Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
Vetlanda
Registrerad
Feb 2011

Meningen med livet?

Har på senare tid känt mig väldigt nere/deprimerad psykiskt. Har egentligen inga kompisar/vänner eller någon form av socialt nätverk alls. Har heller för tillfället ingen flickvän/sambo att umgås med, har också haft oturen med att mina två föredetta flickvänner varit otrogna mot mig varav den senaste var nu i våras.

Fyllde 30 för ett litet tag sedan och när man tänker på vad ens föredetta klasskompisar/skolkamrater, syskon etc åstadkommit med att bilda familjer och en annan har absolut inget alls så blir man bara nere.

Var också en av de som utsattes för mycket mobbning under min skolgång under 90 och 00-talet, var skällsord med att man var "nörd" men det mesta var fysisk mobbning till den graden att jag knappt ville gå till grundskolan när man vaknade varje morgon. Detta medförde ju i sin tur att få personer ville umgås med mig och jag fick aldrig samma chans som de flesta skolbarn har med att bilda sociala nätverk etc längre fram för livet och jag blev socialt utstött också, vilket gjorde att jag idag känner mig LITE socially awkward.

Gymnasietiden var bättre men där gjorde jag "misstaget" att vara tillsammans med en tjej och umgås med henne varje vakna stund om dagarna och om helgerna vilket gjorde att jag aldrig lärde kände någon under gymnasietiden och det tog även slut direkt efter gymnasiet så där stod man utan någon alls sedan.

Kort efter gymnasiet så började man ju att arbeta på diverse arbetsplatser men det dröjde inte länge förrens jag kände att jag likt de flesta ville känna på att studera på högskola/universitet vilket jag sökte till och blev antagen, slutade med att jag hoppade av på 2st utbildningar inom loppet av 1 respektive 3 månader eftersom jag inte kände att studera var något för mig alls.

Flyttade hem och fick ett jobb som jag var på i 5 år nästan och så dåligt jag mådde då har jag aldrig mått igen någonsin, från första dagen till sista dagen jag arbetade där var jag konstant utsatt för häckling/hånande samt vuxenmobbning, en del mobbning från samma personer som mobbade mig i grundskolan och en del från förälder till barn som mobbat mig genom åren. Spelade absolut ingen roll vad för åsikter, vad jag sa eller gjorde eller någonting, allt var fel och de ville ta varje chans de kunde för att trycka ner just mig.

Sökte hur många jobb som helst varje dag under de 5 åren jag var där och till sist efter många om och men lyckades jag få ett nytt jobb som jag varit på i nästan 3 år nu där jag trivs väldigt bra och arbetskamraterna är MYCKET bättre också. Tjänar också väldigt bra med pengar så jag har ingen anledning alls till att söka mig vidare i mitt tycke än.

Fyllde dock 30 för ett litet tag sedan och då började man känna sig gammal och man började tänka på hur andra man känner till börjat bilda familjer redan för 3-7 år sedan.. Sen känns det som att jag bara arbetar, gymmar/tränar och spelar resten av dagen och sover och så blir det repeat dagen efter på samma rutin, helgerna blir det att man sitter inne och spelar hela tiden nästan.. Känner mig också otroligt ensam och jag längtar efter att få träffa "the one" men efter alla mindre snälla tjejer man träffat genom åren så blir man mindre och mindre förhoppningsfull. Och iochmed att jag inte har något socialt nätverk heller så måste jag mer eller mindre förlita mig på dejtingsajter och jag är så jäkla trött på dem.. Är så jäkla trött på att aldrig få svar eller bara få snäva svar tillbaks så att jag bara skitit i att försöka hitta någon

Ber om ursäkt om detta känns som en massa svammel men kände tvungen att få skriva av mig.

Någon annan som är eller varit i samma sits och hur kom ni ur den?

Trädvy Permalänk
Medlem
Registrerad
Okt 2014

Förstår dig. Mitt lilla tipps är att träna (mår bättre) och ta upp en kvällskurs som intresserar dig men även intresserar tjejer.

Trädvy Permalänk
Medlem
Registrerad
Jun 2015

Ibland är det tungt, så är det. Vissa har det tyngre än andra, och alla av olika anledningar.
Min terapi som jag fann mening i blev långa kvällspromenader och hård träning. Hårda löppass i ösregn blev en personlig favorit, särskilt om det åskar.
Att hitta något som får en att sluta tänka för mycket är också viktigt, då det i min erfarenhet bara leder till en ännu mörkare plats i sinnet.
Alla hanterar vi det olika. Hitta det som hjälper dig bäst.
Du får PMa ifall du känner för det, utöver det hoppas jag att du hittar något annat att sysselsätta sinnet med.

 
                                                                                                           ~Hic Sunt Leones~

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
Linköping
Registrerad
Jun 2005

Jag har mitt jobb och en del cash som jag sparat ihop. Några "intressen" som jag snarare skulle kalla för distraktioner. Något som gör att huvudet snurrar så man inte hinner fundera över livet så mycket.

