Var det roligare med datorer förr i tiden?
Att definiera ”förr i tiden” är en ganska svår uppgift när man pratar om datorer eftersom utvecklingen har gått med en rasande fart ända sedan urminnes tider, det vill säga på 1950-talet när den första transistorbaserade datorn byggdes. För gemene man kom inte datorn in i hemmet förens långt senare. Men ett ungefärligt mått på ”förr i tiden” kan tänkas vara någon gång i början av 1990-talet när PC-datorerna gjorde sin entré i folkhemmet och i princip sopade bort sina konkurrenter från marknaden.
För min egen del började datorkarriären på allvar under den perioden. Visserligen sträcker sig mina första datorkontakter tillbaka till 1985 då jag som tvååring övervakade familjens första datorbygge med stort intresse. Nu kanske det inte var datorn som var så intressant i sig; jag föredrog att mata mina kramdjur med överblivna kretsar istället men på plats var jag i alla fall. Processorn i denna dator var en Zilog Z80 på om jag minns rätt 3,5 MHz, en processor som fortfarande används flitigt i bland annat grafritande miniräknare.
Så, vad var det för dator som jag började min datorkarriär, eller om man nu ska kalla det för livslångt degraderande beroende, med? Året var 1991 eller möjligen 1992 när den första riktiga PC-datorn gjorde sitt intåg hos oss, en Facit S333. För de som inte är så bevandrade med Facits datormodeller kan jag avslöja att processorn i detta monster är en Intel 80386 DX på 33 MHz. I övrigt var den bestyckad med 4 megabyte minne, det vill säga i nivå med cacheminnet på moderna processorer och en för den tiden ofantligt stor hårddisk på 100 megabyte. På den tiden trodde man att det var omöjligt att fylla en så stor hårddisk. Men, även på den tiden kunde man ha fel och hårddiskarnas gyllene regel gällde även då, en hårddisk är antingen ny eller full. På den tiden gick det alltså att få in ett komplett operativsystem, Microsoft Dos, antagligen version 5.0, samt Windows 3.0, ihop med ett för den tiden relativt avancerat paket med kontorsapplikationer och bildbehandlingsprogram på ett så litet utrymme. Idag tar enbart hjälpfilerna till Windows XP upp halva den platsen. Detta var alltså 15 år sedan och historiskt sett är det inte särskilt länge sedan, om man inte räknar tiden i datorår förstås.
Samtidigt som vi har haft en otroligt snabb teknikutveckling har det hänt något med underhållningsvärdet och det har inte utvecklats i samma riktning. Även om spelen har blivit otroligt mycket snyggare grafiskt och mer realistiska så har varken spelglädje eller känsla följt med på samma sätt. Det som skrämmer mig mest är att många nya spel idag är dött och bortglömt efter bara något halvår. Samtidigt skördar klassiker som Tetris fortfarande nya offer i form av sönderbankade tangentbord och knappsatser på mobiltelefoner efter drygt 20 år. Nu är det visserligen en orättvis jämförelse, men nog är det lustigt att spel som är ett par år gamla redan är bortglömda om man bortser från ett fåtal? Nu får man förstås inte förneka att det har skapats klassiker även på senare år men de är dessvärre ganska lätt räknade.
Förr i tiden var inte heller datorspelande samma ”materialsport” som det är idag. Dels har systemkraven ökat till en nivå som i det närmaste kan betraktas som löjlig i förhållande till hur vissa spel ser ut. Den ädla konsten att kunna optimera program och spel tycks vara något som har fallit i glömska fullständigt, eller så har diverse multinationella företag som tillverkar processorer och grafikkort sett till att de som en gång kunde det har försvunnit spårlöst från jordens yta. Tro det den som vill, men förr kunde man i alla fall klämma ut både grafik och ljud som upplevdes som bra på datorer vars prestanda i dagsläget inte ens går att jämföra med en mobiltelefon. Numera måste man ha en dator med det fläskigaste grafikkortet och mer processorkraft än vad man egentligen behöver bara för att programmerarna är för lata för att skriva effektiv källkod. Som om det inte räckte med att datorn ska vara tillräckligt snabb så måste man också ha ett superelajtdeluxe tangentbord i äkta gamerstuk tillsammans med en mus med oändligt hög upplösning som glider som en oljad bäver över den snordyra musmattan. Behöver jag nämna att man inte kan spela på riktigt utan ett chassi som är stort som en mindre garderob och som innehåller lysdioder eller ccfl-rör i minst fyra färger och som allra helst också ska blinka?
