Vilken Linuxdist?

Skulle även vilja lägga till Linux Mint som ett oerhört bra komplement för nybörjaren. Har väldigt mycket codecs med från början och är otroligt lätt att komma in i. Finns med fyra olika fönsterhanterare att välja. Cinnamon Desktop är det jag kör med och har installerat till kompisar som har "uppgraderat" på sina burkar.

Mint bygger även på Ubuntu, så allt som funkar till Ubuntu och Debian fungerar även i Mint utan problem.

Kan tillägga att det mesta i Ubuntus support och forum gäller för Mint också.

Det går alltid att installera gnome-fallback som ser likandant ut men är Gnome 3 som idag funkar bra.

Jag sticker in lite snabbt för att faktiskt avråda från Ubuntu.
Varför?
Jag upplever själv en hel del problem med den distributionen, och dess *ubuntu-varianter såsom kubuntu, xubuntu, lubuntu med flera.
Jag har några bekanta (familj och vänner) som kör Linux. De är noviser, så jag sköter det administrativa. De är glada så länge de får surfa, eposta, titta på film, lyssna på musik, sköta kontors-sysslorna elektroniskt med mera.
När det är dags att uppgradera från en version till en annan, det vill säga en så kallad "dist-upgrade", så kommer bekymren. Oftast slutar uppdateringen med ett obootbart system.
Linuxvan som jag är så tacklar jag problemet. Men efter att ha löst ett problem, så kommer nästa, och nästa... och nästa...
Jag inser då att det får fortare att köra Microsoft-lösningen: Formatera och installera om från scratch.
Det uppstår till och med problem om jag behåller användarmapparna i /home. Jag måste helt sonika radera en hel del dot-konfigurationer för att få ett skapligt funktionellt användarkonto igen (filer eller mappar som börjar med punkt)
Även här är Microsoft-lösningen snabbare: Säkerhetskopiera bara de viktiga dokumenten, filerna och annat och låt sedan all form av konfiguration gå till hädan. Konfigurera sedan upp allt på nytt.

Tyvärr har Ubuntu gått och blivit det som vi alla hatade med Windows: Formatera och installera om.

Andra distributioner är mycket effektivare på detta.
Jag har själv börjat konvertera över mina Ubuntu-användare till Arch Linux. Helt enkelt för att det inte är de som sköter administrationen, utan det är jag. Dessutom så fungerar rolling release -distributionerna bättre än de semi-statiska varianterna.
Till dem få som ändå sköter en del administration själva, så har jag gett dem Linux Mint att leka med. Där verkar det fungera bättre med distributions-uppgraderingarna utan alltför stora bekymmer.

Så mina tips är:

Arch Linux till er som vill själva sköta allt och bli avancerade.

Linux Mint till er som ändå vill ha det mesta nyckelklart efter installation.

Vilken modern KDE-baserad distribution som helst, utom kubuntu, för er som vill ha en komplett skrivbordsmiljö och tänker arbeta med datorn. KDE är den mest kompletta skrivbordsmiljön enligt min mening.
https://www.kde.org/download/distributions.php

Jag har för mig att LinuxMint saknar uppgraderingsmöjlighet lika enkelt som Ubuntu och det gör att det är väldigt bökigt att uppgradera Mint.

Jag har gjort ett antal Ubuntuuppgraderingar och tycker att det fungerar bra, MEN man måste avinstallera alla proprietära drivrutiner innan uppgradering.
Att uppgradera från en LTS-utgåva till nästa LTS-utgåva fungerar sämre och då är det nästan lättare att installera om.

även jag har lite svårt för ubuntu. det känns som att allt ska vara så enkelt som möjligt så att vissa enkla saker blir jättekrångliga.

om ni vill utanför debianträsket så vill jag rekommendera Sabayon. kör xfce och allt är mycket välknackat och trevligt. en mer användarvänlig version på Gentoo. kör på en gammal vad jag brukar kalla dasstop. men allt känns mycket rappt.
nu kanske det mesta är en vanesak vad man föredrar men vill ändå rekommendera!

http://www.sabayon.org/

Så sent som igår skulle jag uppgradera min fars dator från Ubuntu 13.04 till senaste (14.10), och med tidigare erfarenheter så vet jag att jag loggar ut alla användare, stänger ner den grafiska miljön, och utför en sedvanlig uppgradering.
Föst med med upgrade.
När den är klar, och inga felmeddelanden upptäcktes, så startade jag om (Kärnan uppdaterades) Inga fel.
Samma procedur, logga ut alla användare och släcker ner den grafiska miljön.
Nästa steg sker med dist-upgrade.
*pOf* ... skärmen fylls med paket som apt-get vill uppgradera. Trevligt. Inte så konstigt heller.
BEkräftar... och allt fortskrider utan synliga felmeddelanden.