I övrigt är det tomt. Har aldrig haft någon nära relation, få relationer öht och absolut ingenting romantiskt. Vet inte hur man gör och är snart 30. Får se hur länge man orkar med att bara hanka sig fram. Att försöka göra nåt åt saken känns inte som det finns på kartan, tröskeln är ett berg som blir högre och högre och högre . Kanske med hjälp av några piller. Men funkar inte det... Då är det kört-kört. Eller ja, oftast lider jag ju inte. Man bara "är" och sitter av tiden. Men sånt här ska man inte tänka på.

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
Skövde
Registrerad
Jul 2008

Håller med i det föregående skriver med att ta upp en kvällskurs för något som du tycker verkar kul. Det måste kännas riktigt nice att du har ett jobb som du trivs med och att du har arbetskamrater som är schyssta mot dig. Det är inge många som kan säga det! Finns det någon på jobbet som du skulle kunna stifta mer bekantskap med?

Så som jag ser det så förstår jag att det kan kännas hopplöst men jag tror att du har alla möjligheter att vända på situationen!

Vilka andra möjligheter ser du i ditt liv för att träffa "the one" än just dejtingsajter?

Skickades från m.sweclockers.com

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
Karlstad
Registrerad
Nov 2010

Du är knappast ensam, jag själv har problem med hedersrelaterade grannar som anser att såna som mig ej ska förpesta vår genpool.

Men mitt råd är att pengar löser de flesta problem, jobbar man på så man får mycket pengar och kanske kan skaffa sig en lägenhet så kommer det andra på köpet. Har man gott om kosing så blir man genast mer intressant för kvinnorna. Att besöka ställen där kvinnor finns är hopplöst, då folk har så ont om tid idag och vill vara i fred. Men det finns dajtingsidor och där slipper man en massa jålleri, utan där är folk mer öppna och då blir det enklare.

i7 7700 & Ryzen 1800X. Båda har 64GB ram, 500 GB 960 Evo m.2. Grafikkort är något jag hittade i en container..

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
Alingsås
Registrerad
Jan 2012

Du har i alla fall arbetsplatsen avcheckad. Vad har du för intresse? Dra dig dit de med samma intresse finns och var inte rädd för att folk ska störa sig på dig när du kommer dit för det gör de förmodligen inte. Jag känner likadant som du och måste också intala mig i att det är sant men alla är faktiskt inte så olika en själv som man kan tro, de flesta med ett IQ över 80 och även de flesta andra genomgår nog nån gång någons slags existenisell kris.

Aerocool DS Cube|AMD Fx-8120|Hd 7950|Asus M5A78L-M/USB3|8 GB RAM|ADATA Premier Pro SP900 64GB|2,25 TB Lagring|Alpenföhn Brocken|Plexgear 600W PSU

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
Södertälje
Registrerad
Aug 2012

Tror alla känner som du någon gång i livet, att "vad fan är jag är här för, vad är min mening?".

Min lösning på det har iallafall, klyschigt nog, varit att bara köra mitt eget race.

Hitta något du tycker är roligt att pyssla med, om det så är att sticka eller spela brädspel, och finn en grupp i närheten av dig som håller på med samma sak, det kommer kännas naturligt att ingå i ett nätverk då eftersom ni alla är intresserade av samma sak.

Och, såklart, strunta fullständigt i vad andra människor tycker om dig, det borde inte påverka dig alls. Vi har alla våra osäkerheter, tror det finns ytterst få människor som koncentrerar sig på vad andra människor gör istället för sina egna problem.

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
Helsingborg
Registrerad
Jan 2015

Vill skriva något långt och utförligt, men vet inte riktigt hur jag ska formulera det. Så jag skriver kort och gott så här:

Känner igen mig i mycket av det du berättar om, i synnerhet den klassiska medelålderskrisen, och känslan av att man försummat socialt umgänge till fördel för annat, och att man idag känner sig oförmögen att knyta vettiga kontakter i vuxen ålder. Mest för att man inte är på samma "plan" i livet som de runt omkring en, men även pga. att man känner sig nere och inte orkar vara social hur mycket man än önskar man hade varit det.

Hur som helst, jag har inga riktigt solida förslag eller svar mer än att det är svårt att se lösningen på problemen när man är deppig, men det passerar tids nog, och då blir det lättare att göra något åt känslorna man går och bär på. Så håll ut och kämpa på

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
Stockholm
Registrerad
Mar 2015

Fiske och golf får mig att släppa allt annat jag har i skallen så att jag bara kan "vara". Har suttit pass på 16 timmar i båten och njutit utav varenda sekund.

Försök hitta något sånt, som kopplar bort allt. För mig hjälper det otroligt mycket.

Annars kan jag bara säga att jag också har haft mina mörka stunder, men det vände till slut och jag tror att det gör det för många andra i samma sits. Man måste bara köra på.

