Nog kändes det lite som mer religion än förnuft med Nintendos aversion för optiskt medium.
Men jag tror nog mulenheten hade fog för sig. Policyn hos Nintendo har ända från början varit att man ska jobba med helt låsta format för att undgå piratkopiering. Det var ju den filosofin som gjorde att de kunde skaka liv i och ta över spelmarknaden på 80-talet, att ha full kontroll över mjukvaruutbudet. Det är också det som bygger deras ekonomi och bär deras företag, att de kan ha full koll på intäkter och utgifter och minimera risk för att kunna hålla sin budget. Med optiska medium som segrare blir det ett avbräck och ger en större risk, något Nintendo inte vill eller riktigt kan slänga sig med på det sättet. Ett sentida exempel är PSP. Den sålde stort, men relativt få spel såldes, för den användes i stor utsträckning till emulatorer och homebrews istället.
Nintendo använde inte miniDVD rakt av, utan modifierade det till att köra med constant angular velocity istället för constant linear velocity, detta för att göra det svårare att läsa och undgå licensavgift. Väldigt få spelare hade stöd för CAV år 2000.
Hade Nintendo åtminstone möjliggjort läsning av skivor med dubbla lager och därmed fått plats med ca 2,7GB tror jag att de hade kunnat komma undan med det. Få spel fyllde väl en DVD på den tiden. PC-spel såldes ju fortfarande på CD-skivor. Många tidiga PS2-spel trycktes på CD.
Nintendo borde lanserat en GC-variant med stöd för DVD på bred front för att få över de som ville ha den biten också, typ som Panasonic Q. Det var ju en rätt stor grej då.
Jag vill minnas att kopieringsskyddet för Gamecube höll rätt så bra. Det dröjde till Phantasy star online II kom, då man genom en lucka i sparfilen lyckades kringgå DRM:et.
Ett kanske än större fel med Gamecube på det tekniska planet var minnet. På pappret har den 40MB plus en del cashe i den generösare änden. Cashet var det inget fel på den här gången (det var ju fasen väl det), men arbetsminnet var uppdelat på 24MB MoSys 1T-SRAM som var rappt och bra, samt 16MB DRAM som hade läs- och skrivhastigheter under 100MB/s, vilket gjorde det i praktiken värdelöst. Det blev ett stort problem under senare delen av livslängden. Burnout 3 släpptes inte till GC specifikt pga det.
---
Sony har helt och hållet sig själva att skylla för misslyckandet med PS3. De hade allt i sin hand, men satte fälleben efter fälleben för sig själv. Det är faktiskt nästan lite industrihistoria hur man kan misslyckas så hårt utan att ha någon oövervinnelig tidsanda eller ny teknik emot sig. Det sägs att all deras vinst som de gjort under hela Sony computer entertainments historia utraderades, och de började om från noll år 2011 eller nåt sånt.
Sony hade sedan länge signalerat och planerat för en release av PS3 år 2006. Microsoft hade samtidigt bestämt sig för att vara först den här gången, med ett helt år dessutom, kosta vad det kosta vill. Sony bestämde sig för 2006, så MS hetsade ihop en konsol för release i hela världen 2005. Pang.
PS2 sålde betydligt bättre än de vågat hoppas på och behövde egentligen inte släppa nästa generation än på ett tag på kort sikt. Men med en förbluffande högpotent motspelare ute på plan redan hade de inget val längre. Tillverkningsproblemen för Cell blev plötsligt ett väldigt stort aber. Det ironiska var att CPU:n i 360 bestod av motsvarande 3 PPE:er från Cell ihopsatta på ett chip under mindre än ett års utveckling på IBM. Blu-ray dioderna hade liknande problem, avkastningen från tillverkningen var mycket låg, och det fanns länge bara en enda fabrik.
Nu var det jävligt svettigt hos Sony.
Som om inte det var nog hade en patenttvist med Immersion uppstått angående skakfunktion i handkontroller. Microsoft var också drabbad, men löste problemet snabbt och enkelt genom att köpa in sig i bolaget. Ännu en knäpp på näsan för Sony. För deras del följde istället en lång rättslig process och märkliga ursäkter. Men på den tiden brydde sig ingen, för det var ju PLAYSTATION 3!
Allihopa, spelare såväl som tillverkare, var nästan redlöst berusade av framgången med PS2. Fanboyismen visste inga gränser, nästan alla köpte svamlet om att rumble var så last gen tech, t.om. de som inte var på Sony-sidan. Få kunde se nyktert på situationen.
I all stress och press över hårdvara som inte fungerade med både tillverkning och funktion, så kom uppenbarligen mjukvaran i skymundan. Man var helt enkelt steget efter hela tiden, och i berusningen förmådde man inte fokusera och kraftsamla för att få ihop det. Man hade inget att komma med och litade helt på varumärket.
Kontentan av det hela blev att de släppte en maskin 1-1½ år efter närmaste konkurrenten, var nästan dubbelt så dyr som densamme men presterade trots det sämre på alla sätt.
Hade Sony istället njutit lite bättre av frukten från PS2 och signalerat release 2007 istället, så hade MS inte kommit förrän 2006. Då hade Sony fått tid att få ordning på sitt skit och dessutom fått en lucka till att klämma in ett G80-chip och/eller hunnit inse vikten av mer minne som i mitt önskescenario. Då hade dessutom MS inte behövt hetsa lika mycket för att få sitt försprång och därmed fått tid att ordna upp tillverkningen och kylningen hos sig. Det hade kunnat bli den bästa konsolgenerationen.
Fakk jo Sony!
Räkna ut hur kraftigt nätaggregat du behöver på OuterVision Power Supply Calculator. 500W räcker för de allra flesta vanliga system. Seasonic är bäst. ;) – Elektrostatisk urladdning är ett verkligt problem.
"People who are serious about software should make their own hardware" – Alan Kay
Bojkotta maffian
