Right så act 5 slutampen var en riktig rivstart
När jag kom ner till ancients way grottan så väntade yetis, spearwomen och damned. Det fanns även bossmaterial och flera av dem använde manaburn. Jag försökte hitta ett bra ställe att ta striden på men det kändes hopplöst. Mercen föll och när jag försökte ta mig upp till frozen tundra igen via trappan så omringades jag. Det frös till i mig och jag kände reaktionsförmågan sakta ner. Det hela kändes overkligt. Skulle detta bli slutet?. Min väl utvalda equipment köpte mig några sekunder. Slagen regnade ner över mig, jag försökte skaka mig fri från dem men de höll mig i säkert(osäkert) förvar. Jag drack nårra potions och funderade på om det skulle räcka. Leap attack! Jag kunde hoppa mig fri! Mana burnen slog ner min kraft och inget hopp kom
Var detta slutet?
En mana potion och mana burn igen. en potion till och ett väl time-at hopp på knapptryckningen! Ack..rakt upp i luften och ner till det låsta läget igen. slagen fortsatte att hagla ner. Vrålen och skriken från bestarna var outhärdliga. De var som drivna av galenskap och mord i sinnet!
Detta kan vara slutet. Det började kännas hopplöst. Jag provade med ytterligare en potion och försökte hoppa till en annan plats. fri! Jag rusade undan de mordiska varelserna och fick upp en portal som jag flydde ut ur
Denna helvetets välkomstkommitté fårmig att minnas act 4 på nightmare vid ett tidigare försök. Direkt vid början av ett nytt område, där man uinte kan fly cvidare utan risk för att springa rakt in i nästa hemska hord. Jag hämtade mercen och vi gjorde oss redo. Denna gången fick jag fram life tapen snabbt, sedan tog vi striden, med trappan i ryggen, bredbenta, vadandes i blod och med stridslusten hängande över oss som en tröstande hand på våra axlar. Legoknekten kämpade hårdare än tio man och hans monsteryxa sjöng till höger och vänster, delandes ut död vid varje sving. Blixatar flög från bladet och kylan från hans magiska kraft brände bestarna i ett bländande frostsken. Mina färdigheter i stora slag kom väl till pass här. Jag rörde mig som en panther bland elefanter och saktade ner och låste monstren på plats med varje hugg, ropade mina skri och kallade på de gamla krafterna
Nu hade stridens riktning vänt. Hemska totempålar kallade jag upp genom de dödas kroppar, monstren flydde i ren panik medan vi jagade ner de få som fortfarande andades
Därefter väntade en lång kall vandring genom berget. Flygande häxdemoner, skrikande små demoner med eldklot som rusade ur deras trollstavar, grymtande hunliknande björndemoner som kastade bollar av is och blixtar på oss. Baal skickade allt han hade mot oss men det var lönlöst. Segerns vind blåste för mig och Gulzar och inget skulle stoppa oss nu
fortsättning följer