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
Göteborg
Registrerad
Jan 2012

Att jämföra sej med andra, och vad andra har uppnått hittills i livet, är slöseri med tid av en enkel anledning : alla är inte du. Du har kvalitéer som inte andra har. Du behöver bara upptäcka det själv.
Kvinnor kan man träffa på dom mest osannolika platser och ställen. Ogillar du muséer? Bra, besök en sådan. Även kvinnor kilar in på ett museum då och då.
Gillar du musik? Bra, kolla upp när favoritartisten / gruppen är i närheten och boka biljett.Du lär knappast vara den enda som besöker just den konserten.
När jag slutade mitt alkoholmissbruk så hamnade jag i en ganska djup depression.Det som höll mej vid liv var mitt datorintresse;jag kunde utan vidare plocka isär en PC, göra rent den och sätta ihop den igen bara för att hålla skallen sysselsatt med något annat än mörka funderingar. Jag gick också ofta ut på en långpromenad, strunt samma vad klockan var, bara jag kom ut och fick lite luft och med musik i hörlurarna. Min poäng är att hålla sej sysselsatt med annat när man börjar fundera intensivt; grubbla, och det övergår till mindre hälsosamma funderingar. Det behöver inte vara något dyrt, lyxigt eller spektakulärt, bara du trivs med din hobby / intresse.

Cooler Master ATCS840 | Corsair AX1500i | ASUSTeK Z9PE-D8 WS | 2x Xeon E5-2670 | 32 Gb DDR3 | Kingston HyperX Predator 480 Gb HHHL | Asus Hyper M.2 X4 Mini+OCZ RD400 256 Gb
BOINC : asteroids@home | einstein@home | enigma@home | milkyway@home | seti@home | TheSkyNet POGS | universe@home

Trädvy Permalänk
Medlem
Registrerad
Mar 2015

Mobbning förstör en för livet, och oftast, speciellt i mindre städer går som du säger mobbning i "arv". Jag avskyr mobbning något så djävulskt.

Tyvärr så verkar vissa typer av folk vara mer benägna till att bli nedtryckyta och mobbas och jag är en av dem då jag blivit utsatt för liknande grejer av folk som inte har relation till varandra. Vad ska man säga egentligen? Människan har sådan natur.

Fast sedan så måste man fråga sig vad som är värt att offra för att tillhära en grupp? Många offrar in integritet för att tillhöra en grupp. Du har pengar, investera i någon hobby och gå till kyrkan så kanske du träffar lite kvinnor.

§1.2/urspårning /screamin-daemon, moderator

i7 6700K | Z170 Pro Gaming | 2133Mhz 16GB | 1080Ti | 2x SSD 250+256GB | WD 1,5TB | Fractal 1000W | Cosmos II | Alphacool XPS Eisblock | Alphacool VP655 | Alphacool Eisbecher 150ml | Alphacool 360mm + 240mm + 140mm | Alphacool RAM-block | Alphacool 10/13mm | Heatkiller MB-Set | Aquacomputer Titan X (Pascal)| AOC Agon 27" 144Hz | Logitech G502 | CM Storm Quickfire Rapid-I

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
epicentrum
Registrerad
Dec 2011
Skrivet av Celebmir:

Förstår dig. Mitt lilla tipps är att träna (mår bättre) och ta upp en kvällskurs som intresserar dig men även intresserar tjejer.

Att träna är verkligen toppen! Med endorfiner i huvudet kan man inte må dåligt.

CPU: Intel Core i7-7700K 4.9 ghz 1.35 vcore deliddad.
GPU: Nvidia GTX 1070.
MB: MSI Z270 GAMING PRO CARBON.

Jag drömmer om att vara mer än medlem...

Trädvy Permalänk
Tangentbordskonnässör
Testpilot
Plats
Örebro
Registrerad
Sep 2005

Lider med dig, har inte samma problem själv men kan berätta att några av de närmsta vänner jag har idag är vänner jag träffat för bara något år sedan genom gemensamma intressen.

Så vänner lär du hitta så länge du gör något som kräver att man är social (online gaming i mitt fall).

Trädvy Permalänk
Medlem
Registrerad
Nov 2012

Engagera dig i en förening eller politiskt. Gemensamma mål eller åsikter knyter band mellan människor. Gör en ansträngning för att socialisera dig. Har du svårt med det sociala kan du med fördel dricka en öl eller två innan du ska umgås med folk. Var försiktig bara så du inte blir alkoholist.

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
Mitt i Skåne
Registrerad
Apr 2002
Skrivet av Jocke86:

Engagera dig i en förening eller politiskt. Gemensamma mål eller åsikter knyter band mellan människor. Gör en ansträngning för att socialisera dig. Har du svårt med det sociala kan du med fördel dricka en öl eller två innan du ska umgås med folk. Var försiktig bara så du inte blir alkoholist.

Var någonstans ska han socialisera sig, tycker du?

Define R5 Titanium | EVGA SuperNOVA 750 G2 | ASRock Z77 Extreme4 | Intel i5 3750k @ 4Ghz | Cooler Master 212 Evo | 16GB Corsair XMS3 PC12800 | Gigabyte GTX1070 | Intel SSD 530 120Gb | Asus VG248QE | Win 7 Ultimate x64

Trädvy Permalänk
Medlem
Registrerad
Nov 2012

@PointMan: Äta lunch med medlemmarna i föreningen. Fråga om någon vill ta en öl. Den typen av saker. Det är skitläskigt i början, men efter ett tag blir det lättare.

Edit: Och för guds skull, jaga inte kjoltyg innan du kommit på fötter igen. Risken finns alltid att man bygger hela sin värld kring den nya kärleken vilket bäddar för problem längre fram. Den niten har jag gått på själv.

