Baltstaterna var efter inbördeskrigen fasciststater. Vanligt folk hade tröttnat på det förtryck och den ekonomiska efterblivenhet som uppstod där, samtidigt som Sovjet drog ifrån på alla plan. Det fanns som sagt ett välförankrat, naturligt och starkt stöd att ingå i Sovjetunionen.
"Ockupationen" är en efterkonstruktion av ättlingar till dessa fascistiska krafter, som i mångt och mycket fortfarande dominerar Baltikum idag, och som låter SS-mördare paradera fritt på gatorna, medan de som slogs för Baltikum dras i smutsen eller hamnar i fängelse. Det är de vitas, de förlorande borgarnas, version av händelserna som vi får lära oss i Sverige, framförallt som landet alltid stått på sina klassbröders sida och tagit emot motsv. last Miamigusanos. Återigen är oppositionella krafter i Baltstaterna förbjudna, och där stora delar av befolkningen förvägras deltagande i de politiska och ekonomiska processerna. En dag när det liberalekonomiska systemet går bankrutt kommer inte baltnationalismen kunna lappa de motsättningar som finns i länderna.
Avsikten var aldrig att ockupera hela landet, Vitfinland blev slaget och man hade lätt kunnat avancera in i landet, men Sovjet valde att avsluta kriget då (mer än) målen uppnåtts. Gränsjusteringen var bra på alla sätt och skulle komma att spela en avgörande roll för krigsutgången i andra världskriget. Den 900 dagar belägringen av Leningrad, med hotet om att också den skulle jämnas med marken (precis som tyskarna gjort med många medeltida städer som Novgorod), som kostade mer än en miljon invånare livet, och till vilken storfinnarna bidrog till, hade haft mycket bättre förutsättningar att lyckas.
Den segrande sidan i finska inbördeskriget, den vita regimen, hade starka band med tyskarna och senare nazisterna. Att gå in å Rödfinlands vägnar var strategiskt framsynt och en självklarhet, och rättfärdigas i det, eftersom en Sovjetisk seger är bättre än en nazistisk.