Tidskrift för Folkets Rättigheter
Först aktualiseras betydelsen av upphovsrättslagens åtalsbestämmelse (59 §).
Brott mot upphovsrättslagen var när lagen trädde i kraft 1961 ett rent angivelsebrott. Dvs. åklagaren fick åtala endast om målsäganden – upphovsmannen eller hans rättsinnehavare – hade angett gärningen till åtal. Det här var uttryck för uppfattningen att staten inte såg särskilt allvarligt på brott mot upphovsrättslagen. I början av 1980talet började det förekomma en ny typ av upphovsrättsintrång som kunde gälla stora pengar. Främst handlade det om försäljning i stor skala av piratkassetter (video men även ljudkassetter). Den här brottstypen fick till följd att staten uppvärderade hur allvarligt upphovsrättsintrång borde kunna anses vara (straffmaximum höjdes från fängelse i högst sex månader till fängelse i högst två år), och vidare ändrades åtalsbestämmelsen. Fr.o.m. 1982 får därför åklagare åtala utan målsägandeangivelse ”om åtal är påkallat ur allmän synpunkt”.
I Hägglunds fall var situationen den att åklagaren hade åtalat efter angivelse av Fristaten Bayern utan att någon prövning skett om åtal var påkallat ”ur allmän synpunkt”; det behövdes ju inte eftersom Bayern hade gjort åtalsangivelse. Härefter hade HD funnit att Bayern inte kunde anses inta ställning som målsägande. Detta förhållande motiverade dock enligt HD inte i sig en frikännande dom, eftersom angivelse av målsäganden numera inte är en nödvändig förutsättning för åtal. HD:s resonemang på den här punkten får godtas. Om det alltjämt förhållit sig så att upphovsrättsintrång utgjort ett rent angivelsebrott, skulle däremot underkännandet av Bayern som målsägande automatiskt ha medfört att Hägglund frikänts.
Nästa fråga var vilken gärning HD i det uppkomna läget hade att pröva.
Hägglund hade åtalats för att utan medgivande av upphovsrättshavaren Fristaten Bayern ha framställt Hägglunds förlags utgåva av Mein Kampf och gjort boken tillgänglig för allmänheten.
Nu förelåg alltså inte längre någon upphovsrätt i Sverige för Bayern. HD menade dock att det för fällande dom inte krävs ”att det är klarlagt vem som innehar upphovsrätten”. HD fortsatte: ”Det får anses tillräckligt att det i gärningsbeskrivningen anges att någon har kränkt en annans upphovsrätt utan att det finns uppgift om vem denne andre är.” Också detta resonemang får godtas, även om det i förstone kan tyckas överraskande att domstolen tar ställning till en gärning som inte helt överensstämmer med den åtalade och utan att åklagaren – såsom brukar vara fallet – justerat gärningsbeskrivningen. Slutet på HD:s resonemang i det här avseendet blev följande uttalande: ”Det får hållas för visst att upphovsrätten till Mein Kampf tillkommer någon annan än KarlErik Hägglund och att denne inte har någon egen rätt enligt upphovsrättslagen att ge ut boken.”
Upphovsrätten till ett litterärt eller konstnärligt verk innefattar enligt upphovsrättslagen en ensamrätt för upphovsmannen eller dennes rättsinnehavare att förfoga över verket under den så kallade skyddstiden (numera intill utgången av sjuttionde året efter det år då upphovsmannen avled). Eftersom Hitler dog 1945, blir alltså Mein Kampf först år 2016 ett verk som får utnyttjas helt fritt. Fram till denna tid måste enligt HD den som lagenligt vill ge ut boken i Sverige kunna åberopa en civilrättslig grund för utgivningen, dvs. ett avtal med någon som tillåter utgivningen eftersom vederbörande själv anser sig kunna disponera över denna rätt. Är den här innebörden av HD:s dom principiellt stötande? Nej, den är helt naturlig. Den följer av upphovsrättens grundkonstruktion, även om saken aldrig tidigare har ställts på sin spets så tydligt som här.