"Har du läst boken kommer du bli besviken"

Kul att du tar upp det här. Har faktiskt själv i tysthet tänkt samma sak länge.
Och jag tror att det ligger en hel del i vad du säger. Naturligtvis finns det de som verkligen menar just det de säger om hur boken är bättre än filmen, men jag misstänker att det ofta rör sig om ett slags snobberi istället.

Ofta hör man ju folk, speciellt lite äldre, prata om att ungdomar borde läsa fler böcker.
Ofta då i samband med att de kritiserar något mer modernt sätt att roa sig, som tex datorspel.
Ungefär som att läsa böcker i sig vore någon slags prestation och alltid viktigt oavsett innehåll.
Vad de glömmer är att samma attityd de nu har mot filmer och datorspel är samma attityd som en gång fanns mot de påhittade vuxensagor/skönlitteratur de själva läser och förordar.

Själv läste jag mycket skönlitteratur från runt 4 årsåldern då läsning var något nytt och fascinerande för mig till runt 10 årsåldern. Sedan dess tycker jag ytterst sällan att skönlitteratur ger mig någon behållning alls om det inte finns några riktigt spännande ide'er i boken (som tex vissa science fiction böcker). Jag tänker mest på hur jobbigt och omodernt det är att plåga sig igenom sida efter sida av tråkig trycksvärta, när det finns så mycket bra filmer eller spel man kunde roa sig med istället.

Faktaböcker är en annan sak. Där har böckerna fortfarande en viktig funktion (även om mer interaktiva och grafiska elektroniska alternativ är alldeles utmärkt och nog kommer allt mer i framtiden).

Jag kan faktiskt inte komma på ett enda fall där filmen var bättre än boken, då oberoende vilken ordning jag såg/läste dem. High Fidelity är väldigt lika i de olika formaten men tycker de får fram historien bättre i bokform. A Clockwork Orange är en sjukt bra film men gillade fortfarande boken mer och den läste jag först rätt nyligen efter att ha sett filmen mängder av gånger.

Som Elgot skriver så måste man alltid klippa bort saker i en film för att det är omöjligt att få in en hel bok i en film om den ska ha rimlig längd. Ett lysande exempel är Neverwhere av Neil Gaiman som från början skrevs som TV-serie. I och för sig en brittisk serie men ändå totalt ungefär tre timmar filmat material och boken är ändå bättre. Gaiman sa tydligen "I'll just put it in the book" om alla idéer som producenten ratade vid inspelningen och de tröttnade tydligen väldigt snart på tjatet att de förbjöd honom att säga det igen.

Sen behöver inte filmen vara dålig för att boken är bättre.

Eller så kanske du är för defensiv och tolkar in för mycket i kommentaren? När jag säger att boken är bättre så säger jag det för att boken är bättre, inte för att visa att jag kan läsa. Det är en del av omdömet. Den dagen jag hittar en bok som är sämre än filmen kommer jag säga det omvända. Ska man analysera och kritisera en film så är det ju naturligt att utgå från ursprungsmaterialet också.

Det vore ju till exempel väldigt konstigt att diskutera Sherlock Holmes utan att blanda in böckerna för det är därifrån alla filmer och serier utgår. Vi har ju ett stort uppsving med just Sherlock Holmes nu. Till exempel de "nya" filmerna med Robert Downey Jr som inte har något med böckerna att göra mer än att de tagit lite namn. Då blir det svårt att jämföra med böckerna. Sen har vi BBC-serien som blivit Tumlbrs favorit som bitvis ligger väldigt nära böckerna och bitvis gör något helt annat. Första avsnittet är bitvis ordagrant kopierat från första boken och sedan bara moderniserad. Pilotavsnittet var närmare boken, de fick ändra en del för att slänga in Moriarti i den slutliga versionen och då blev det längre ifrån originalet.

Ska man titta lite mer generellt så blir det väldigt svårt och tråkigt att diskutera någon form av media om man inte får referera till förlagorna. Får man inte nämna 17 år av tidigare Tomb Raider när man pratar om det senaste spelet? Får man inte nämna filmerna och böckerna när man pratar om Lord of the Rings Online? Det går ju inte att diskutera The Matrix utan att blanda in Platon, Alice i underlandet, anime (Ghost in the Shell) och Hong Kong action.

Tom Bombadill kan jag förstå men att dumpa en hel alvarmé i Helm's Deep är oförlåtligt.