Trädvy Permalänk
Medlem
Registrerad
Jun 2010

Läste och kan inte ge bättre svar än föregående talare. Men du är inte ensam, jag har haft två förhållanden där mina partners har varit i stort sett vidriga mot mig. De senaste 6 åren har varit som att krypa igenom sirap, glas och spik. (Medicinerad mot panikångest i 4 år, slutade ett bra tag sedan).

Jag har försökt hålla huvudet högt och kämpa för vad JAG vill. Nu har jag jobb, förhållande, lägenhet, en grabb på 4 och bebis kommer i september. Jag har inga utbildningar whatsoever, jag har sökt tusentals jobb under den tiden som varit.

Summan av det hela, tänk inte så mycket på hur bra "alla andra" har det. Det är ditt liv, du kämpar för det du vill och vissa har tur, vissa får livet serverat, vissa glider på sina räkmackor, och vissa har det helt enkelt tvärtemot.

Jag brukade inte heller gilla att folk satt och sa saker som att "Nä men det blir bättre, jobba på" etc.. Jag har tagit ett rejält kliv upp och min kamp fortsätter än idag att göra saker ännu bättre. Drömmar, vilja och ett bra tänk kommer ta dig långt.

Lycka till!

Core i5 3570k 4,4GHz @ 1.23V - ASRock Z77 Extreme4 - Corsair Vengeance 16GB - Asus GTX 1070 ROG STRIX - Samsung 830 128GB/Samsung 850 Evo 500GB - Antec TP 650W - Fractal Design Define R4
Full spec

Trädvy Permalänk
Medlem
Registrerad
Sep 2012

@Greed: Eftersom du sparat ihop en del pengar som du skrev, har jag ett råd till dig.

Du nämner att allt känns mer eller mindre som att du går på autopilot: jobbar, tränar, spelar sover osv. Vilket kan bli väldigt deprimerande i det långa loppet, speciellt utan socialt umgänge.

Jag tycker att du ska ta tjänsteledigt från ditt jobb (vilket du har rätt till att göra) och ta en lång resa och upptäck lite av världen. Att backpacka är bland det bästa du kan göra i livet, och jag garanterat dig att du kommer träffa massor med människor på resan.

Jag tror du måste komma bort från den repeterande vardagen.

Jag har gjort en sådan resa och under den hittade jag mig själv! Och jag lärde mig att acceptera mig själv på gott och ont.

Alla har eller kommer någon gång gå igenom mörka tider i livet, de bara du själv som har förmågan att ta dig ur det.

PM:a mig om du vill prata/spela eller skriva av dig!

Mvh

/S

Edit: Skit i tjejer för tillfället och fokusera på dig själv!

FD Define S | EVGA 850W Gold | Asus Maximus IX Hero | Intel 7700K | Corsair 16GB 3000 MHz | GeForce 1080Ti ROG Strix | 500gb SSD | BenQ 27" 120hz monitor | Custom Loop inc

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
Varberg
Registrerad
Nov 2011

Kolla på joobbet om ingen är sugen på en bärs! Har själv lite svårt för dehär med folk, men en öl eller två är väldigt uppskattat av nästan alla och man blir pratglad!

Vill du slå på stort kan du fixa en afterwork!

AMD PII X6 1055T@3.5 | ASUS GTX770DC II | VaTyst! Ren Sten | Gigabyte GA-FX990-UD7 | 8GBDDR3 | TRE STJÄRNOR 850 EVO 250+750GB HDD | KorsLuft RM550x | KorsLuft Karbid 600q | AOC i2481FXH | StålSerier Rival 300 | Logitech G610 Orion Brun | Sennheiser HD598SE

Citera för svar :) Kylpasta på profilbilden...

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
Norrland
Registrerad
Okt 2008

För mig är det att nån gång fatta det jag ser, de där signalerna utan att låta allting passera förbi mina ögon, tyvärr hjälper det inte att ha asperger... så ett tips är att prova träna något annat. Jujutsu(gruppträning) i 2 år eller liknande stärkte min självkänsla så att jag vågade prova på både hästridning och även buggkurser efteråt, men missade likförbaskat dessa signaler när jag blickar tillbaka, sen slutade det med gymträning och gav upp det sen då jag fortfarande inte fattade vad som hände på nattklubbar. Och nu 10 år senare lever jag fortfarande naivt på hoppet, men det är nog mer realistiskt att göra som min bror, bli uppslukat i sitt företag och där känna sig nöjd. Vad bra jag är på peptalk...

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
Stockholm
Registrerad
Jun 2011

42

Moderkort: Asus P8P67 PRO REV B3 | CPU: Intel Core i5 2500K | GPU: GTX 980 DirectCU II 4GB |
PSU: 850W Gold

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
Karlskrona
Registrerad
Okt 2004
Skrivet av Greed:

Har på senare tid känt mig väldigt nere/deprimerad psykiskt. Har egentligen inga kompisar/vänner eller någon form av socialt nätverk alls. Har heller för tillfället ingen flickvän/sambo att umgås med, har också haft oturen med att mina två föredetta flickvänner varit otrogna mot mig varav den senaste var nu i våras.

