Blir arg när jag spelar - hur hantera?

Jag har samma problem som du dock inte lika allvarligt att jag gör sönder saker (som tur var).

Vet inte om någon nämnt det tidigare men jag skulle vilja dra det så långt att det handlar om självförtroende/självinsikt. Det enda som duger är när man ligger etta och då tänker man "mm, bäst för mig att jag stannar där annars jävlar" dvs inte ens blir glad om man ligger på topp utan tycker det är självklart. Alla andra placeringar är kassa och det är för att man jämför sig med andra för mycket. Bättre i så fall är att tävla mot sig själv men det skall man bara göra när man är trygg i sig själv vilket du kanske inte är?

Man kan inte vara bra på allt, det är omöjligt. Vissa kanske har mer fallenhet för vissa saker och har då lättare att vara duktiga på dem. Det viktigaste är att spela för att man har kul även om man inte är etta. Sen kan man självklart träna och bli bättre men bara man är trygg i sig själv att det går att göra misstag.

Jag har inte riktigt samma nivå på aggressionerna, men blir jag riktigt irriterad så brukar jag sluta spela. Detta brukar dock oftast ske när jag sitter och lirar ensam. Har jag några andra personer att lira med, som helst inte tar allt på största allvar heller, så känner jag nästan aldrig att jag blir irriterad på samma sätt.

Sen är det kanske individuellt, men personligen så brukar det många gånger gå mycket bättre när jag slutar bry mig hur det går i spelet. Jag blir liksom mer avslappnad och gör mer genomtänkta ageranden, samt får mindre tunnelseende.

För mig är alltså största avslappningen att ha avslappnade spelkamrater.

Sedan min som börja spela Amerikansk fotboll så håller datordelarna mycket bättre
Han får tackla och krossa sina motståndare på planen istället.

Detta låter som tecken på en generation med överskotts energi /aggressions problem. Gå ut och njut i solen ett tag!

Tack! Jävlar vad man fick vänta på lite vett i den här tråden.

Lösningen på aggressionsproblem är knappast så enkel som att aktivt rikta aggression mot något.
Varför är det så angeläget att basha proffs på psykologi? Kanske folk som måste rationalisera att dom själva aldrig tagit den hjälp dom innerst inne vet att dom behöver.

Jag var en extrem rager när jag var 12-18 o spelade CS,Quake osv. Hatade att förlora.
Har nog skickat ett 30 tale tgb, möss, musmattor (rip icemats) lätt till kyrkogården i mina unga år
Idag är jag 29(Började väl släppa i 25 års åldern dock) och har inga problem med det längre, hatar fortfarande att förlora men blir inte arg över det.

Bryr mig inte, tar de som whatever och kör vidare.

Klart man kan få hjälp med ex KBT med detta. I grund och botten är det ju agression, finns många övningar man kan jobba med för att få bukt med sådant.
Att gå till en vanlig standard "hur var din barndom" kvacklare är knappast lönt dock

Psykologer kan hjälpa... men det är billigare att köpa nytt tangentbord, och dessutom är det bättre om han själv kan förstå vad som är fel.
De kan endast "standard problemet" och där hjälper sällan lösningarna.

Jag talar av egenerfarenhet, psykologer hjälpte inte mig ett skvatt, förutom att tömma plånboken.
Psykologer är som kiropraktor, de rotar, vrider och böjer på en lite, sen frågar de om det hjälpte.
Den enda som verkligen kan lösa problemet är en själv, då det trots allt är han själv som måste sitta där arg och då hantera det.

Till alla er som säger att han bara ska stanna, och sluta. Tror inte ni förstår problemet, ett endaste dugg.
Gå på gatan och säg till alla att sluta röka, stressa och prata i telefon. Jag blir imponerad om EN enda följer det.
Det är exakt lika enkelt för honom att sluta spela, sluta vara arg eller sluta slå på saker.
Det är ett problem som är likt beroende. Han är beroende av att göra perfekt i spelet, för att hans elektroniska värld ska bli perfekt. Han blir helt enkelt sur på sig själv när han misslyckas. Detta slutar man inte med "bara så där". Man måste flytta avreageringen till något annat, som man kan kontrollera, och sedan få det under kontroll.

Så till MaxWarp säger jag: Jag vet hur det känns. Jag har lidit igenom detta problem, och det enda som hjälpte var att själv få kontroll över det, och kunna avreagera på ett bra sätt när man behöver det. Håller man det inne så kommer det bara bli värre. (Skriver jag på ett 5+ år gammalt tangentbord som håller än).

Sen håller jag med att det finns dumma kommentarer i denna tråd.
tex: "Äntligen lite kloka ord i den här tråden."

Sen är väl inte hugga vattenmeloner med kniv mycket bättre...

Se där har vi råd som är vettigt...

Jag kan också bli arg och frustrerad i multiplayerspel, eftersom jag alltid spelar för att vinna (vilket också är vad som gör sådana spel kul/spännande). Dock har jag tillräcklig kontroll för att inte avreagera mig fysiskt på någonting i närheten.