Jag tycker Sagan om Ringen filmerna är mycket bättre än böckerna, visst har dom ändrat mycket och jag saknar en del ifrån böckerna men överlag tycker jag dom jag gjort böckerna rättvisa. Och till skillnad från böckerna så slipper man en halv bok med Frodo, Sam och Gollum som går i skog och träsk.
Det jag framförallt saknar i filmerna är osäkerheten och spänningen när hoberna först träffar "Aragorn" och det lite mer politiska spelet med Théoden och Ormtunga.
Men tycker överlag filmerna fungerar bättre.

Fight Club är en annan bok jag kommer och tänka på som jag tycker är bättre som film. Bland annat tycker jag Marlas roll är bättre och mer mångsidig i filmen.

Sen tycker jag i mångt och mycket att filmatiseringar oftast är annorlunda än böcker. Om man gillar boken blir man ofta besviken för att saker inte är som man själv tänkt sig. Men det betyder inte alltid att det är "sämre", bara annorlunda. (Oftast är det dock "sämre" eftersom det är överförenklat och komprimerat)

Starship Troopers är en bok jag inte läst men där jag tycker filmen står på helt egna ben.

Jurassic Park är nog ännu ett exempel som jag tycker gjorde sig bättre på film.

The Shining är ännu ett exempel på en film jag tycker överträffar boken. Eller för att nämna en annan Stephen King klassiker, Stand by Me.

Clockwork Orange som redan nämnts tycker jag var bättre som film.

Några exempel och tankar.

Jo, så har jag också förstått det.

Om en film ska bygga på en bok så är det ju naturligt att den mest kompletta berätellsen (som författaren, skaparen av berättelsen vill förmelda) finns i bokform sen så kan det ju vara saker i en bok som inte tilltalar dig (vet flera som tycker att första sagan om ringen boken är lite långsam och seg). Att en bok dessutom kan beskriva händelser som skulle knäcka de flesta filmbudgetar direkt (även fast CGI har gjort det lättare) är också en drivande orsak till att boken kan vara bättre. Sen så tycker jag personligen att en bok och en film kan vara väldigt bra på olika sätt och ibland lite svåra att jämföra (även om de handlar om samma sak)

Sen så tror jag att många (de flesta?) som säger att en bok är bättre än filmen har nog läst boken först och fått sitt första intryck av histrien ifrån boken. Det gör ju filmen lite mindre spännande då man vet hur det kommer att sluta samt att man har föreställt sig olika karraktärer och platser på ett visst sätt som filmen kan ha svårt att kopiera. Det är klart att man kan tycka att boken är bättre då.

Bok och film är olika medier som ger olika saker. En bok har mycket mer tid — det är du som läsare som till stor del bestämmer tempo och skapar ditt eget "foto och soundtrack", så att säga. En "bra roman" är troligen en roman som hjälpte till med att låta dig skapa bra världar i vilka historierna kan utspela sig.

En film är annorlunda: där är det till stor del någon annans vision man får ta del av. Man tolkar handling och bakomliggande teman själv, men tempo, dramaturgi, "foto och soundtrack", etc., är i stor mån förutbestämt. Om det görs skickligt så fastnar man även där, men samtidigt blir det en komprimerad upplevelse och av nöden mindre detaljrik än en bok kan vara.

Filmer kan ge saker som böcker inte kan och vice versa. Ett problem med filmadaptioner av böcker är att formatet behöver ändras betydligt för att passa som film — men samtidigt får man inte frångå boken alltför mycket då biobesökare ofta har specifika förväntningar på handlingen om filmen bygger på en bok. Det måste vara en svår balansgång, och det verkar inte vara särdeles ovanligt att det går helt åt pipan.

En intressant jämförelse kan vara att titta på hur filmer baserade på TV-spel artar sig; det ska mycket till för att hitta någon som tycker att exempelvis Street Fighter, Super Mario Bros, Doom, Far Cry, Tekken, Dead or alive, etc., gjorde sig bättre som filmer än som spel. Man kan skylla på omständigheter som obefintliga budgetar och Uwe Boll, men de möter säkert en del liknande svårigheter som i bok/film-adaptioner.

Omvänt så tror jag inte att speciellt många film→bok-konverteringar per automatik blir bättre bara för att böcker skulle ha någon generell inneboende bättre egenskap att berätta vilken historia som helst. Film, böcker, spel, musikal, opera, etc., är alla olika uttryckssätt som alla har egna styrkor och svagheter, och när man börjar konvertera däremellan samtidigt som man är bunden vid att inte ändra alltför mycket så är det nog lätt att det går snett.

