Den svarta döden
Satt tillsammans med en kamrat i skogen just utanför Elektro, mittemot den yttersta brandstationen. Vi hade ett par dagar tidigare jagat snipers i skogarna, och var tillbaka för att få lite hämnd, de tidigare dusterna hade nämligen slutat ytterst otrevligt för undertecknad och hans herrskap. Jag var beväpnad med en M14 Aim, kamraten med en Enfield. På andra sidan berget hade vi fått syn på ett par snipers, minst två stycken ghillies och ett fruntimmer med ett onekligen olycksbådande automatvapen på ryggen. Dessa skulle självklart få smaka bly, de var ju ändå ute efter att döda lite spelare. Som självutnämnd Rambo-kopia bestämde jag mig för att smyga upp på dem, kvinnan hade tittat lite extra åt vårt håll men inga skott hade avlossats, så jag kände mig säker.
Lyckades smyga upp så att jag var knappa tio meter bakom den lede fi, jag visste inte utan kunde endast estimera detta tack vare direktioner från min Enfield-bärande vän uppe på sluttningen. Då kom självklart en blixt från klar himmel. Server restart med omedelbar verkan. Jaha, ja. Loggade självklart in igen, men nu hade dagen blivit natt. Otrevligt. NVGs hade vi inga, och kamraten på berget hade svårigheter med att urskilja fiender från buskar. Plötsligt ser jag hur en ytterst buskliknande figur ställer sig upp, tittar in i min själ och avlossar ett AS50 skott i min så bräckliga kropp. Stendöd helt enkelt.
Omedelbar respawn, just bredvid Elektro. Hämnd! Samtidigt hade kamraten på berget fortfarande problem med skuggfigurer, det var väldigt mörkt helt enkelt. Hör hur kamraten ropar att två ljusskygga figurer rör sig uppe på kullen, följt av ett direkt gensvar från undertecknad; avlossa kanonen, vilket kamraten gör. En ghillie segnar ned, med halva huvudet bortskjutet. Inte illa, en skurk nere. Vi visste nu att det fanns minst två personer till, men vi visste inte om de var inloggade överhuvudtaget. Plötsligt lite goda nyheter, vi får förstärkning! En kamrat med AKS-74 loggar in, just under kullen där bovarna huserar. Samtidigt har undertecknad nått kullen, obeväpnad. Vi möts på kullen, hittar en död ghillie, och vad har på sig? Allt du kan tänka dig, från en M107:a till NVGs, range finder, GPS, allt. Jublande börjar vi loota. Plötsligt, ljuddämpade skott. Både jag och min kamrat faller, döda innan vi slår i marken. Hm, typiskt.
Plötsligt får vi in rapporter från vår vän på kullen, ännu en ghillie har rest sig upp. Samma gensvar som tidigare, take the shot soldier! Ett skott avlossat, ännu en ghillie död. Detta i totalt mörker, på långt avstånd, med en Enfield. Under tiden har både undertecknad och den tidigare AKS-bärande vännen respawnat, på varsin sida av Elektro. Mot kullen! Kamraten på kullen rapporterar, inga tecken på otrevliga typer uppe på kullen. Någon minut senare har jag nått kullen. Börjar stega upp, förberedd på att det kan vara mer elakingar däruppe. Börjar närma mig platsen som förvandlats till ett riktigt slagfält, och ser självklart en rörelse. Suck. Kastar mig ned och ser i third person att personen sett mig, men inte längre kan se mig tack vare en liten kulle som delar oss. Avstånd? Cirkus tre meter. Då händer något jag fortfarande är osäker över.
Bakom kufen med kpisten, som senare visade sig vara kvinnan, springer en figur med det största vapen jag någonsin sett fram och ställer sig just bredvid den då förvirrade kvinnan för att sedan börja avlossa skott på skott in i hennes ansikte. Hela scenen ser jag på första parkett, ett par meter åt sidan. Fast den här kvinnan var inte att leka med, hon lyckades innan hennes brutala död förlama min räddare(?) genom att sätta ett eller flera skott i hans ben. Dags att agera tänkte jag. Ställde mig upp, sprang fram till mannen som ännu inte sett mig och började springa i cirklar runt omkring honom. Glöm inte att jag inte hade något vapen. Till slut hamnade jag bakom honom, lyckades loota hans vapen ur hans egen ryggsäck och avlossa flertalet skott mot honom. Efter det, lootfest. Hela kamratgängen kunde vandra ut med varsitt snipergevär modell M107 alternativt AS50, NVGs, GPS, range finders, ammunition och alla tillbehör man kan tänka sig. Vi sprang genast ut i skogen, med pumpande hjärtan och fulla ryggsäckar, modell Coyote senior. Men historian slutar inte här.
Vi måste ju handla rationellt sade vi, och kort därefter bytte vi server till en bra mycket mindre befolkad en. Först där började vi sortera ut våra ryggsäckar och räcka över sådant som kamraterna behövde mer. Sedan började vi ta oss mot Staroye, det var då cirkus 7 inloggade på servern utöver oss. Vi sprang, skrattade, skämtade och kände oss som kungar över världen. Vid en lada började vi att söka efter mat, det ända vi inte hade. Plötsligt hör jag hur kamraten som tidigare bar en AKS ropar, ”det är någon här!” följt av en okänd röst i local chat:en. Slagna av skräck fick vi panik, kamrat AKS började jaga efter ägaren till rösten och kaos uppstod. Framför kamrat AKS ögon loggade den stackars mannen ut, men mellan undertecknad och kamraten som tidigare manövrerat Enfielden stod ännu en ny filur som inom kort hade tillräckligt mycket kulhål för att kunna jämställas med ett durkslag. Chockad skrek kamrat Enfield, ”mot skogen!”, en ytterst bra idé tyckte de resterande mannarna. Självklart stod det ännu en kuf däruppe, som utan att tveka satte kulor i både kamrat AKS och kamrat Enfield. Skräckslagen gjorde undertecknad som en riktig syltrygg, och loggade ut.
Sagan slutar dock delvis lyckligt, en kvart senare loggade undertecknad in och inom kort var kamrat Enfield där igen, med kamrat AKS loot i ryggsäcken.
Titeln refererar självklart till vår Enfield-bärande kamrat, som trots mörker och avstånd avfyrade mördande kulor som golvade även de mest utrustade elakingar.
Texten skriven av en kompis, jag som Enfield kamraten ^^