Förr i tiden kunde man spela, och framför allt ha roligt, med ett tangentbord utan några som helst finesser. Tangentborden på den tiden var dessutom otroligt mycket hållbarare, men vad kan man vänta sig av ett tangentbord som var uppbyggt på en flera millimeter tjock stålplatta och vägde mer än vad en bärbar dator gör idag? Till detta hade man en kulmus som samlade på sig offantliga mängder damm och annat från den antigen röda eller blåa tygmusmattan som antagligen innehöll en hel civilisation av bakterier efter många års ansamlad handsvett tillsammans med matrester. Vad det gällde datorn fick man hålla till godo med vad man hade men å andra sidan var termen FPS, frames per second eller bilder per sekund, fullständigt okänd då. Antingen fungerade spelen bra, eller så fungerade de dåligt eller inte alls. Saker som lagg eller för långa pingtider existerade inte heller, främst eftersom multiplayerstödet i många spel avsåg två personer på varsin halva av tangentbordet eller genom högteknologialternativet med en nollmodemskabel mellan serieportarna.
Ett ständigt återkommande bekymmer på den gamla goda tiden när man körde Dos var minneshanteringen. Nu gnäller man över att två gigabyte minne inte räcker till, då gjorde man allt för att få ut så mycket som möjligt av de 640 kilobyte som fanns tillgängliga i Dos. Nu hade man visserligen mer minne än 640 kilobyte eftersom det var några år sedan 8086-tiden, men begränsningen i Dos fanns fortfarande kvar. Resten av minnet gick dock att använda med hjälp av diverse minneshanterare, men det var inget som man som nybörjare hade en chans att begripa sig på. Om jag säger device high och load high kanske det ringer en klocka för vissa medan andra inte alls förstår vad jag menar. Hursomhelst så handlar det om att ladda program och drivrutiner utanför de första 640 kilobyten så att spelen gick att starta med både mus och ljud. Detta krånglande har fått mig, och många andra, att spendera åtskilliga timmar vid datorn för att klämma ut så många kilobyte som möjligt genom flitigt ändrande i config.sys och autoexec.bat tillsammans med tokläsande i hjälpen tillsammans med en hel massa omstarter för att testa. Allt detta var det förstås värt när man genom ett mem /c /p resuluterade i en prydlig lista som slutade med 623 kilobyte ledigt minne.
Att installera hårdvara på den tiden var inte riktigt samma smärtfria plug’n’play-upplevelse som det är idag. Även om själva hårdvarumonteringen löste sig med en lagom avvägd mängd våld i den inte allt för lättmekade desktoplådan i tvåmillimeters stålplåt så var det att ställa in IRQ, DMA och minnesadresser på rätt sätt så korten inte krockade med varandra. Hade man tur gick detta att ändra med parametrar till drivrutinerna, hade man otur satt det en skog av suspekta byglar på kortet som var tvunget att ställas in på exakt rätt sätt. När man väl kommit så långt att det var dags att installera drivrutinerna hade man förhoppningsvis fått dem på en diskett tillsammans med ett någorlunda användbart installationsprogram som inte fördärvade systemfilerna fullständigt. Hade man otur fick man själv räkna ut hur några stackars sys-filer skulle initeras tillsammans med någon odokumenterad set-parameter för att allt skulle fungera. Krångligt? Inte det minsta om man visste vad man gjorde, men det gjorde man sällan. Dock måste jag säga att tillfredställelsen när man efter sju svåra år av bedrövelser och sorger äntligen fått sitt ljudkort att fungera tillsammans med cd-spelaren som följde med i multimediapaketet, som man köpt för en idag hutlös summa pengar, är många gånger större än när man numera klämmer ut ytterligare några tusen poäng i 3dmark efter ett grafikkortsbyte.
Var det verkligen roligare förr? Ja, det är klart som sjutton det var det. Det var mer utmaning och gjorde man fel så hade man ingen annan än sig själv att skylla eftersom det inte fanns några överbeskyddande och självreparerande operativsystem. Spelen var dessutom roligare och höll längre trots blygsam grafik och ibland inte ens stöd för annat ljud än den högtalare som satt kopplad direkt till moderkortet. Hårdvaran var också roligare och en dator såg ut som en dator, lät som en dator och kändes som en dator och inte någon leksak. Säkerligen är jag som skriver detta skadad av allt för många timmar framför en allt annat än lågstrålande 14 tums-bildskärm spelandes spel som antagligen inte var särskilt bra för mig. Ni som växer upp med datorer och internet idag vet inte vad ni har missat, men å andra sidan kommer säkert nästkommande generation unga datorentusiaster tro att det vi gör idag skedde på stenåldern och att datorer från 90-talet drevs med ångkraft. Nu gjorde de inte det och förhoppningsvis är inte dagarna räknade för oss som är födda i början på 80-talet än på bra många år så vi kan fortfarande upplysa de mindre vetande om hur det var i PC-datorernas barndom och ungdom innan de blev de monsterdatorer som de är idag.
