddiskkrascher eller logiska fel, händer det ibland att företaget får rädda data ur datorer som varit med om brand eller varit på ett skepp som förlist och hamnat på havets botten.
Efter att en kund varit i kontakt med Ibas blir denna oftast ombedd att skicka in den drabbade lagringsenheten. När enheten anländer märks den upp och läggs i en röd back på labbteknikernas hylla för inkommande gods. Teknikerna plockar i sin tur enheter efter prioriteringsordning, där tidskritiska kunder som beställt en expresstjänst går före i kön.
Teknikern börjar med att knappa in det aktuella fallets ordernummer i hanteringssystemet för att få upp information om kunden och en felbeskrivning av enheten. I detta fall handlar det om en extern hårddisk som inte längre går att komma åt i operativsystemet.
Då hårddisken enligt kunden inte har utsatts för fysisk åverkan misstänker teknikern att det rör sig om ett logiskt fel och kopplar därför in den till en dedikerad återställningsstation. Logiska fel kan exempelvis innebära ett korrupt filsystem eller en trasig partitiontabell, och är generellt sett mycket enklare att åtgärda än fysiska fel.
När väl hårddisken har spunnit upp och upptäckts av operativsystemet börjar teknikern med att skapa ett nytt projekt, vilket i sin tur innebär att en image-fil skapas på företagets filserver. Det är till denna image-fil som den trasiga hårddiskens data kommer att skrivas under själva återställningsproceduren.
Med hjälp av en arsenal av egenutvecklad mjukvara påbörjar sedan teknikern arbetet med att försöka rädda den data kunden vill åt. Detta inleds ofta med ett försök att återställa partitionens filtabell för att lättare kunna hitta de filerna som begärts och samtidigt begränsa avläsningsområdet.
Efter bara några minuter står det klart att hårddisken verkar ha en del fysiska fel och troligtvis kommer teknikern behöva skruva upp den för vidare undersökning. Han låter den dock köra färdigt genomsökningen i hopp om att de efterfrågade filerna ligger i ett område som inte påverkats av skadorna.
Under tiden som genomsökningen fortsätter passar teknikern på att plocka fram nästa hårddisk i kön. Denna gång har den aktuella enheten suttit i en bärbar dator som åkt i golvet medan den var igång. Hårddisken har dessutom varit inlämnad på två andra återställningsfirmor utan framgång, vilket får teknikern att misstänka ett grovt fysiskt fel.
För att inte göra skadan värre väljer han att börja med en analys av insidan snarare än att försöka starta upp enheten. Ibas labbtekniker sitter inte längre i renrum vid demontering av hårddiskar utan använder istället specialtillverkade dragskåp. Dessa dragskåp skapar ett övertryck vid arbetsytan vilket håller den damm och partikelfri.
Med hårddiskens hölje avtaget kan teknikern inspektera enhetens insida efter fysiska skador. I det här fallet syns inga uppenbara fel, men då hårddisken har varit med om ett fall så finns det misstankar om att läs- och skrivhuvudet kan ha skadats vid nedslaget.
För att gå till botten med detta behöver han skruva loss läs- och skrivarmen och undersöka denna närmare under ett mikroskop. Då det rör sig om väldigt känsliga komponenter inuti hårddisken behöver detta göras med stor försiktighet.
Bilderna från mikroskopet avslöjar snabbt att ett läs- och skrivhuvud har skadats rejält. Samtidigt syns även bortskrapade rester på huvudet, vilket tyder på att någon av hårddiskplattorna kan ha repats vid fallet. Teknikerns nästa steg blir därför att undersöka hur allvarliga skadorna är på hårddiskplattorna. Då det skadade huvudet läste och skrev till den undre plattan behöver han först lossa på den översta som även verkar ha klarat sig helt utan skador.
Redan vid första anblick upptäcks en rejäl repa i den undre hårddiskplattan, och vid en närmare undersökning under mikroskop upptäcks ytterligare skador som i princip gör hela läsytan obrukbar. Rent teoretiskt kan dock uppemot 60 procent av hårddiskens data fortfarande räddas från de intakta läsytorna, beroende på vilka filtyper det handlar om samt hur fragmenterade dessa är.