Fyllde 30 för ett litet tag sedan och när man tänker på vad ens föredetta klasskompisar/skolkamrater, syskon etc åstadkommit med att bilda familjer och en annan har absolut inget alls så blir man bara nere.

Var också en av de som utsattes för mycket mobbning under min skolgång under 90 och 00-talet, var skällsord med att man var "nörd" men det mesta var fysisk mobbning till den graden att jag knappt ville gå till grundskolan när man vaknade varje morgon. Detta medförde ju i sin tur att få personer ville umgås med mig och jag fick aldrig samma chans som de flesta skolbarn har med att bilda sociala nätverk etc längre fram för livet och jag blev socialt utstött också, vilket gjorde att jag idag känner mig LITE socially awkward.

Gymnasietiden var bättre men där gjorde jag "misstaget" att vara tillsammans med en tjej och umgås med henne varje vakna stund om dagarna och om helgerna vilket gjorde att jag aldrig lärde kände någon under gymnasietiden och det tog även slut direkt efter gymnasiet så där stod man utan någon alls sedan.

Kort efter gymnasiet så började man ju att arbeta på diverse arbetsplatser men det dröjde inte länge förrens jag kände att jag likt de flesta ville känna på att studera på högskola/universitet vilket jag sökte till och blev antagen, slutade med att jag hoppade av på 2st utbildningar inom loppet av 1 respektive 3 månader eftersom jag inte kände att studera var något för mig alls.

Flyttade hem och fick ett jobb som jag var på i 5 år nästan och så dåligt jag mådde då har jag aldrig mått igen någonsin, från första dagen till sista dagen jag arbetade där var jag konstant utsatt för häckling/hånande samt vuxenmobbning, en del mobbning från samma personer som mobbade mig i grundskolan och en del från förälder till barn som mobbat mig genom åren. Spelade absolut ingen roll vad för åsikter, vad jag sa eller gjorde eller någonting, allt var fel och de ville ta varje chans de kunde för att trycka ner just mig.

Sökte hur många jobb som helst varje dag under de 5 åren jag var där och till sist efter många om och men lyckades jag få ett nytt jobb som jag varit på i nästan 3 år nu där jag trivs väldigt bra och arbetskamraterna är MYCKET bättre också. Tjänar också väldigt bra med pengar så jag har ingen anledning alls till att söka mig vidare i mitt tycke än.

Fyllde dock 30 för ett litet tag sedan och då började man känna sig gammal och man började tänka på hur andra man känner till börjat bilda familjer redan för 3-7 år sedan.. Sen känns det som att jag bara arbetar, gymmar/tränar och spelar resten av dagen och sover och så blir det repeat dagen efter på samma rutin, helgerna blir det att man sitter inne och spelar hela tiden nästan.. Känner mig också otroligt ensam och jag längtar efter att få träffa "the one" men efter alla mindre snälla tjejer man träffat genom åren så blir man mindre och mindre förhoppningsfull. Och iochmed att jag inte har något socialt nätverk heller så måste jag mer eller mindre förlita mig på dejtingsajter och jag är så jäkla trött på dem.. Är så jäkla trött på att aldrig få svar eller bara få snäva svar tillbaks så att jag bara skitit i att försöka hitta någon

Ber om ursäkt om detta känns som en massa svammel men kände tvungen att få skriva av mig.

Någon annan som är eller varit i samma sits och hur kom ni ur den?