Vad gäller det specifika exemplet om "Sagan om ringen"-trilogin så tyckte jag personligen att de rena ändringar som gjordes från boken var ordentligt irriterande. Skippa Tom Bombadill och andra sidohändelser som bara inte får plats pga tidsbegränsningar, det är förståeligt, och expandera kärlekshistorierna (inom ramar), men storyn bör kunna stå på egna ben utan ändringar för sakens skull. Det ska nämnas att det är rätt få "märkbara" ändringar under mer än tio timmars film (vilket nästan gör det än mer irriterande att det överhuvudtaget ska behöva existera), så att jag ändå kände mig irriterad när jag såg dem är väl ytterligare ett bevis på att det inte kan vara lätt att som filmskapare adaptera ett verk som så många redan har en relation till .

Jag har inte sett "Liftarens guide till galaxen"-filmen, för där känner jag redan på förhand att den omöjligen kan ge mig det som >800 sidor av Adams egna ord redan förmedlat (nätrecensioner verkar inte säga emot). På samma sätt suktar jag inte efter att få läsa boken om "The Terminator" eller "Die Hard" (även om den visserligen baseras på en novell (som i sin tur var inspirerad av en film (som i… ))), och "E.T." gjorde sig ju inte så värst bra som spel. Jag skulle gå så långt som att automatiskt vara lite skeptisk när en historia tänkt för ett visst medium adapterats till ett annat; men visst händer det att man blir överraskad (jag menar, ibland är det ju ännu sämre än man kunnat föreställa sig ).

Angående Liftarens Guide så är den rätt speciell. Båda filmerna, ok den första är tekniskt sett en TV-serie, är värdelösa. I den första var ändå Adams med och skrev manus. Han var väl med och skrev på den andra också fram till sin död. Det var ju ett ständigt projekt att göra om böckerna till film. Nåja, en intressant detalj är att Adams ändrade hej vilt själv mellan de olika versionerna. Radiomanuset är inte samma som bokserien, som inte är samma som TV-serien som inte är samma som filmen.

Hela konceptet fungerar extremt dåligt som film eftersom mycket av humorn ligger i språket och som dessutom kommer från en berättarröst. Så det kommer bli krystat. Sen är det rent tekniskt svårt att få till den extremt skruvade världen när det kommer till specialeffekter.

Klart det omvända är väl också sant. Om du har en film som är väldigt centrerad runt slapstick och visuell humor så kommer det aldrig gå att få till det i en bok. Svårt att se hur Charlie Chaplin hade gjort sig som bok. Förutom kanske talet från Diktatorn.

Någon nämnde Da Vinci-koden. Jag är inte förvånad att det gjorde sig bra som film eftersom boken är skriven som ett filmmanus. Fördelarna med boken som medium utnyttjades inte alls. Jag har inte sett filmen utan bara läst boken, något som jag ångrar. Det är några timmar av mitt liv jag aldrig får tillbaks...

Jag har inte läst boken, men har av någon anledning läst mycket om boken (hade kanske hunnit läsa boken på samma tid ) och dess författare, och det känns som har nämnts ovan att film och bok har väldigt lite gemensamt i de teman de behandlar. Heinleins bok glorifierar enligt uppgift snarare hur människor ska vara beredda att offra sig för "sitt land" och dylikt snarare än att bara kunna anta att demokrati och samhälle "sköter sig själv". Den kanske inte hyllar militära medel som enda lösning, men ärar ändå de som gör sin "plikt" som soldater (och är av en händelse ett av sju alternativ på läslistan för meniga i amerikanska marinen ).

Filmen verkar i stället fokusera på jordbornas "jingoism" (med illa förklädda paralleller till både ett visst tyskt 1900-talsstyre samt ett visst land i väst) och den dehumanisering av motståndare som görs i krig så till den grad att man intalar soldaterna att de slåss mot "hjärnlösa insekter". Det blir rätt tydligt att regissören Verhoeven snarare verkar vilja göra satir av förlagan än en rak adaption, och det är inte precis någon positiv bild av varken rekryterings- eller utbildningsprocessen som målas upp.

Filmen och boken verkar alltså vara annorlunda, men ändå kopplade genom att utforska samma teman från olika håll, så det kan nog råda väldigt delade meningar om vilken som är "bäst", om nu någon vill göra en sådan jämförelse. Samtidigt kan de säkert ge mervärde om de båda ses/läses.

För att koppla det sista till trådens diskussion så kanske man kan säga att i de fall som en filmadaption egentligen bara försöker återberätta en bok rakt av så finns det mindre att hämta för någon som redan läst boken. Personen har redan hunnit fundera på de teman som boken behandlat, och det känns mindre fräscht att uppleva samma frågor igen, speciellt när det kanske dessutom ändrats på detaljer som gör att personen nästan känner sig lite olustig i oundvikliga ständiga jämförelser. Starship Troopers klarar sig då kanske bättre undan eftersom den går så pass långt ifrån ursprungsmaterialet; även om någon som inte uppskattar den annorlunda bilden kanske ser den som särdeles usel .