Nästa steg för teknikern skulle i det här fallet bli att byta ut hela läs- och skrivarmen mot en ny och programmera om hårddiskens firmware att inte läsa från den skadade lagringsplattan. Reservdelar plockas i de flesta fallen direkt från en hårddisk av samma modelltyp, och Ibas har ett minst sagt massivt lager av enheter i anslutning till labbet.
Hyllorna är fyllda till bredden med de senaste årens hårddiskmodeller, och skulle mot förmodan inte rätt modell finnas tillgänglig så kan företaget ofta låna en enhet från något av de andra Ontrack-labben runtom i världen.
När en hårddisk har undersökts och felet har identifierats så mellanlagras enheten på en hylla medan kunden kontaktas. I samtalet informeras kunden om skadans omfattning samt hur stor chans det är att den efterfrågade datan går att rädda.
Önskar kunden att avbryta räddningsförsöket kan denna välja att få tillbaka hårddisken alternativt låta Ibas utföra en slutradering och sedan skicka den till återvinning. Ser utsikterna goda ut väljer dock de flesta att låta företaget fortsätta räddningsförsöket och teknikern förbereder därefter enheten för dataåterställning.
Förutsatt att den aktuella lagringsenheten är tillräckligt funktionell för att kopplas in i en dator, så hamnar den med största sannolikhet i någon av de obemannade återställningsstationerna i labbet. Dessa stationer styrs vanligtvis på distans och opereras av en tekniker i något av Ontracks labb runtom i världen.
Den återställda datan lagras dels på en extern hårddisk som senare ska skickas ut till kunden, samt i Ibas egna filserver där datan sparas i 30 dagar innan den raderas. Företagets filserver har en lagringskapacitet på drygt en halv petabyte och överföringshastigheten från labbet ligger på ungefär 300 GB i timmen.
Även om merparten av lagringsenheterna som skickas till Ibas är hårddiskar börjar det bli allt vanligare med räddningsförsök av SSD-enheter. Ibas anser att alltför många har en gloriferad bild kring en SSD-enhets pålitlighet i jämförelse med en hårddisk, och enligt företagets egna siffror fallerar dessa två lagringstekniker ungefär lika ofta.
Utmaningarna med dataräddning från SSD-enheter är dessutom många. Det kan vara allt ifrån skillnader mellan olika styrkretsars sätt att lagra data på flashminnena till självkrypterade enheter där nyckeln endast är känd av tillverkaren, och skulle då styrkretsen dö så går inte datan längre att återskapa.
Likaså kan mjukvaruradering av SSD-enheter vara problematiskt, då många modeller reserverar utrymme för överprovisionering som inte användaren och programvaran kan komma åt. Detta innebär att känslig data fortfarande kan ligga kvar på enheten efter radering, och i vissa fall kan modellen behövas förstöras rent fysiskt för att säkerställa att informationen på den inte går att läsa av.
Mjukvaruradering av hårddiskar är desto lättare, och i labbet använder Ibas en programvara från moderbolaget Ontrack för att skriva över enheter som ska kunna användas igen.
Ibas slåss dagligen mot påståendet att en hårddisk behöver skrivas över flera gånger innan den är fullkomligt raderad. Detta är enligt företaget en kvarleva från äldre tider då det var svårt försäkra sig om att alla områden blev överskrivna på hårddisken vid en körning. Med dagens hårddiskar och mjukvara är inte detta längre ett problem, och förutsatt att samtliga områden har skrivits till så är det omöjligt att utvinna datan ur enheten igen.
Vid fall då hårddisken inte längre går att skriva till, eller om enheten ska skickas till återvinning, så används istället en degausser som avmagnetiserar plattorna inuti hårddisken.
Ibas tredje generations degausser innehåller två väl tilltagna kondensatorer som vid användning driver en elektromagnet. Elektromagneten skapar ett koncentrerat magnetfält på 10 000 Gauss i hårddiskens mitt, vilket är fullt tillräckligt för att förstöra all data på enheten.
Degaussern har även inbyggd diagnostik som känner av om magnetfältet som skapades uppnådde tillräckligt höga värden för en fullständig radering. Maskinen har godkänts för använding av bland annat Norska Säkerhetsmyndigheten och NATO, och klarar av ungefär 250 raderingar i timmen.
