DVD+R och ännu hellre DVD+RW är förmodligen de säkraste förvaringen om man siktar på +10 år arkivförvaring av data utan regelbunden kontroll/provläsning eller strömsättning.
BR-R och BR-RW håller förmodligen minst lika länge som DVD då både BR-R och BR-RW använder metall som skrivlager, men tillgången till BR-brännare/läsare är inte ens i procentsats i jämförelse med antalet DVD-brännare/läsare räknat över världen.
Lagrar man data i BR så bör man se till att ha minst två BR-brännare/läsare tillsammas med den lagrade materialet.
Bandlagring är inte ett alternativ för konsument - även banden i sig håller data bra över tid - kanske bäst av alla lagringsmedia - så är problemet bandmaskinerna och dess tillgänglighet +10 år senare. En modern ny LTO-bandmaskin (Linear Tape Open) ligger på bra bit över 30 papp + moms i inköp vilket gör att det kanske bara säljs något 100-tal maskiner per år i Sverige och dessa kommer att köras tills de inte fungerar längre och läshuvudena nednötta. Mao. tillgången till fungerande maskiner som kan läsa magnetband av samma generation kommer vara extremt sparsamma 10 år senare... man har banden men inget fungerande att läsa dessa med...
DVD-läsare finns det miljoner av, tillverkas fortfarande (även om antalet tillverkare minskar snabbt - både optiarc (fd. Sony) och TSST (toshiba/Samsung) har kastat in handduken bara de senaste 2 åren och det är i stort sett bara Lite-on (och finns tex. rebadegad som ASUS) och LG som tillverkar idag och frågan är hur många år till. Fördelen med DVD-brännare/läsare slits inte på samma sätt som en bandmaskin och existerande DVD-brännare/läsare kommer att fungera många år framåt och finns i väldigt stora antal ute i världen.
Snurrhårddiskar är än så länge inte ett dumt alternativ och är väldigt stora i kapacitet idag - skivorna är designade att hålla data för minst 10 år - i typ 60-70 graders C temperatur under hela den tiden - kallförvaring vid 20 grader förlänger tiden väsentligt och där är problemet mer att elektroniken sköter sig under hela den tiden - och dessvärre att även hårddiskarnas kontrollerkort har flashminne för sin firmware som sakta laddar ur sig och borde refreshas regelbundet... vissa diskmodeller har också problem att lagren inte gillar vara stillastående i flera år eller att smörjmedlet läcker ut om de förvaras i fel läge under lång tid (tex. läggs upp och ned)
---
Dock problemet vid nybränning av DVD idag är att hitta media av tillräcklig bra kvalitet - dagens 'märkesskivor' ligger på samma kvalitet som 3-klassens noname-skivor år 2004, eftersom det är noname-tillverkarna som nu gör dagens 'märkesskivor' medans Japantillverkning och Europa-tillverkningen har bommat igen för länge sedan. Lyckliga er om ni hittar DVD+RW med MID: RICHOJPN, även om skivstacken skulle vara 5-10 år gammal från något gammalt lager - hugg dessa, det kommer förmodligen aldrig göras några optiska omskrivningsbara DVD-skivor i samma klass någonsin mer...
Med andra ord bränn aldrig DVD-skivor för arkiv utan att göra en verifiering och en avläsningsprov på högsta hastighet på DVD-brännare - sackar skivan det minsta lilla innan den har läst till helt slut - kasta skivan och bränn en ny!! (läshastigheten kan kollas i tex. nero diskspeed och man får en diagram och fungerar med alla läsare/brännare) - det kan idag vara väldigt stor spridning av kvalitet mellan skivorna i en och samma spindel/förpackning av skivor, något som i princip aldrig förekom på den tiden när skivorna var tillverkade i Japan eller Europa - fungerade en skiva på 50-pack spindeln så fungerade resten av skivorna lika bra, idag är det mer slumpens skördar inom samma spindel, att kassera 1-2 per 10 brända skivor får numera räknas som normalt...
Koreanska Ritek som vare svordom när det gäller DVD-skivkvalitet 2004, är högklassigt idag fast kvalitén är samma nu som då - och beror på att alla andra har blivit så väldigt mycket sämre... När indiska Moser Baer tog över Philips skivpressar och börja prångla ut dessa (under Philps MID) så nåddes snabbt nya bottenmärken kvalitetsmässigt och konkurrenterna följde efter eftersom lågt pris var det enda som räknades och kvalitetstillverkarna fick börja slå igen eftersom 'varumärkena' outsourcade sin tillverkning - till gissa vad... och TDK hade helt plötligt Moser-Baer som leverantör för sina BR-R-skivor inblandat med Ritek-skivor (som var ljusår bättre i kvalitet i jämförelse) och som köpare så kunde man inte på förpackningen se vilken tillverkare/MID det var då det var blandat i det som ställdes ut i affärerna.