Startar om. Första problemet. kolsvart skärm.
Jahaja Det ökända BSoRtB (Blank Screen of Refusal to Boot) som Ubuntu dras med med jämna mellanrum.
Observera att inga proprietära drivrutiner används överhuvudtaget. Allt är OSS. Snart åtgärdat för en som känner sig hemma i Linux.
Nästa problem består i att användaren kastas ut direkt efter inloggning.
Jahaja. Gamla konfigurationsfiler som blockerar. Rinse and repeat.
Nudå... nehej. Ljudet saknas.
Jahopp. gamla konfigurationsfiler i /etc som måste uppdateras manuellt. Tur att man kan pulseaudio utan och innan. Inte första gången.
Se där.. .nu måste det väl ändå....
Nehepp. Då var det dags att fixa nätverket. Samma historia. nätverkskonfigurationen stämmer inte överens mellan skogsgamla 13.04 och 14.10. Riv ut allt gammalt och låt paketsystemet föra in originalkonfigurationen.
Omstart och hoppas. Ja se där, nu kommer man ut på nätet... nähe!... webbläsaren tvärdör.
Provar en helt ny fräsch användare med tom hem-mapp för att utesluta lokala plugins, cache med mera. Men nej, samma historia där. Installerar om webbläsaren.
apt-get gnäller på konflikter med icke igenkända filer.
... nehej... Då är det dags att inse att det är lättare att börja om från början. Rensa hårddisken och installera Arch. Där slipper jag i alla fall trasiga dist-upgrade. Må ta tid att installera, men det tjänar jag på i framtiden.

Min lärdom:
Nu vet jag vad jag har att vänta när det är dags för de andra bekanta att uppgradera sina gamla ubuntu-installationer. Ett par av dem sitter fortfarande på 12.04. Vojne Vojne Vojne!
Bäst jag tar för vana att alltid ha med mig min specialkonfigurerade Arch USB pinne

Använder du `do-release-upgrade`, eller ändrar du källor manuellt? `do-release-upgrade` är rekommenderat då det just hanterar konfigurationsändringar bättre (enligt denna källa, åtminstone). Motsvarigheten till `do-release-upgrade` är också vad systemet gör när man använder dess grafiska "Software Updater" (eller "Update Manager" eller vad det numera heter) för att uppgradera distribution.

Samtidigt säger Ubuntu att om man uppgraderar från en distribution som halkat utanför supporttiden (vilket 13.04 har gjort då det inte är någon LTS) så rekommenderas det att göra en "fräsch" installation. Det bör i praktiken dock inte behövas, utan är nog mer just en följd av att man inte kan förvänta sig supporthjälp i ett sådant fall ifall man upptäcker någon ny uppgraderingsbugg.

då "do-release-upgrade" inte gjorde ett dyft (avslutar utan felkod och utan meddelanden), så provade jag istället "apt-get dist-upgrade", efter att ha utfört en proper apt-get {update,upgrade} innan. Inga extra förråd inlagda heller. (repositories).
Men nu skall inte den här tråden bli någon support-tråd, utan jag ville bara tala om vad för bekymmer jag stötte på, och en av många anledningar till varför jag avråder från Ubuntu.

Om tidigare uppgraderingar inte gjorts genom de vanliga uppgraderingsverktygen så är det möjligt att Ubuntu är förvirrat över vilken version som faktiskt är installerad. En annan möjlighet att `do-release-upgrade` inte ger något förslag på uppgraderingsväg om versionen som sagt är utanför supporttid, men vanligen så brukar den bara säga "No new release found" ifall den inte hittar något nytt kul. Beroende på hur systemet är konfigurerat så kan den eventuellt enbart leta efter LTS-versioner, vilket kan överskridas med `-d`.

I vilket fall så rekommenderar jag att du använder `do-release-upgrade`, kanske till och med genom det grafiska gränssnittet (spelar ingen egentlig roll då det är samma Pythonskript som kallas), när du uppgraderar dina 12.04-burkar du nämner. Du har ju dock till 2017 på dig innan supporten går ut .

Du får själv värdera anekdoterna ovan .

Jag har inte haft några problem med uppgraderingar av Ubuntu. Jag kör det inte på min primära dator, men jag sköter ett antal datorer som kör Ubuntu. Jag hade bara problem med Unity i den rätt erkänt problematiska 11.04-releasen. Andra har andra erfarenheter. För att bemöta din exakta fråga: om det generellt hade varit standard att råka ut för problem vid varje uppgradering av Ubuntu så kan man med säkerhet säga att det inte hade varit en så populär distribution som det faktiskt är.

