Är beredd att hålla med till stor del. Märker att många eftersöker spel som har väldigt stora världar, vilket i sig är förståeligt men samtidigt blir det så kvantitativt för sakens skull. Problemet med detta är att det ofta kan innebära en opersonlig värld med många meningslösa saker. Jag tror folk blandar ihop att ha många saker att göra i ett spel, med många intressanta saker att göra. Detta är nog ett av skälen till varför jag också tröttnade på spel en längre period, för att det var dessa typer av spel som var på fokus jämt och dessa spel man ofta kom i kontakt med, så trodde att alla spelen var så.
Skrivet av improwise:
1. Open World
Iden med Open World jämfört med "snitslad bana" är i sig lockande. Men jag tycker att i de spela jag spelat så är det främst 2 saker som gör att jag ogillar det. För det första, open world innebär allt för ofta "no story". Istället för att på egen hand rädda världen i en maffig story så känns det ofta som jag hamnat nånstans av en ren slump, och väl där glider jag mest runt. För det andra, få speltillverkare tycks ha fantasi nog att göra denna stora värld intressant, iaf nog intressant för mig. Det känns som 95% av alla olika uppdrag är total ointressanta, typ nån har tappat bort sin hund och vill ha hjälp att hitta den, så ska jag, den stora hjälten, lägga ner timmar på det. Sorry, men jag bryr mig inte, vill jag hjälpa folk gör jag det i riktiga världen. Så, gärna Open World i sig, men låt den innehålla något som gör den intressant att utforska mer än någon power walk i cyperspace.
Ja det blir som en blandning mellan MMO och single player när man gör det allt för mycket open world bara för syftet att göra det open world. MMORPG-spel har ju iaf någon form av mening i även meningslösa uppdrag, man kan gå runt och samla XP bara, powerlevla och ha något att göra medan man köar för något. Vet inte hur många gånger jag somnat och inte orkat spela spel som är för stora i onödan.
Motsatsen till öppen värld är ju linjäritet, vilket inte är så bra det heller, fast hellre ett linjärt kortare spel med bra story än ett spel som är öppen fast tråkigt. Det bästa är ju ett mellanting mellan öppet och story. Många spel idag lider ju av det motsatta problemet att de är som filmer.
Spel som lyckades bra med öppen värld som jag kört tycker jag var bland annat Zelda BOTW och Witcher 3.
Skrivet av improwise:
2. Crafting
Mitt favorithatobjekt, om det är tråkigt att göra meningslösa hjälpinsatser i en open world så är det ingenting mot detta med crafting. Om jag verkligen ville vara ute i skogen och plocka blommor så skulle jag vara med i Scouterna och om jag ville bygga sunkiga vapen av upphittade metalldelar så skulle jag gå med i nån Hemslöjdsförening. Tror aldrig någonsin att jag haft så tråkigt att crafting skulle locka och jag har ytterst den tiden heller för att det skulle kännas meningsfullt.
Ja, jag orkar sällan engagera mig så mycket i crafting i de flesta spelen, det gäller att göra detta på rätt sätt av utvecklaren för att det ska bli intressant. Brukar ärligt talat fundera "vem tycker denna form av crafting ens är roligt?" när jag spelar ett spel med ett craftingsystem som verkar totalt urtråkigt. För alltid när man umgås med rollspelsintresserade så vattnar det alltid i munnen på dem så fort orden "crafting", "endless world" och så vidare dyker upp. De verkar spela för att det aldrig ska finnas ett slut och för att skapa saker.
Problemet med många västerländska rollspel (i mitt tycke) när det gäller crafting, är att det är som en vetenskap att crafta saker och det ger sällan några intressanta föremål. Man skulle exempelvis kunnat skapa en järnspik eller en tallrik, fast de har ingen användning, det verkar vara där som något sätt att uppnå realism. Man kanske måste samla en uppsjö saker man inte har en aning om var de kan vara på kartan utan att googla, bara för att skapa en dryck som ger 60 hp, som man lika gärna kan köpa hos en affärsgubbe. Man har inte riktigt några klara mål med vad man ska göra och man klarar sig minst lika bra utan sakerna man skapar i regel.