Jag har inget bra svar men ett tips kan va att prova nya saker för att komma ur dom där gamla gängorna. Jag blev klar med pluggandet när jag var 25 och efter ett år på jobbet blev jag lite deppig och en stor anledning var att jag gick och grubblade över vad tusan jag skulle se fram emot. "Hela" livet sen man var barn så hade man gått i skolan och så plötsligt var man klar. Vad skulle jag nu se fram emot. Pensionen?!? Jag hade jobbat ett år och hade pengar och möjlighet att göra alla saker man inte kunde när man var student men ändå gjorde jag precis samma saker som innan. Fotboll var enda riktiga intresset jag haft under uppväxten men det slutade jag med när jag började på högskolan. Efter 6 år på högskolan så hade jag inget intresse alls kvar(jo typ sitta framför datorn om det nu räknas). Så jag började testa lite nya grejer. Typ jag har aldrig varit intresserad av motorer eller haft moppe men jag tog bestämde mig för att ta MC-kort bara för sakens skull efter sett en kul videosnutt på nätet. hehe. Tänkte det enda jag kan förlora är tid och lite pengar. Åka MC ibland är kul men inget som gjorde mig lycklig så jag fick leta vidare. Jag har aldrig lärt mig åka skridskor men köpte ett par inlines(roller blades?) och började åka ibland. Det är småkul men inte att åka själv och min polare flyttade ifrån stan. Så fick leta vidare. hehe. Jag köpte en gitarr och försökte lära mig spela. Det var väl kul nåt år men till slut samlade den bara damm så jag fick leta vidare. hehe. Jag hade aldrig varit intresserad av skidåkning men när jag fick chansen så måste man ju såklart prova. Nu tycker jag det är riktigt skoj men man gör ju det så sällan. Samma med dykning. Aldrig varit intresserad av det men under en resa till Thailand så tänkte jag ja varför inte. 3 dagar och 3500:- kan jag väl offra på det. Tog dykcert och lärde känna en kul snubbe från Oxford som tog dykcert samtidigt och också reste själv så vi reste vidare några dagar. Dock så letar jag fortfarande efter nåt kul intresse man kan brinna för så som man gjorde för fotbollen när man var liten men jag har nog accepterat nu att det inte kommer ske. Så nu siktar jag mer på att samla nya erfarenheter. hehe. När jag var liten så var det tex helt otänkbart att gå och lära sig dansa men nu på äldre dar bryr jag mig allt mindre om det skulle kännas fånigt. hehe. Man kan ju iallafall prova. Jag har dock inte fått tummarna ur än men jag tänkte ge det en chans när jag har får lite tid över. Just det... Jag köpte ett elpiano för nåt år sen med och tänkte försöka lära mig spela. Men när jag insåg att det med börjat samla damm och att jag saknar motivationen så började ta pianolektioner iställer för att ge upp för att sätta press på mig själv. hehe. Jag kan inte komma tillbaka till pianoläraren efter en vecka och säga att jag inte övat ett skit. Det är ju aspinsamt speciellt när man betalar för det. hehe. Så det går sakta frammåt.
Och vad är poängen med allt mitt svammel. hehe. Jo jag tänkte du ska försöka komma ur din "comfort zone" för att bryta dig ur dom gamla gängorna du känner du verkar fastnat i. Nu när du har heltidsjobb så har du råd att chansa på olika aktiviteter. Det är inte så att du behöver leva på vatten och bröd om du tex lägger 1000:- och ett halvår på att lära dig dansa salsa eller 10.000 på en fallskärmskurs/MC-kort eller nånting annat du är det minsta intresserad av. Du behöver inte känna dig 100% säker på att den där aktiviteten är nånting du vill göra resten av livet. Du kan göra det bara för att testa nåt nytt. Kanske ta ett dykcert? Du kanske vill ta jaktcertifikat? Under tidens gång när du testar nya saker så kommer detta leda till att du träffar på nya människor som du nog inte träffat på annars. Som det låter på din beskrivning så skulle du nog behöva lite nya polare.

Har du åkt skidor innan? Känner du till UCPA? Det kanske vore nåt att prova på i vinter med tanke på att dom har en del resor just för personer som reser själva:
UCPAs soloveckor http://www.ucpa.se/aktivitet/ucpa/solo-vecka

Förresten nån speciell anledning till att du inte gillade studerandet? Jag håller med om att plugga inte är roligt men man slipper ju jobba. hehe Och i en klass med personer som man träffar varje dag så lär man ju känna folk till slut. Jag vantrivdes med i början när jag började på högskolan. Ny stad, ny miljö, nya människor. Kände mer för att flytta hem igen. Jag försökte byta till högskolan som är närmst min hemort men det gick inte då. Dock så sa dom att det kasnke går sen när 2:a året börjar eftersom det alltid är folk som hoppar av. Okej tänkte jag och att ett år står jag ju ut i den nya staden. Det är ju lugnt. Efter ett år så ska jag försöka byta tillbaka. Men efter ytterliggare nån månad lärde jag känna andra i klassen, vi började gå ut och dricka öl ihop och innan det 1:a året var slut så trivdes jag bättre i den nya staden än där jag kom ifrån. Snart 20 år senare är jag fortfarande kvar i den nya staden. hehe
Du skrev att du är 30 men det är ju inte jättegammalt ändå(jag är snart 40) så om du ger pluggandet chansen så är det ett utmärkt tillfälle att byta miljö samtidigt. Och det är det tredje jag tänkte på när jag läste din text. Jag tror det kunde varit bra att lämna det där skitstället där folk verkar se dig som "nörden". Låter som du fått den stämpeln på dig. Och stället verkar så pass litet så att du fortfarande träffar på samma folk som du träffade på i skolan. I en större stad så kunde du sluppit det iallafall.

AMD 965, ASUS GTX680, Gigabyte 790XTA-UD4, 8Gb, Intel 320 120Gb, 2 * Samsung EcoGreen F4 2TB

Trädvy Permalänk
Medlem
Registrerad
Aug 2005

Har senaste tiden fastnat i liknande tankebanor.

Drygt 30, tiden rusar förbi och vägrar långsamma ner. Hinner knappt sätta sig ner och tänka så är dagen slut, sen har en vecka gått, en månad, ett år... Allt som påminner om svunnen tid som tidigare kunde ge en varm nostalgi medför nu bara ångest och en strypande känsla.

I mitt fall har jag dilemmat att jag alltid varit väldigt ensam till min natur och mer eller mindre oförmögen till socialt umgänge/kommunikation, vilket inte har varit något större problem, men nu kommer tankar kring poänglösheten av att bara leva för sig själv lite väl ofta. Funderar om det finns något sätt att finna mening eller acceptera det och fortfarande leva ett tillfredsställande liv. De riktiga lösningarna ter sig vid det här laget oöverkomliga (om de nu ens är lösningar, de kanske bara skjuter problemet vidare.)

