Vad är det för fabrikat på hårddiskarna? Är det Hitachi, Maxtor, Samsung, Seagate, Western Digital, eller något annat? Kanske Quantum eller IBM rentav?
Alla hårddisktillverkare har någon form av programvara som kan användas för att permanent radera all data på hårddisken och därmed återställa hårddisken till ursprungsläget så som den var när man köpte den. Det här burkar populärt kallas idag för lågnivåformatering (eng. low level formatting).
Man pratar om lågnivåformatering och högnivåformatering (eng. high level formatting). Att lågnivåformatera en hårddisk innebär att man skriver alla spår (eng. tracks) på dess platters för första gången, anger interleave faktor etc. och förbereder den på så sätt rent fysiskt för användning.
Termen lågnivåformatering används idag på ett felaktigt sätt. Idag är det endast hårddisktillverkarna själva som kan utföra en äkta lågnivåformatering i ordets rätta bemärkelse. Det görs endast en gång när hårddisken tillverkas och det är tänkt att detta ska hålla under hårddiskens hela livstid. Att lågnivåformatera en hårddisk är alltså inget som en vanlig döding själv kan utföra hemma. Det krävs tusentals dollar värd utrustning för en sån uppgift.
Hur kan man då säga att man själv kan lågnivåformatera en hårddisk? Jo, vad de flesta menar när de använder den termen är något som kallas för zero-fill. Informationen på disken lagras ju digitalt, som ettor och nollor. Datorn och olika program på datorn kan sedan tolka dessa ettor och nollor och få det till något meningsfullt så som ett textdokument eller ett Youtube videoklipp. Zero-fill innebär som namnet antyder att man fyller hårddisken med endast nollor. Man skriver alltså över all befintlig data som består av olika kombinationer av ettor och nollor med endast nollor över hela hårddisken. Informationen, dvs. endast nollor, blir då meningslös och intetsägande. Men för att vara helt säker på att precis all gammal information har skrivits över med endast nollor så kan man köra processen flera gånger om och om igen.
Jag tror att den amerikanska regeringens standard föreskriver att man upprepar processen två gånger, dvs. man kör tre cykler totalt för medelstark säkerhet, och sex cykler för högsta säkerhet. Den allra högsta säkerhetsnivån innebär att man förstör hårddisken fysiskt. Ska man däremot som vanlig döding sälja vidare hårddiskarna så är det kanske inte så smart att göra det sistnämnda.
Processen som jag beskrev ovan - zero-fill - kallas också för data wiping, dvs. data rensning eller motsvarande på svenska. Zero-fill är data wiping, men data wiping är inte zero-fill, alltså är data wiping ett övergripande begrepp. Zero-fill är en av flera data wiping metoder. Zero-fill innebär alltså att hårddisken fylls med nollor. Men man kan lika gärna fylla den med endast ettor och få ett minst lika bra resultat. Sedan finns det ännu mer avancerade metoder där man använder sofistikerade algoritmer för att fylla hårddisken med både ettor och nollor på ett slumpartat sätt vilket teoretiskt sett bör ge ännu högre säkerhet och göra tidigare information ännu svårare att återskapa. Det är endast med hjälp av utrustning i militärklass som man eventuellt kan återskapa någon bråkdel av informationen. Alltså är risken för att den du säljer hårddisken till kan återskapa informationen obefintlig, förutsatt att du inte säljer den till militären eller så.
Varför många idag kallar disk wiping för lågnivåformatering har nog sin förklaring i att man som användare förr i tiden kunde faktiskt utföra lågnivåformatering på gamla hårddiskar från 80-talet typ. Dessa hårddiskar kunde man alltså lågnivåformatera, och som användare kunde man manuellt sätta interleave faktor och ändra olika parametrar, sådant som idag inte är möjligt eller inte behöver göras på dagens moderna hårddiskar.
Gamla hårddiskar använde MFM (modified frequency modulation) som kodningsschema och de hade stegmotorer. De behövde därför lågnivåformateras då och då pga. termisk expansion som är associerad med stegmoterer. Med tiden så förflyttade sig spåren (tracks) på diskens platters dit läshuvudena förväntade sig att de skulle vara och då uppstod det läs eller skrivfel. Dessa fel kunde rättas till med hjälp av lågnivåformatering och som jag förklarat tidigare så är det en process som involverar skrivning av spåren. Man skrev alltså om spåren på nytt på dess nya positioner dit stegmotorn hade flyttat läshuvudena.
Det här är helt onödigt med dagens moderna hårddiskar. Dels så använder alla nya diskar RLL (run length limited) som kodningsschema istället för MFM och dels använder de servomotorer istället för stegmotorer. De är dessutom programmerade att ignorera alla försök till lågnivåformatering. Som sagt var, moderna hårddiskar är lågnivåformaterade på fabriken och det är något som endast görs en gång under diskens hela livstid.
Men termen lågnivåformatering sitter som klistrat på våra hjärnhinnor och används än idag, oftast felaktigt i betydelsen disk wiping eller zero-fill. Det blev liksom instansat i våra hjärnor att det heter inget annat än lågnivåformatering. Det var kanske fallet med gamla hårddiskar som kunde lågnivåformateras men så är det inte alltså idag med dagens hårddiskar.