Av er som har tillräckligt gamla Brännare med chipset som kan rapportera bitfel på mer detaljerad nivå - prova att köra Nero diskspeed och då kan då ut värden C1/PIE/LDC resp. C2/PIF/BIS-värden i diagram för CD,DVD och BR som indikerar hur mycket bitfel det är.
Högsta värde för arkiv-värd bränd DVD-skiva för PIE är max 80 och PIF inte mer än 8 i spikar och helst ligga under 4 som 'brusgolv' - vilket med lätthet klaras av en DVD+RW-skiva av bra kvalitet med typ 8-20 på PIE och max 2 i PIF i glesa skurar och ligger då ungefär samma nivå som en nyköpt pressad DVD-skiva med film på och det är inte mycket högre 10 år senare medans en DVD+R på hyffsad kvalitetsmedia (tex. TDK, Verbatime mfl.) kanske håller sig strax under 40-80 PIE / 4-8 PIF kort efter bränning men kan ligga på 180 PIE / 16-20 PIF efter 10 Års lagring och 2/3-delar av redundansen förbrukad varav 1/3-del förbrukades redan vid bränningen, 1/3-del pga. 10 års åldring och så har man 1/3-del kvar för kanske ytterligare 7-10 års lagring.
Maxvärde för garanterad lyckad felrättning på en DVD-skiva är 280 för PIE och max 32 för PIF - när PIF går över 32 vid avläsning så svarar DVD-läsaren med att sänka varvtalet på skivan för att förbättra läsningen (mindre fasgitter i avläsningen) - därav testet med verifierings-läsning DVD med högsta möjliga hastighet och se om den någonstans på vägen sänker spindelhastigheten under avlösningen och den vägen i alla fall ta bort de sämst brända skivorna.
En DVD-skiva har _väldigt_ mycket redudans till skillnad från flash-minne och för den delen Hårddiskar eftersom skivan skall tåla tumavtryck, repor etc. misshandel, medans flash/SSD kan ge totalförlust av data plötsligt en dag (dvs. inget är läsbart alls och inget som är räddningsbart) och snurrhårddiskar ger felaktig data vid mekaniska skador - dock skall sägas att man har till 90% chans att rädda nästan all data när snurr-hårddisken indikerar problem, genom att själv nöta med upprepande läsförsök med tex. ddrescue eller proffesionella diskräddningsföretag, med flash/SSD som dör plötsligt utan förvarning är prognosen betydligt sämre.
---
Långsiktig/permanent lagring som inte kräver konstant underhåll/kontroll är inte lätt och idag handlar det mycket om att hela tiden kopiera datat till nyare media allt eftersom ny media/lagring dyker upp - problemet är att lagring på flash eller hårddiskar i tex NAS är att det är strömkrävande år efter år, snurr-HD har begränsad livslängd och behöver bytas var 5 år etc. - Google, Facebook har samma bekymmer och provar hela tiden nya metoder, problemet är att mängden data numera är så enormt stort och ny lagring-system enormt dyrt att utveckla att vi kommer att köra huvud i vägen förr eller senare - syns redan idag att priserna på SSD vägrar att sjunka (då många lager på samma bricka gör chipet dyrt i tillverkning), hårddiskarna börja närma sig teoretisk packningstäthet och enda sättet att växa i lagringsvolym är fler skivor (eller fler lager på samma chip när det gäller flash) och fler enheter, och på bekostnaden att de tappar allt lättare data, både av rent fysiska orsaker över tid - och också av rena användarmisstag (oj, jag raderade....) om de inte hålls strömsatta hela tiden och en garbage collector som hela tiden går runt och kolla om datat är friskt.
Media som kan skrivas en gång och sedan bara kan läsas och håller väldigt länge över tiden är väldigt attraktivt ur arkiveringssynpunkt, tyvärr finns det ingen synbar utveckling inom området längre - vart fall inte något som får genomslag som CD/DVD-median fick inom de breda brukarlagren... M-disk kom lite sent när det gäller lång hållbarhet på DVD-media - det är väldigt svårt att öka kapaciteten på optisk media pga. ljusvåglängden går inte att krympa så mycket mer då det börja lysa igenom mediat istället ala röntgen - ett skrivband på en snurrhårddisk är ca 50 nm bred idag, nu! (och man siktar på 10 nm inom ett årtionde) - ljusvåglängden på violett ljus, väldigt nära UV är strax över 400 nm...