Någon tanke om varför du ser skillnad i de två fallen?

Baserat på tidigare diskussioner verkar det ligga en uppfattad elitism bakom det. Alltså att de som läst boken anser sig mer värda eftersom de är läskunniga och ser ner på den obildade filmtittande slöa pöbeln.

Kanske ligger något i det i vissa fall men denna typ av elitism återfinns ju överallt. Har till och med sett den bland My Little Pony-fantaster där vissa ser ner på den nya vågen av entusiaster eftersom de inte uppskattar den första serien och att de därför inte har rätt till att tycka om den nya serien och de får definitivt inte röra de äldre plastfigurerna.

Vi ser även tecken på en omvänd elitism här i tråden där JesperT anser att böcker är förlegat eftersom det finns LCD. Därmed blir allt som finns på papper omodernt och automatiskt ointressant och till för pensionärer. Om vi bortser från de uppenbara ergonomiska problemen med att läsa på en skärm, det är rent av dåligt för ögonen, så verkar det finnas ett omvänt teknikförakt bakom. Gammal teknik är dålig för att det finns en digital teknik som har en analog funktion, i alla fall om man använder lite våld och silvertejp. Fast antar att det är Jespers förlust då det är mycket enklare att bygga en mer komplex värld i bokform än det är i filmform som redan konstaterats.

Så visst finns det elitism bland bokläsare men det finns det även på andra sidan lägret. Har hört många som med stolthet skryter över att de inte löser böcker. Det är något häftigt att inte ha läst en bok sedan man blev tvingad till det i grundskolan. Lite liknande som att det är ok att skryta med att man är kass på matte, något som ger status i vissa kretsar. I vissa fall kan jag förstå att det är en försvarsmekanism för folk med dysleksi och liknande. Har man svårt att läsa så är det klart att chansen minskar dramatiskt att man spontant plockar upp en skönlitterär bok. Fast förklarar det hela fenomenet? Kanske är det en del i det kunskapsförakt som faktiskt finns?

Personligen tycker jag det är meningslöst att försöka rangordna olika typer av media och olika sätt att förmedla en historia. De är alla olika och har sina fördelar och nackdelar. Det är först när man försöker plocka historier rakt av från en typ av media till en annan som det blir problem.

Vi kan titta på det nyaste sättet, TV-spel. De hämtar knep från både TV och litteratur och blandar det med ett interaktivt element som kan ge ett helt annat djup än böcker och film kan. Thomas Was Alone är ett bra exempel på hur en bra skriven historia kan ge liv åt ett annars rätt platt spel. Utan historien hade det varit ett platt och tråkigt pussle platformer men rätt enkla banor. Hade man gjort en kortfilm av det hade man tröttnat rätt snart för det är svårt att känna för opersonliga rektanglar som man inte styr. I kombination fungerar det utmärkt. Ett annat spel som gör allt rätt är Brothers: A Tale of Two Sons. Där förmedlar de en historia helt utan dialog. Finns ingen text och ingen begripligt tal så i bokform hade det blivit väldigt tråkigt. Även om man då la till dialog så hade historien inte varit så speciell. Man hade kunnat berätta samma historia som film men då har man igen samma problem med att det blir en rätt generisk historia och utan dialog blir det svårt att leva sig in i karaktärerna. När det är du som styr dem får man däremot genast ett emotionellt band till dem.

Så istället för att försöka rangordna mediaformer efter renhet kan vi väl alla enas om att det ofta blir skit är man rakt av försöker flytta över en historia eller ett koncept från en typ till en annan utan att respektera eller förstå det nya mediets egenskaper, begränsningar och möjligheter. Jag har till exempel svårt att se att många av Wes Andersons filmer hade klarat en övergång till bok då så mycket hänger på hans karaktäristiska visuella stil. Det räcker med en scen för att identifiera en av hans filmer. Skalar man bort det visuella så får man något annat. Han jobbar mycket med komposition med väldigt mycket symmetri och centreringar. Mycket mer centrerat än vad som egentligen anses vara rätt. Sådant är väldigt väldigt svårt att få till i en bok. Eller för den delen i ett spel när man själv har kontroll över hur saker rör sig.

Om jag har läst boken och ser filmen som boken är baserad på så försöker jag se det som två unika verk utan samband med varandra, annars blir det förjävla plågsamt.

Även omvänt.. Böcker baserade på filmer brukar också vara halvtaskiga om man ser det så.