Androids sökfunktion får svenskt talstöd

Svenska är ett jättesvårt språk som är inkonsekvent och har underliga grammatiska regler som är svårförstådda.

En äpple eller ett äpple?
En päron eller ett päron?

Ett äpple, flera äpplen.
Ett päron, flera päron.

Jag är duktig på svenska för att jag är född här.
Jag vet vilket som är rätt, men inte varför.

Det finns fem deklinationsregler i svenskan.

I ditt exempel får ”äpple” böjningssuffixet ”-n” eftersom ordet är ett neutrum som slutar på en vokal. När det kommer till ”päron” så används böjningssuffixet ”-Ø” (tom, inget) eftersom även det ordet är ett neutrum men det faller inte in bland övriga regler för neutrum (slutar varken på vokal eller betonad vokal vilket skulle ge ”-n” respektive ”-r/-er”).

Så inkonsekvent är det väl ändå inte? Naturligtvis finns det undantag, men det finns i alla språk.

---

Att vårt språk är svårt att lära sig har jag aldrig hört förutom från enskilda personer. Är det någon som vet om det finns någon studie om detta? Det vore intressant att veta. Jag upplever ibland att det mer handlar om nybörjare som säger ”vad svårt det är!” när fel begås och att det här sedan blivit en vedertagen sanning. Men är inte alla språk svåra att lära sig? Visst, det finns olika svårighetsgrader och beroende på vilket språk man redan kan så är det möjligt att inlärningen underlättas (jfr. kinesiska och tyska för en svensk). Hmm, jag vet inte...

Någon/några nämnde att svenskan upplevs som ett monotont språk. Det är kul. Jag har hört tvärtom. Det handlar mycket om subjektiva åsikter här tror jag. Faktum är att vårt språk sticker ut lite i och med ”vokalernas renhet” (har jag fått höra) och att längden på våra vokaler faktiskt är betydelseskiljande! Jag tror absolut att det här kan ge bilden av ett ”sjungande språk”.

Jag är rätt övertygad om att problemet Google hade och fortfarande har i grund och botten handlar om uttalet. Dels är nordskandinaviska (svenska/norska) ett mycket ljudrikt språk med många olika vokaler och konsonantljud. Dels är det en form av tonspråk - tonerna är betydelsebärande vilket förövrigt är ganska ovanligt bland världens språk. Tonerna utgörs dels av det gamla fornnordiska arvet i form av de två musikaliska accenterna; ord som 'tomten', 'anden', 'tagen' och många flera har ingen betydelse förrän man ger dem antingen grav eller akut accent.
Uttrycket "Tomten på tomten" kan ha fyra olika betydelser beroende på vilken musikalisk accent som läggs på respektive "tomten":

Tὸmten på tómten
Tómten på tὸmten
Tὸmten på tὸmten
Tómten på tómten

Detta kompliceras när ord som dessa står i trycksvag ställning i en mening.
"Tomten PÅ tomten" (starkt tryck på 'PÅ' och svagt på 'tomten/tomten')

När jag studerade språkvetenskap testade jag detta på en uppsjö svenskar och därtill en kille från Litauen vars modersmål litauiska också är ett tonspråk. Svenskarna kunde alltid säga vad jag menade oavsett ordens tryckläge. Litauern däremot kunde höra skillnaden så länge gällande ord stod tryckstarkt. I trycksvag ställning blev han däremot helt förstummad. Där är det fanimej ingen skillnad påstod han. Han studerade också språkvetenskap och vart helt fascinerad över detta och ville att jag skulle bevisa att det verkligen fanns en skillnad genom att testa det på svenskar när han satt bredvid. Varje svensk fick fyra lappar med en bild på varje - en tomte på två av dem och en tomt på de vardera andra två. Sedan sade jag en av de fyra tomten-meningarna antingen med starkt eller svagt tryck på tomten-orden varpå svensken placerade en lapp ovanpå en annan på bordet motsvarande det jag hade sagt. Svenskarna "gissade" alltid rätt och litauern skakade på huvudet.

Sedan har vi tryckaccenterna som uppkommit främst pga utländsk påverkan. Detta ger exempel som 'rosen' (inhemskt uttal med trycket på första stavelsen) och 'rosén' (utländskt uttal med trycket på senare stavelsen).

Listan över språkliga egenskaper i nordskandinaviska kan göras mycket längre än så men poängen är att i sig själv är detta inget underligt eller särskilt svårt.
Det krångliga uppstår när man tar med det faktum att hela detta system här ovanför förskjuts en aning i olika riktningar från en dialekt till en annan. Uttalet av denna uppsjö av vokaler och konsonanter och därtill toner börjar krocka med varandra dialekter emellan. Detta förhållande är väldigt uttalat i just Skandinavien pga att vi har en fullständigt gigantisk dialekt-variation. Långt större än i de flesta andra västeuropeiska språk. När en svensk hör en annan dialekt än sin egen hör han bara en annan dialekt. Ett språktolkningsprogram däremot hör ett nytt "oförståeligt" språk som har angivits vara svenska men stämmer illa med databasen. Eller så gör det det men västgöten menade inte 'försten' (den som kommer först) utan 'fursten' (person i regentställning).
Ordet 'os' uttalas närmast /eos/ på skånska. Med en databas baserad på mälardalsmål kan jag tänka mig att maskinen kan komma att tolka det som 'juice'. 'Ljust' och 'just' är tydligt åtskilda i uttal men säg dem på en annan dialekt så kan de gå om varandra eller till och med ge ord som 'höst/öst/löst/ysta' m.fl.

Även på den engelska fronten var det de dialektala skillnaderna mellan olika engelska "stora" dialekter som gav utvecklarna bakom Siri mest huvudbry. Skotska, irländska, australiensiska, amerikanska sydstatsdialekter m.fl. stod i mörkret rätt länge och kanske fortfarande gör det (har inte så stor koll där nu). I svenskans fall är det som sagt ännu svårare.