Spelar jag dåligt så att jag själv är orsaken till att jag förlorar så blir jag inte sur dock. Jag har dock förstått att många blir det och jag kan inte riktigt förstå det. Förlorar man på grund av någon uppenbar anledning som ligger utanför en själv kan jag förstå ilskan. Det kan röra sig om lagg, hårdvara som buggar sig, lagkamrater i spelet som inte hjälper till ett dyft osv.
Men att förlora för att man blir utspelad ser jag som precis det man vill om man inte vinner. Det var en ärligt fight och man visade sig dra det kortaste strået. Händer det upprepade gånger inser jag att här finns potential för mig att träna och bli bättre, vilket är en positiv känsla. Det var inga orättvisor i fighten inblandade och då finns det ingen som helst anledning att bli arg på någonting. Vad skulle det vara ?

Att vissa inklusive mig själv väldigt gärna vill vinna och ibland blir sur på lagkamrater som inte hjälper till är en sak. Då har man en anledning att bli sur, åtminstone i sina egna ögon. Kör man med en dålig mus som hakar upp sig kan jag förstå att vissa inte kan behärska sig och misshandlar den. Men att bli sur när allt varit i sin ordning kan jag inte förstå.

Lite ilska då och då när man spelar eller i andra sammanhang skulle jag dock säga inte är hela världen.
Går man så långt att man börjar ge sig på saker fysiskt så skulle jag dock säga att man har ett problem. Det är något som kan få ödesdigra följder i livet. Har man en reaktion att ta till fysiskt våld som man inte kan stoppa så är detta reaktionsmönster något som kan aktiveras även utanför spelvärlden. Vid en plötslig känslomässig provokation i verkligheten kan samma automatiska reaktion att ta till våld ta vid. Man är i grunden samma människa. Den primitiva delen av hjärnan bryr sig inte om provokationen kommit från ett spel eller inte.

Jag skulle säga att detta är ett problem som faktiskt kan behöva behandlas om det inte går över av sig självt. KBT är väl isåfall det som ligger närmast till hands, där man konstruktivt försöker utreda vilka tankar som ligger till grund för reaktionen och ifrågasätta dem.
Det går bra att läsa själv i böcker om detta. Man behöver inte nödvändigtvis gå och träffa någon professionell, även om det kan vara bra.

Slå sönder grejerna om du har råd att köpa nytt. Annars, gå iväg bara. Brukar lösa sig ^^

Själva poängen med en psykolog eller terapeut är ju att de hjälper dig förstå problemet och hitta en lösning. Varför det skulle vara sämre att få hjälp att förstå sitt eget beteende än att komma till insikt på egen hand förstår jag inte.
Att du sedan träffat på en urusel psykolog betvivlar jag inte, det finns folk som är mindre duktiga på sitt jobb inom många områden.

Sen vad det gäller att abrupt kunna sluta med saker så beror det helt på hur stark självkontroll man har. Även uppfostran väger in. Själv hade jag turen att bli påkommen som tjuvrökare i mina tonår. Det lärde mig en rätt värdefull läxa om att abrupt kunna sluta med saker. "Nej, nu slutar du med det här" och sen var det inte mer med den saken.

Att fysiskt ge utlopp för mina aggressioner är så pass oacceptabelt beteende att det inte ens finns på kartan. Jag undviker aktiviteter som tar fram den sidan i mig. Själv blir jag väldigt frustrerad och arg när jag spelar dota-kloner. Därför slutade jag spela spel i den genren. Jag spelar inte med de vännerna längre, eftersom de inte vill spela något annat, vilket är trist. Men jag vinner rätt mycket på att inte bli arg och frustrerad varje kväll. Den frustrationen och ilskan var väldigt påfrestande att stå ut med.
Varför ska jag utsätta mig för frustration och ilska om jag kan undvika den? Varför röka och dricka om jag kan låta bli? Det är mycket lättare att sluta abrupt med något än det är att försöka hitta en balans där man själv har en svaghet.
Slutade med läsk för ett par år sedan. Gick från ca 1L/dag till 0 läsk/sötsaker, sen ersattes läsken av kaffe och te. När jag insett detta så slutade jag även med de substanserna. Efter ett tag märkte jag att det var rätt opraktiskt att inte ens kunna ta en kaffe och en bulle när man fikade hemma hos folk. Så då släppte jag sakta men säkert spärren. Nu har jag hittat en rätt bra balans, men det krävs självkontroll för att inte köpa hem två liter cola när man är nere på affären.
Detta har lett mig till en insikt om att jag har en fallenhet för beroenden, så jag är på min vakt.

Det är även rätt uppenbart att det finns två filosofiska läger när det gäller självkontroll. Ena lägret är slavar till sina impulser och det andra lägret utövar självkontroll. En grov förenkling, men inte allt för långt från verkligheten.
Sen har du rätt i att vissa inte förstår. Det vore intressant att få reda på om andras annorlunda syn på saker beror på en fysiologisk skillnad i deras kropp, eller om det bara är en annorlunda uppväxt och uppfostran som ligger till grund för våra skillnader. Men det är därför det är kul att diskutera saker, för att försöka förstå och vidga sina vyer.

#walloftext