Indiespel som har rollspelsinslag och somliga JRPGs däremot kör mer på koncepten att det finns ett antal vapen man vill komma åt och dessa kan man uppgradera, fast då behöver man materialen A,B och C. Man har ofta tydligare bild över vad man satsar på. Man vet att får man det där coola vapnet som har en badass vapendesign, som ger de väldefinierade egenskaperna som man vet kommer hjälpa en avsevärt, snarare än ett tråkigt Long Sword som måste repareras varje halvsekund. Dessutom när man hittar ett föremål, är det sällan struntföremål, utan man vet direkt när man får något "undra vad detta är för något som kommer vara jätterelevant senare" snarare än att man får ett gammalt ägg eller en sked.
Skrivet av improwise:
3. Bossfighter
Missförstå mig rätt här, som 40+ har jag många härliga minnen av bossfighter men de flesta av dom är för rätt länge sedan. Nu för tiden tycker jag bossfighter mest är irriterande. Dom är ofta plågade av massor med buggar och en pedagogik som en 3 åring skulle finna skrattretande. Ofta tycker jag det handlar om att kämpa emot en massa fel och brister i spelet snarare än att testa min egen förmåga och ofta måste man dö en 2-3 gånger innan jag ens fattar vad det går ut på. För allt för ofta handlar det inte om att typ skjuta någon nog många gånger, utan det ska vara någon form av specialskott i något unikt tillfälle, typ skjuta nån i näsan när dom tar en rökpaus.
Tycker inte du ska sluta spela spel för det, det låter bara som att du fallit offer för att köra storspel/mainstream. När jag fick upp intresset för spel igen för inte så länge sedan, så var det till stor del på grund av att jag undvek mainstream. Innan gick jag jämt på vad som var populärt ofta och vad kompisar, syskon och bekanta körde och det dröjde inte länge innan intresset praktiskt taget var borta helt. Man funderade vad som var fel när man inte orkade plocka upp spelen ens för att de var så tråkiga, eftersom alla sa "this is the shit". Det är tråkigt egentligen att det blir så, då alla guldkorn fanns där ute fast man inte visste om dem för de inte var lika poppis. Men det handlar väl mer om att man måste leta tills man hittar något som passar en.
Då menar jag inte att vara hip och att mainstream alltid är dåligt (rekommenderade ju precis såna som kan räknas till den kategorin ovan), men med ärlighetshatten på och något jag fått inse (och att fler och fler insett numera) så är mainstream AAA-spel inte sällan väldigt tråkiga. Man gör sig inte en tjänst att tvinga sig att gilla spel om man inte redan gör det, bara för att de är populära. Jag föreslår att variera med något annat.
Notera att följande bara är mina egna åsikter, men när jag började spela mer Nintendo-spel för några år sedan så fick jag upp den gamla magin av att spela igen. Jag inser att många av någon anledning har något emot Nintendo (vilket är konstigt då Pokemon och Mario är världens största spel) så många kommer disagree... Fast det kan vara ett tips för variation.
Några strötips på spel som jag verkligen gillade att köra, trots att jag annars tycker många spel är tråkiga. Det är Dark souls, Bloodborne och sådana spel. Det är spel som faktiskt kräver att man lägger ner energi för att klara sakerna och kräver mer manövrering och övning för att klara bossar och ta sig igenom, snarare än cutscenes där man ska pressa på X så fort som möjligt tills en annan cutscene tar över. Det är upp till en själv hur man spelar och man behöver inte gå igenom en halv utbildning för att lära sig hur man spelar. De är som spel "ska vara"
Annars kanske man ska rekommendera att testa 2D-spel? De brukar vara sanna till konceptet spelupplevelse före annat.