Trädvy Permalänk
Medlem
Registrerad
Dec 2004

Ett tips är att sluta jämföra med andra och fundera på vad du själv verkligen vill göra i livet istället. Sätt upp några enklare mål på saker du vill göra och försök genomföra dom till att börja med.

Att sitta och jämföra med andra personers liv kan inte leda till något bra ställe då det alltid finns personer som enligt en själv lever ett bättre liv.

Intel I7 7770K || MSI GeForce GTX 1080 Ti Gaming X || Samsung 840 Pro 256GB || Samsung 850 EVO 500GB || WD Red 2TB || MSI Z270 GAMING PRO CARBON || Corsair 16GB DDR4 3000Mhz || Corsair RM750x 750W || Cooler Master Hyper 212 EVO || Acer 27" Predator XB271HUA || Qpad MK-50 || Fractal Design Define S || Steelseries Rival 300 || Sennheiser PC350 SE ||

Trädvy Permalänk
Medlem
Registrerad
Jan 2006

Väldigt trist att läsa det du skrev! Jag känner med dig.
Som någon sade här, jämför dig inte med andra. Du är en unik individ med dina kvaliteter som en sådan. Och de som eventuellt inte uppskattar dig? Ja, de kan hoppa och skita!

Låt ingen ta ditt egen värde ifrån dig!

Avdelningen förhållanden är ju rätt tufft och en balans gång. Man ska inte hänga ihop 24 /7 utan båda ska ha sin egen kvalitets tid litet då och då i veckan. Annars är risken stor att man nöter ner varandra.
Det ska man försöka att ha i huvudet när man är ny kär. Det är allt för lätt i det stadiet att isolera sig med partnern. Vilket är en riktig mina socialt.

Man ska akta sig för att bli en kläng ranka åt partnern. Då kan man snabbt börja uppfattas som en pest. Oftast är kläng ranka beteendet en osäkerhet på förhållandet och i många fall en ogrundad sådan som är hjärnspöken helt enkelt.

Och jo, data träffar är lika mycket ett lotteri som att ragga ute på stan. Det har jag sett på kompisars försök till kontakt på sådana ställen.

Tjejer, verkar tycka att snällhet till en vis gräns är ok. Men de vill också ha en riktig man och litet spänning i förhållandet så vitt jag har kunnat märka? Med en "riktig man", menar jag inte en testrosteron stinn Rambo typ dock. Det är över gränsen åt andra hållet det. Men en kille de kan känna sig trygg med hur som helst.

Det bottnar nog i att tjejerna mer eller mindre omedvetet tänker en hel del på eventuellt familje bildande i framtiden.

Du behöver definitivt ett nytt socialt nätverk. Gå med i någon förening som intresserar dig. Och då menar jag inte på nätet alltså.

Börja med fiske vet jag. Sport fisket förbrödrar och när man träffar likasinnade nere vid vattnet, så brukar det inte dröja länge förrän man sitter tillsammans och utbyter tips och berättar fiske historier för varandra. Du kommer ut i grönskan och skingrar dina tankar under några timmar dessutom. Fiske, har en tendens till att ge en "tunnel tänkande". Dvs. att du endast tänker på vad du gör just då. Vilket gör gott för själen.

Jag har fått ett antal nya kompisar den vägen.

Kanske du även ska överväga att flytta en bra bit bort?

Då känner ingen till ditt tidigare liv och du kan skapa dig en nystart socialt.

Men vad du än gör? Sitt inte inne och uggla framför datorn så mycket! Då kan du vakna till en dag och har slösat bort en stor del av ditt liv på en konstlad cyber tillvaro. Du har bara ett liv, så ta till vara på det.

Efter 40, så går livet bara fortare och fortare tro mig! Är självt 64 så jag vet.

Ett litet tips på vägen:

När du mår apa över vad någon har gjort mot dig? Sätt dig då och skriv ett brev till denne eller de personerna. Du ska dock inte skicka det. Utan göra det i terapi syfte för att få ur dig en del av smärtan. Det brukar lätta upp känslorna från den där taggen i själen.

Trädvy Permalänk
Medlem
Registrerad
Apr 2012

Koncentrera dig mer på det du har i stället för vad du inte har och sluta jämföra dig med andra. Finns ju även fördelar med att vara singel så som att man är fri och inte behöver ta hänsyn till någon partner i allt man gör eller har lust att göra.

Intel i7-3770K@4,5GHz 1,275V - ASRock P67 Pro3 REV B3 - Corsair Vengeance Pro DDR3 2133MHz 2x8GB - MSI GTX 1080 Gaming X - Samsung 840 EVO 120GB - WD Caviar Black 6TB - Seagate SV35 2TB - Noctua NH-C12P SE14 - LG DVD+-RW - Corsair TX 650W - Antec One Hundred - Dell 25" UltraSharp U2515H

Trädvy Permalänk
Medlem
Registrerad
Feb 2014
Skrivet av Greed:

Har på senare tid känt mig väldigt nere/deprimerad psykiskt. Har egentligen inga kompisar/vänner eller någon form av socialt nätverk alls. Har heller för tillfället ingen flickvän/sambo att umgås med, har också haft oturen med att mina två föredetta flickvänner varit otrogna mot mig varav den senaste var nu i våras.

