Kan inte gråta - kan du?

Jag kan gråta, alltså jag är en väldigt blödig person som kan gråta för ingenting egentligen.

För att förklara lite vidare så kan jag börja störtböla pga ett par låtar, eller vissa filmer(de är inte ens speciellt rörande) men det är för att de har en speciell plats i mitt hjärta eller snarare för att jag lyssnade mycket på de/såg på de med en person som upptar en mycket speciell plats i mitt hjärta...
Men tyvärr finns hon inte längre......

Jag kan gråta, men det händer inte ofta. När något jobbigt händer så har jag en tendens att bara stänga av alla känslor istället.

Pröva att gå till en församlingsgrupp i kyrkan, alt. åka på ett skidläger t.ex., och bli frälst. Folk brukar ju börja gråta då.

Hmm jag föreslår att du ser filmen Hachiko.
http://sv.m.wikipedia.org/wiki/Hachiko_-_En_vän_för_livet

Gråter du inte då, ja, då kan vi fortsätta diskutera ditt problem.

Kände du empati när du såg filmen?

Att du inte gråter är ju inte hela världen om du fortfarande kan känna empati och att du blir ledsen när sorgliga situationer sker i livet.

Jag har också svårt för att gråta, som någon skribent i tråden också nämnde, så använder jag mig ibland av filmer(Hatchiko funkar utmärkt för mig) eller filosoferar över saker som jag vet kommer framkalla tårar. Att gråta ger mig ett utlopp för min inre sorg och jag känner mig oftast bättre till mods efter att ha gråtit.

Det var en period då jag inte grät på flera år. Visade sig att jag gick och bar på något väldigt tungt och sorgligt som jag inte hade bearbetat tillräckligt, jag hade helt enkelt förträngt mina känslor och det gjorde att nya emotionella händelser inte framkallade gråt.

Eftersom du har läst Psykologi så har du säkert kommit kontakt med teorin om det "inre barnet". Säkerligen talade ni om det även under psykoterapin. Jag kom i kontakt med mitt inre och fick en del insikter.

En dag satt jag en vårdag och blickade ut över en sjö, en underbar vy, då helt plötsligt kom mina tankar om det jag hade försökt undvika och jag insåg direkt att det var där klumpen låg. Då rann tårarna och det var mycket befriande. Nästan som om det hade bildats en kö i mitt undermedvetna. Insåg att mina inre känslor i mångt och mycket var skuggor från mitt förflutna, som om en del av mig fortfarande var ett barn som behövde trygghet och bekräftelse, vilket faktiskt jag själv som vuxen kan ge till mig själv.

Oj, det blev lite rörigt det här, skriver på en iPad4 som inte gillar att redigera foruminlägg längre, men det är en annan diskussion.

o ja, gråter gör man alltid ibland.
mina ögon kan börja vattnas när ett barn är ledsen, när ett djur lider, när gammla försvarslösa människor råkar illa ut, när någon i familjen eller som man har andra känslor för råkar illa ut, är ledsen eller dör.

dock så tycker jag det är lite strange, jag gråter över allt det jag nyss har nämnt, men när jag hör om mass mord, flera hundra eller tusentals människor tragiskt har dött eller liknande, så rycker man bara på axlarna och tänker typ "thats a shame" och tänker inge mer på det utan fortsätter att göra det jag nu gjorde precis som inget hade hänt.
typ som 9/11, gick i skolan då oc hela min klass regerade starkt då nyheten sades på radio och många blev ledsna, utom jag, när tornen sedan störtade så började några gråta, men jag stod där helt oberörd.
likaså när tsunamin slog till, helt oberörd var man, men när jag kikade på youtube klipp från vittnen där jag såg gamlingar och barn fara illa ut, DÅ blev jag ledsen inombords, inte över när jag såg vuxna människor svepas iväg utav vågorna, men just det där med barnen och gamlingarna.
samma är det i filmer, vänder bort blicken fort som fan då jag anar att ett djur ska dö, skadas eller avlivas, samma med barn, men hela hoper utav folk kan skjutas ihjäl och slaktas på de mest horribla sätt någonsin och jag kunde inte bry mig mindre.

"riktiga karlar gråter inte....vi bölar..stortjuter";)

Att man inte gråter behöver inte alls betyda att man saknar empati, medkänsla eller att man har dålig kontakt med sina inte känslor. Snarare tvärtom tror jag, att man är så pass väl införstådd med sitt känsloliv att man kan kontrollera det istället för att låta det kontrollera en själv.