Jag skrev exempelvis tidigare om att jag haft bekymmer med Fedorauppgraderingar. Vissa av dessa problem hade kunnat undvikas om man lusläst uppgraderingsnotiserna (men det var inte alltid jag som satte igång uppgraderingarna, utan bara jag som fick utföra "brandsläckning" när saker redan gått åt skogen), och någon annan som haft andra lokala inställningar kanske inte alls känner igen sig i min beskrivning.

I vilket fall, så de strul som nämnts ovan har inte handlat om vanliga löpande uppdateringar, utan om när man uppgraderar till en ny helt version av operativsystemet, så det är inget som sker utan förvarning. Den mjuka uppgraderingen från 13.04 till 14.10 som beskrevs som krånglig var exempelvis något som officiellt inte ens var supportat av Ubuntu, och därtill inte skedde genom rekommenderade mekanismer. Jag vågar säga att den absoluta majoriteten av de som uppgraderar Ubuntu inte upplever några problem (brasklapp för just 11.04, då buggtrackern gick glödhet; Distrowatch skrev: "11.04 definitely suffered from being rushed out the door while it was still beta quality. Ubuntu aims to be novice-friendly, but this release is buggy and I think they missed the mark this time around."). Som jag nämnde ovan: hade det varit på något annat sätt för en majoritet så hade ingen vid sina sinnes fulla bruk använt Ubuntu, vilket är klart emot verklighetens siffror . Jag hade definitivt inte låtit datorer fortsätta använda Ubuntu om jag hade haft problem vid varje versionsuppgradering — då hade det funnits andra Linuxalternativ som hade fått ta över.

Använder man datorn i fråga till exempelvis servertjänster och vill att det "bara ska fungera" så rekommenderar jag att använda en version med lång support och få löpande "överraskningar". Debian Stable, Ubuntu LTS, CentOS, Scientific Linux är några varianter (som av en anledning är populära som servrarplattformar runt om i världen). Ubuntu som numera kör fem år långa supportperioder för LTS, samtidigt som de tidsbestämt släpper en ny LTS-version varannat år, anser jag når väldigt långt vad gäller "det bara fungerar"-faktorn. Personligen förstår jag inte alltid vad Ubuntuprojektet sysslar med gällande Unity, Mir, Upstart och andra NIH-lösningar, men under den fasaden så anser jag att de levererat en ytterst stabil basdistribution som går att lita på under många år nu. Känner man sig hemma i Debian sedan tidigare så är det också mer eller mindre inget som i praktiken skiljer vad gäller handhavandet.

Är man mer "hands on" och löpande sköter systemet så finns det fler bra alternativ att välja mellan, och det kan rent ut sagt vara roligare att använda något som "rör lite mer på sig" än de mer dedikerade serverdistributionerna. En av styrkorna (enligt vissa en svaghet, enligt ett resonemang som jag aldrig lyckas förstå) om du väl bestämt dig för "Linux" är att det finns många valmöjligheter vilket gör att det mer eller mindre alltid går att hitta en eller flera distributioner som passar väl in på ens användningsområden.

Mindre vanliga USB-enheter är ofta luriga då de har en förmåga att köra väldigt odokumenterade och interna format för kommunikation, men kör du en Linuxkärna nyare än 3.8 (släpptes februari 2013) så ska det finnas stöd för Mbox 2 i kärnan (commit; inget officiellt sanktionerat stöd av tillverkaren dock, och inga specifikationer tillgängliga).

Studioapplikationer ställer lite andra krav på kärnan i ett operativsystem än "vanlig" dag-till-dag-användning, så vill du utforska den biten kan det vara värt att använda en distribution anpassad för ändamålet. Ubuntu Studio är ett officiellt derivat av Ubuntu, som i praktiken är just vanliga Ubuntu fast med tillägg av en låglatenskärna konfigurerad just för ljudändamål.

Det finns också alternativet att välja mer eller mindre valfri "vanlig" distribution och själv installera en låglatens/realtidskärna. Fördelen med att välja en färdig studiodistribution är att en sådan kärna är inkluderad; fördelen att installera en sådan kärna själv är generellt större valfrihet.

Det kanske är enklast att installera en "vanlig" distribution först, testa utrustningen och sedan, när du känner dig mer hemma i systemet och ifall du känner att latensen är begränsande, experimentera med studiodistributioner och specialkärnor.