Skivbolagen säljer vanliga musikskivor som CD-R till fullpris

Företaget som CDOD använder anger >30år (står i länken, under perfekta förhållanden)) och har vad jag vet inte rosat marknaden med sina produkter för privatmarknaden utan kört med fejkade mediakoder (anger Verbatim Azo t ex men använder bara "motsvarande") och medioker kvalitet. 100år är det absolut bästa och dyraste (som jag körde med tidigare, t ex Taiyo Yuden guld). Eftersom jag inte följt CDR-marknaden på 3-4 år håller jag på att gräva och kommer återkomma med vad jag hittar. Tiden räcker inte alltid till därför kan det ta en stund.

Det är oerhört ovanligt att vanliga pressade CD oxiderat och har berott på felaktig tillverkning som inte följt standarden och/eller pappersförpackningar som släppt ut stora mängder svavel. En korrekt tillverkad pressad CD i jewel case håller en mycket långt tid. CDR kan nog många här vittna kan vara problematiska över tid, speciellt budgetmedia. En CDR har två problem, dyen som bryts ner och att reflektionsskiktet som kan oxidera (som en vanlig CD om den är felgjord). Dålig dye är det absolut största problemet, ett problem en vanlig pressad skiva inte har.

Tillägg: Mediakoder är alltså för att brännaren ska använda någorlunda rätt strategi vid bränning. Företag som snålar använder billig dye med liknande egenskaper som de bästa sorterna för att spara pengar men fejkar mediakoden för att brännarna ska tro att det är en viss skiva och bränna någorlunda rätt.

Apropå Mobile Fidelity har jag ett antal sådana och de är av fantastiskt hög presskvalitet med guld som reflektionsskikt och specialask som inte klämmer fast skivan utan låser den på annat sätt för att inte nöta hålet. Jag tror mina är tillverkade av japanska JVC.

Eftersom digital musik har ökande distorsion vid lägre nivåer, till skillnad från analoga medier som har lägre dist vid svagare signaler (men högre brus), så vill man utnyttja alla 16 bitar om möjligt, då får man bästa ljud med lägst totala distorsion. Tidiga CD är ibland inspelade onödigt lågt, möjligen eftersom mastringarna var gjorda för LP med helt andra egenskaper. Idag är inte det ett problem, men ett mycket värre problem finns i den musikdödande komprimeringen som tar bort alla nyanser från originalinspelningen.

Att då dra upp totalnivån så mycket som i tidigare exempel så att man ligger och slår i 16-bitarstaket, samtidigt som man komprimerat musiken som helhet, förstör upplevelsen. Tidiga CD är som sagt ibland som LP-mastern, och där kan spår ligga lägre i förhållande till varandra eftersom man rent fysiskt är begränsad i vad en nål kan spåra och då tvingades man sänka totalnivån för att kunna gravera utan överstyrning, eller att inte få för breda spår på skivan (för kort speltid). Det kan också vara så att artisten velat ha vissa låtar mer dämpade än andra och därför valt lite olika nivåer.

Jag läste igår om jämförelser mellan olika medier idag och nyutgivna LP har större dynamiskt omfång än motsvarande digitala utgåva trots att den digitala klarar av betydligt högre dynamik. Det är uppenbart att skivbolagen sett hur mycket de kan tjäna på vinylnostalgiker och ger de utgåvorna en bättre master för att få över köpare dit, med sina betydligt högre marginaler. Skivbolagen slutar aldrig att förvåna, på det negativa sättet.

Edit: Lägger upp "Love over gold" från Dire Straits album med samma namn, för jämförelse. En av de första CD jag köpte, förstautgåvan på CD runt 1984. Så ska det se ut. Extremt dynamisk med skyhög crestfaktor: