Jättestora antenner
Vill man höra svaga radiosignaler från rymden här på Jorden måste man öka antennens storlek och därmed dess riktningskänslighet. Den största enskilda antennspegel som finns är Areciboteleskopet i Puerto Rico. Antennskålen är 305 meter i diameter och den är fantastiskt riktningskänslig. Omvandlat till antennförstärkning blir det 61 dB vid 432 MHz. Det är ofattbart mycket. För en radioamatör är det en god slickepinne.
När jag besökte Areciboteleskopet, frågade jag vakthavande om teleskopet skulle kunna höra en walkie-talkie på Pluto för att kunna förstå hur känslig mottagaren är. Det utlöste en smula räknande, men svaret kom ganska snabbt.
– Det är inga problem. Vi lyssnar regelbundet på mycket svagare signaler än så.
Då hade vi antagit att walkie-talkien sände med 3 watt, men Project Phoenix, som lyssnade mellan 1 och 3 GHz, använde Pioneer 10-sonden som referens och den sände med 1 watt på 11 miljarder kilometers avstånd, långt utanför solsystemet.
Bild: J. Harmon (NAIC) 2001
Andra fantastiska saker man gjort vid Arecibo är interplanetär radar. En forskare framställde en radarkarta av Merkurius på S-bandet, redan år 1999. Det var så man kom på att det kunde finnas is i de ständigt skuggade kratrarna vid Merkurius poler, eftersom is är bra på att reflektera radar.
Sedan dess har Arecibo regelbundet studsat sin radar på asteroider och andra planeter i solsystemet. Areciboteleskopet har också varit behjälpligt med att rädda solobservatoriet SOHO som tappat styrseln. Arecibos radar kunde konstatera var observatoriet fanns och hur snabbt det roterade. På order från NASA skickade man kommandon fick det ”på fötter” igen.
