SweClockers besöker dataräddningsföretaget Ibas laboratorium

Kuriosa: Mobiltelefonen på andra bilden kommer från ett av Sveriges mest kända rättsfall.

Den gråblå-orangea Nokian, ja. Minns jag rätt var det "barnflickans" telefon, vilken visade sig innehålla en del SMS som blev viktig teknisk bevisning i fallet.

Jag minns inte exakt vad de sade om den brända datorn, tyvärr. Får för mig att det handlade om någon form av bedrägeri eller något, men kan ha varit något. De lyckades i alla fall rädda datan som eftersöktes.

Billigt, praktiskt taget gratis, för att rädda något ovärderligt kan vi väl alla hålla med om iaf.

Åter är jag inte expert, utan kan bara återge ungefär vad Ibas sade. De menar att det i hårddiskarnas barndom kunde vara teoretiskt möjligt, då spåren inte alltid hamnade på precis samma ställe. Det fanns en hel del marginal där läsarmen kunde "vibrera", helt enkelt för att dåvarande teknik inte kunde hålla den exakt i position.

Resultatet var att ett nytt spår ibland kunde hamna lite skevt mot det gamla, vilket gjorde det teoretiskt möjligt att läsa "kanten" på det gamla spåret. Ibas säger att de testat tekniken och lyckats läsa förbestämda mönster i väldigt små mängder, men att de inte vet om ett enda fall där det hela praktiserats för att faktiskt komma åt data.

Med dagens diskar justeras dock läsarmen position hela tiden vilket tillåter tätt packade spår - ett krav för densiteten i moderna enheter. Resultatet är att det nya spåret hamnar exakt över det gamla, vilket gör det omöjligt att läsa "spilldata" vid sidorna. Att komma åt gammal information "under" ett nytt spår är enligt Ibas omöjligt och mest en myt.

Vi undrade faktiskt samma sak då avdelningen med mikroskopen är utanför det dammskyddade området. Svaret från Ibas är kort och gott att de rengör skivorna med tryckluft innan de forsätter jobba i dragskåpen.