Intervju: Sven Rollenhagen – specialist på datorspelsberoende

Räd låter så dåligt att man inte vill använda det. Som när folk säger "söndrig" och det ryser i hela kroppen.

Genomsnittssvensken tittar på TV 4.5 till 5 timmar per dag. Är det ett beroende?
Spelar jag 3-4 timmar per dag men tittar inte på TV så anser samhället att jag är "beroende" trots att min totala mediakonsumption är mindre.

Är dokusåpor och annan skräp-TV verkligen bättre för någon än att lira inågot RTS-spel, Portal 2 eller några rundor CS:GO i varv med andra spel?

Minns att när jag växte upp så fick jag alltid höra av mamma hur mycket jag satt på datorn. Men min syster satt minst lika länge - ofta längre - på TV:n men hon fick aldrig höra något. Något som jag påpekade ofta men som inte verkade gå igenom.

Idag använder min mamma datorn mer än jag, delvis på grund av sitt arbete, men även på helger så läser hon massvis med olika saker, ofta olika långa uppsatser och reportage, nätdejtar, skriver på olika forum, youtube:ar etc etc.

Idag så sitter hon ibland mer än jag, men för mig är det inte konstigt. Internet är på många sätt mycket mer produktivt än hjärndöd TV-konsumption. Många använder det för att inhämta ny info, dela med sig med andra etc. Sen att vissa använder datorn istället för att vara social är inte konstigt.

För 50 år sedan så skulle alla de personerna läsa en bok istället. Vissa människor i livet är introverta, och vi borde kanske undersöka hur samhällsnormen är anpassad efter extroverta personer istället, oavsett om det är i fritid eller i arbetslivet. Jag har en liten kärna vänner som jag har varit med i över 20 år, jag har känt dem sedan jag var 5 år. Jag har försökt att ha fler kompisar och det har inte varit problem med att få nya kompisar. För mig är det bara så att jag inte vill/inte orkar upprätthålla vänskap med för många personer. Jag trivs inte med det utan tycker om att ha "radiotystnad" med olika polare en vecka eller två i taget. Att bolla mellan dussintalet eller fler personer på regelbunden basis är omöjligt för mig.

Hela den här diskussionen har delvis varit så korkad eftersom, för att vara lite elak, de som har varit psykologer har på många sätt vuxit upp i ett annat, analogt samhälle och hade inte, som min mamma, egentligen själva rannsakat sina egna biases och normer.

Jag menar inte att det inte skulle finnas något som heter datorberoende eller specifikt datorspelsberoende.
Däremot menar jag att begreppet ofta används på ett väldigt luddigt sätt av personer som i grund och botten är permanenta främlingar för ett samhälle de inte förstår sig på och som de aldrig egentligen kommer vara en naturlig del av. De kommer så att säga alltid att titta in från utsidan. Och det märks väldigt tydligt när de väl försöker säga något.

Springskor är relativt billigt. Tar lång tid att nöta ut

Det som är risken för människor med ADHD och Asperger är att vi har lättare för att strunta i saker som inte är roliga att göra eller ger en direkt behovstillfredsställelse. Eftersom spelen är roliga är det väldigt lätt att ignorera sånt som är tråkigt (som att ta ansvar för sitt liv, diska, städa och gå till jobbet/skolan etc).

Det handlar om de exekutiva funktionerna i hjärnan. Sedan har vi också ofta svårare att planera och att rikta uppmärksamheten på det som är viktigt samt svårigheter med tidsuppfattningen. Det gör att man lätt fastnar i det som är roligt och märker kanske inte att det helt plötsligt har gått 5 timmar.

Sen när tillhörde ordet Raidar svenska språket?

Låt mig markera vad han menar. Du tillhör dem som har kontroll över sitt spelande. Gränsen mellan entusiasm och beroende är väldigt hårfin. Så länge man kan sköta sitt vardagliga liv, som att gå i skola, gå till jobbet, umgås med familj och vänner, så spelar det ingen roll om du spelar 10 min eller 10 timmar per dag, men blir dina anhöriga lidande eller du själv omedvetet lidande, där du exempelvis tar skada psykiskt och/eller fysiskt, eller tappar kontakten med ditt verkliga liv, så har du ett problem som du bör reda ut.

Det här med spelberoende är ett väldigt känsligt ämne bland gamers, och jag förstår inte hur folk bara kan ignorera det som om det vore något påhitt bland okunniga. Spel är tillfredsställande och skapar eufori, och kan därmed även skapa ett beroende då hjärnan bara vill ha mer och mer. Precis som en alkoholist eller så förnekar man ofta sitt beroende och när någon försöker ta det i från en så blir man som Gollum.

"– I värsta fall stöter jag på havererad skolgång, depression, social fobi, konflikter med föräldrar, försämrad fysik och aggressioner."

I vissa fall är det tvärtom, skolan är skit (inlärningssvårigheter eller mobbing t.ex.) men ingen märker det (depression). Föräldrarna har en dålig relation med barnet, individen är överviktig och mår dåligt pga. det (depression återigen). Social fobi kan man ha men känna att det är lättare att umgås med folk på internet.

Det behöver inte vara som så att det är datorspelen som är grunden till en eller flera av dessa utan allt annat omkring och datorspel är tillflykten från verkligheten. Då kommer dock beroendevarningen fram. Väljer du ditt pissiga "irl-liv" eller t.ex. wow där folk ser upp till dig och du har guld i mängder.

Det jag menar är att man skyller mycket på "datorspelsberoende" fast det är de andra faktorerna som leder till det och inte tvärtom..