Har på senare tid känt mig väldigt nere/deprimerad psykiskt. Har egentligen inga kompisar/vänner eller någon form av socialt nätverk alls. Har heller för tillfället ingen flickvän/sambo att umgås med, har också haft oturen med att mina två föredetta flickvänner varit otrogna mot mig varav den senaste var nu i våras.
Fyllde 30 för ett litet tag sedan och när man tänker på vad ens föredetta klasskompisar/skolkamrater, syskon etc åstadkommit med att bilda familjer och en annan har absolut inget alls så blir man bara nere.
Var också en av de som utsattes för mycket mobbning under min skolgång under 90 och 00-talet, var skällsord med att man var "nörd" men det mesta var fysisk mobbning till den graden att jag knappt ville gå till grundskolan när man vaknade varje morgon. Detta medförde ju i sin tur att få personer ville umgås med mig och jag fick aldrig samma chans som de flesta skolbarn har med att bilda sociala nätverk etc längre fram för livet och jag blev socialt utstött också, vilket gjorde att jag idag känner mig LITE socially awkward.
Gymnasietiden var bättre men där gjorde jag "misstaget" att vara tillsammans med en tjej och umgås med henne varje vakna stund om dagarna och om helgerna vilket gjorde att jag aldrig lärde kände någon under gymnasietiden och det tog även slut direkt efter gymnasiet så där stod man utan någon alls sedan.
Kort efter gymnasiet så började man ju att arbeta på diverse arbetsplatser men det dröjde inte länge förrens jag kände att jag likt de flesta ville känna på att studera på högskola/universitet vilket jag sökte till och blev antagen, slutade med att jag hoppade av på 2st utbildningar inom loppet av 1 respektive 3 månader eftersom jag inte kände att studera var något för mig alls.
Flyttade hem och fick ett jobb som jag var på i 5 år nästan och så dåligt jag mådde då har jag aldrig mått igen någonsin, från första dagen till sista dagen jag arbetade där var jag konstant utsatt för häckling/hånande samt vuxenmobbning, en del mobbning från samma personer som mobbade mig i grundskolan och en del från förälder till barn som mobbat mig genom åren. Spelade absolut ingen roll vad för åsikter, vad jag sa eller gjorde eller någonting, allt var fel och de ville ta varje chans de kunde för att trycka ner just mig.
Sökte hur många jobb som helst varje dag under de 5 åren jag var där och till sist efter många om och men lyckades jag få ett nytt jobb som jag varit på i nästan 3 år nu där jag trivs väldigt bra och arbetskamraterna är MYCKET bättre också. Tjänar också väldigt bra med pengar så jag har ingen anledning alls till att söka mig vidare i mitt tycke än.
Fyllde dock 30 för ett litet tag sedan och då började man känna sig gammal och man började tänka på hur andra man känner till börjat bilda familjer redan för 3-7 år sedan.. Sen känns det som att jag bara arbetar, gymmar/tränar och spelar resten av dagen och sover och så blir det repeat dagen efter på samma rutin, helgerna blir det att man sitter inne och spelar hela tiden nästan.. Känner mig också otroligt ensam och jag längtar efter att få träffa "the one" men efter alla mindre snälla tjejer man träffat genom åren så blir man mindre och mindre förhoppningsfull. Och iochmed att jag inte har något socialt nätverk heller så måste jag mer eller mindre förlita mig på dejtingsajter och jag är så jäkla trött på dem.. Är så jäkla trött på att aldrig få svar eller bara få snäva svar tillbaks så att jag bara skitit i att försöka hitta någon
Ber om ursäkt om detta känns som en massa svammel men kände tvungen att få skriva av mig.
Någon annan som är eller varit i samma sits och hur kom ni ur den?
Grattis i efterskott!
Ålder är bara en siffra, inget man skall haka upp sig på. Fyller själv 30 i år, och det känns spännande. Men såklart, alla tycker vi och känner olika. Men försök att se det som en milstolpe i livet, än ett tecken på att du är gammal. Du har hela livet framför dig.
Att du blivit mobbad i livet, på både yngre samt äldre dar... tja, vad ska man säga? Det finns idioter till allt! Synd att du har fått uppleva det dock. Bra att du lyckades ta klivet och byta jobb iallafall. Det är lätt att man blir bekväm, trots att man har det dåligt ställt och bara fortsätter med tankesättet "det kanske blir bättre snart".
Så länge du inte vantrivs med hur din vardag ser ut så kan jag inte se nån vits i att ändra på det, jag var själv i den sitsen för ~3 år sedan. Men visst, ta sig ut på stan för en fika, shopping eller helt sonika se/träffa andra människor kan ju inte skada. Åter igen, to each their own.
Tre år sedan så såg min vardag ut som följande: jobba, äta, spela, duscha, sova. Helgerna var väl snäppet mer sociala då jag faktiskt umgicks med de få vänner jag har.
Kan varmt rekommendera Tinder, träffade min flickvän/själsfrände/sambo där för två år sedan.
Ingenting är omöjligt, det är en själv som sätter gränser. Din drömprinsessa finns där ute!
Cooler Master HAF 912 * MSI P67A-GD65 * Intel i5 2500k 3,3 gHz med Cooler Master Hyper 212 Evo * 8 GB Ram * Sapphire R9 280X Vapor-X 3 GB GDDR5* 3 TB HDDs * XFX 650W 80+ * Asus Xonar DGX *
Edifier S530 2.1
Razer Kraken 7.1 v2
Intellimouse Explorer 3,0 anno 2001
