Stanna hemma från skolan för en "medel deppresion"?

Klart det är okej att sjukskriva sig om man inte mår bra men det är ju ingen permanent lösning på problemet.

Vet du varför du är deprimerad så är det ju bra att börja jobba på det, kanske kontakta någon för att få hjälp etc.

Vad för skola snackar vi om förresten? Gymnasium, högskola?

Vänner finns där man minst anar det.Det finns massor med människor som blir deprimerade,,,ibland för det blir höst och ibland för det blir vår,det är inget konstigt med det. Ibland ställer vi för höga krav på oss själva och det kan göra oss deprimerade för vi inte tror vi duger. Du verkar klara skolans krav med råge..så var stolt över dig själv.

@MrToxic: Är det gymnasiet så är det ju lite viktigare att gå. Högskolekurser kan man söka om senare men på gymnasiet så har man ju typ bara 1 chans, om man inte vill gå om ett år då så att säga.

Säg till en lärare att du vill prata med skolkuratorn, dom finns just där för att hjälpa dig.

Att vara på en skola utan vänner kan jag relatera till då jag flyttade mitt i en termin och hamnade i en skola där jag inte kände några och alla redan hade sina umgängeskretsar hårt sammansvetsade. Lyckades också bara skaffa 1 vän på den skolan och det blev också så att gick inte den ena så gick inte den andre till skolan heller. Även om man hade okej betyg så flunkade man ju ändå allt pga närvaron, så att vara borta en längre tid som din vän är rekommenderar jag inte och något jag ångrar idag att jag gjorde.

Men som sagt snacka med skolkuratorn och be dom hjälpa till med en lösning.

När jag var deprimerad så hjälpte det ofta att typ sova ett helt dygn. Jag vet att många andra inte tycker det hjälper, men det hjälpte för mig.
En annan enkel självhjälp är att träna. Som du säkert vet blir man apatisk av depression, men om du klarar av att aktivera dig tillräckligt för att ta dig iväg och träna eller göra nånting fysiskt, så hjälper det mycket.
Om det framförallt är på vintern du blir deppig så behöver du ljus. Undvik dator på kvällen, och försök vara ute i solljus så mycket som möjligt.
Sen börjar det bli tunt med självhjälpsgrejer. Jag skulle nog inte gå till en kurator, utan jag skulle beställa tid hos sjukvården direkt. Låt dem inte slussa dig till en samtalsterapeut, du behöver antidepressiv medicin (som inte är så effektivt som man kan tro, men som, när man väl hittar rätt medicin och dos, lindrar lite) och/eller kognitiv beteendeterapi.

Mina erfarenheter, andra håller säkert inte med. Hoppas du hittar nåt som funkar för dig.

Sjukskriva sig depression är inte det enklaste om man ej tillhör rätt grupp. Detta vet jag av egen erfarenhet. Och när farsan hade cancer så fick han höra typ att lite cancer har ingen dött av så fortsätt att jobba tills och efter operationen som vanligt.

Nå eftersom TS så vagt har beskrivit sin situation så är det svårt att ge allmänna råd. För vanliga som är lite trött på livet så är det bästa att hitta någon hobby/utbildning/arbete så att man aldrig ens har tid att fundera på livsfrågor. För de som är mer allvarligt deprimerade, så finns det vårdcentral att söka upp men om man en en man så är det frågan om man får så mycket hjälp?

Nå mitt råd är gå till skolans kurator och rådfråga denna, denna bör härleda dig vidare hur du ska göra och detta bättre än oss som inte vet något om dig. Skolans kurator är nog lite mer medmänsklig än en sönderstressad läkare.

Problemet med depression, utbrändhet, MS, elallergi etc är att "våra läkare" allmänt inte precis gör några vettiga diagnoser utan de går på eget tycke och beroende på hur bra skådespelare personen är så blir diagnosen därefter.
MS är en av de sjukdomar som borde vara enklast att granska, men det kräver att doktorn reser sig från sin stol för att kunna göra en vettig diagnos. Det är bara att sparka till på benet och en person som säger att den saknar allt vad känsel heter i benet ska då inte känna något, nu kan MS komma att gå. Men om personen är frisk vid varenda läkarbesök så säger det lite om allvarligheten.

Så det jag påstår är att det finns personer som är riktigt deprimerade och de kanske saknar "substanser" där upp som serotonin, noradrenalin och dopamin, men jag tror att gå till läkaren ungefär ger en lika bra diagnos som första bästa kvacksalvare i en naturmedicin butik.
En stor skillnad är att läkare ej är säljare som enbart är ute att sälja så dyra piller som möjligt, samt att de har piller som är vetenskapligt framtaget och staten är med och betalar en stor del av kostnaden.

Nu ska man inte se mitt inlägg som att man ej ska söka hjälp, där jag förespråkar kuratorn för elever. Jag tror dock att alla inom de flesta sjukdomar kan påverka sitt uppfriskande. Inom depression, så sök hjälp få de piller som läkaren ger er, men tro ej att enbart piller hjälper.
Jag själv har käkat Sobril och jag skulle vilja kalla den för sockerpiller, det beror väl på vilka doser? Men enbart tänka positivt och göra roliga saker fungerade bättre för mig. (ja personligt erfarenhet suger)

Nej.

Ditt svar är smått obegripligt. På vilket sätt är det ett svar på det jag skrev, att det är skillnad på klinisk depression och tillfällig nedstämdhet?

Visst kan en allmänläkare ställa diagnosen, men det var inte i närheten av min poäng. Utan att vårdcentralen rent allmänt vet hur/var/när en person med ett specifikt problem ska slussas.

Sobril är bensodiazepin och ingen antidepressiv medicin för övrigt. Det är något man får akut mot ångest, tremor eller liknande så du kan inte jämföra det med en adekvat behandling av depression där regelbunden psykiatri- och psykologkontakt ingår. Alla diagnoser har kriterier och vårdpersonal är inte helt fria att ställa vilken diagnos som helst på vilken basis som helst. Men, kom också ihåg att depression är vanligt med ett stort mörkertal. Det finns knappast någon överdiagnostik för depression, tvärt emot vad media då och då skriver.

Du kan inte sova bort depression över en natt, så vad menar du? Antingen talar du inte om depression, eller så har du inte sovit bort den under ett dygn. Dina andra tips var betydligt vettigare och mer evidensbaserade än din sov-anekdot.

Inlägget nedanför svarar lite på det.

Depression som folk pratar i allmänhet går att sova bort.
Depression som många blir sjukskriva för likadant. Jag är fullt medveten om vilka taskiga diagnoser som många /de flesta? läkare gör inom detta område.

Det finns dock riktig depression som säkert har ett finare namn och man borde kanske använda detta finare namn för att särskilja dem? Dessa riktiga depressioner har säkert inte ett namn utan flera..

Fast oavsett om man har en "riktig depression" så tror jag att alla piller som idag finns inte hjälper utan det krävs en rejäl insats på flera plan som ofta handlar om att förändra ens livssituation. Med detta menar jag inte som Scientologerna påstår, utan man ska självklart käka de piller som läkarna tilldelar personen och söka den psykologhjälpen som de kan få.

*edit*
Detsamma gäller utbränd, jag vet flera utbrända och sjukskrivna som under sin utbrändhet åker på semester utomlands, har stora fester och anordnar. Medans ens annan som inte på något sätt är utbränd är för slut för att ens gå på en bio.
Observera att jag ej påstår att man ej kan vara utbränd utan jag kritiserar läkarnas diagnoser med vad jag upplever de ställer dem.

Beror på person också. Fick Sobril när jag hade "lite" panik över att rycka tand första gången. Jag höll på att falla ihop pga att pillret gjorde det 10ggr värre. Har personligen alltid mått sämre utav allt inom den genren av "medicin". Funkade bättre att tillkalla sin inre knäppgök, och intala sig att det inte var någon fara. Och ja.. Det var det ju inte
Tänka positivt och sådant kommer man helt klart långt på. Annars kan jag också tipsa om något distraherande. Kör själv lite spel på luren i form av matematik, japanska bokstäver, eller liknande, på tid. Brukar fungera rätt bra när man känner att det blir lite mycket, samtidigt som man gör något vettigt.

Jag har också hört olika saker om dessa piller. Min åsikt är att man vare sig ska underskatta eller överskatta dem.
Och när man har en "bra" sjukvård så ska man söka upp den och få den bästa hjälp som vårt samhälle kan erbjuda, allt annat är idiotiskt.
Såna dära kvacksalvare i naturbutiker som enbart är ute att sälja så dyr och exotiska piller som mycket avråder jag ifrån.

Så det TS ska göra är att söka upp kuratorn, men samtidigt på egen hand förbättra sin situation. T.ex. skaffa en hobby som man får umgås med jämnåriga.

Min erfarenhet är att läkare är bra på att ställa diagnos även när det det gäller psykiska sjukdomar. Så tveka inte att söka professionell hjälp om du känt dig nedstämd en längre tid!

Jo, det är rätt delade åsikter. Beror nog också på att inte alla är så väl informerade om när det ena och andra är lämpligt.

Jag har svårt för att predika att söka hjälp. Är personligen "strong silent type", så jag får ingen hjälp pga att jag ser helt normal ut, även vid panikattack, lite blek bara Lagom kul när man mår piss och får den där "pfft" reaktionen. Men men, jag överlever och kan lösa det, så vatter hell.
Är av helt motsatt uppfattning när det kommer till hur vår sjukvård funkar. Det må vara billigt att söka och få hjälp, men om den är bra vet jag inte.. Ska dock inte dra den diskutionen allt för långt. Den funkar ju väldigt bra för väldigt många.

Hobby och umgås håller jag dock helt med om. Samma med fysisk aktivitet, det gör mycket nytta. Behöver inte vara träning, även något så simpelt som att dansa fungerar rätt bra.

Egentligen så är allt bättre än att sitta och hoppas på att det löser sig. Är allt dåligt, gör det bra.. Lättare sagt än gjort, men så är verkligheten, om man inte har problem med utsöndring av hormoner eller liknande.