Fyllde 30 för ett litet tag sedan och när man tänker på vad ens föredetta klasskompisar/skolkamrater, syskon etc åstadkommit med att bilda familjer och en annan har absolut inget alls så blir man bara nere.

Var också en av de som utsattes för mycket mobbning under min skolgång under 90 och 00-talet, var skällsord med att man var "nörd" men det mesta var fysisk mobbning till den graden att jag knappt ville gå till grundskolan när man vaknade varje morgon. Detta medförde ju i sin tur att få personer ville umgås med mig och jag fick aldrig samma chans som de flesta skolbarn har med att bilda sociala nätverk etc längre fram för livet och jag blev socialt utstött också, vilket gjorde att jag idag känner mig LITE socially awkward.

Gymnasietiden var bättre men där gjorde jag "misstaget" att vara tillsammans med en tjej och umgås med henne varje vakna stund om dagarna och om helgerna vilket gjorde att jag aldrig lärde kände någon under gymnasietiden och det tog även slut direkt efter gymnasiet så där stod man utan någon alls sedan.

Kort efter gymnasiet så började man ju att arbeta på diverse arbetsplatser men det dröjde inte länge förrens jag kände att jag likt de flesta ville känna på att studera på högskola/universitet vilket jag sökte till och blev antagen, slutade med att jag hoppade av på 2st utbildningar inom loppet av 1 respektive 3 månader eftersom jag inte kände att studera var något för mig alls.

Flyttade hem och fick ett jobb som jag var på i 5 år nästan och så dåligt jag mådde då har jag aldrig mått igen någonsin, från första dagen till sista dagen jag arbetade där var jag konstant utsatt för häckling/hånande samt vuxenmobbning, en del mobbning från samma personer som mobbade mig i grundskolan och en del från förälder till barn som mobbat mig genom åren. Spelade absolut ingen roll vad för åsikter, vad jag sa eller gjorde eller någonting, allt var fel och de ville ta varje chans de kunde för att trycka ner just mig.

Sökte hur många jobb som helst varje dag under de 5 åren jag var där och till sist efter många om och men lyckades jag få ett nytt jobb som jag varit på i nästan 3 år nu där jag trivs väldigt bra och arbetskamraterna är MYCKET bättre också. Tjänar också väldigt bra med pengar så jag har ingen anledning alls till att söka mig vidare i mitt tycke än.

Fyllde dock 30 för ett litet tag sedan och då började man känna sig gammal och man började tänka på hur andra man känner till börjat bilda familjer redan för 3-7 år sedan.. Sen känns det som att jag bara arbetar, gymmar/tränar och spelar resten av dagen och sover och så blir det repeat dagen efter på samma rutin, helgerna blir det att man sitter inne och spelar hela tiden nästan.. Känner mig också otroligt ensam och jag längtar efter att få träffa "the one" men efter alla mindre snälla tjejer man träffat genom åren så blir man mindre och mindre förhoppningsfull. Och iochmed att jag inte har något socialt nätverk heller så måste jag mer eller mindre förlita mig på dejtingsajter och jag är så jäkla trött på dem.. Är så jäkla trött på att aldrig få svar eller bara få snäva svar tillbaks så att jag bara skitit i att försöka hitta någon

Ber om ursäkt om detta känns som en massa svammel men kände tvungen att få skriva av mig.

Någon annan som är eller varit i samma sits och hur kom ni ur den?

När jag var runt 40 så kände jag delvis som dig. Nu är jag 60 och känner likadant. Vart tog åren vägen?? Men känn efter vad du verkligen tycker om...drömmer om.. försök sen hitta vägen dit.

MB Asus P5Q E, CPU Q9550 OC 3.7.GPU GTX 680 Windforce , PSU 750 watt. SSD Samsung 850 pro.Allt gånger 2.

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
Helsingborg
Registrerad
Maj 2005

31 och i liknande situation, tror det är rätt svårt att vara singel i denna åldern utan att känna lite press

Mina tankar brukar dock gå lite annorlunda, då jag under funderingar om min livssituation brukar komma fram till att jag faktiskt måste vara där jag vill vara. Hänga med vänner ibland är nice, men jag vill i regel ha mycket ouppbunden chilltid för mig själv. Speciellt när man jobbar är en helg utan något uppbokat riktigt nice. Tror inte det funkat så bra med en flickvän, speciellt inte en sambo, vilket onekligen ändrar vardagen markant. Småbarn är också kul, men onekligen något som kräver mycket tid och kraft.

Så med tanke på hur uppbundna dessa jämnåriga som gått in i nästa fas blir tenderar jag att känna att det ändå är ok, jag kan gärna vara kvar i detta stadiet några år till

Z87-Pro, I5 4670K@4.0 (4.2 single), Sapphire 290 TRI-X ~10% överklock, 16GB Crucial Tactical@stock, Deep Silent 1, Samsung Evo 250GB + 2x1TB 7200
Toshiba Satellite L855-10U
P5QL, E5300@3640Hz, GTX275, 4GB kingston 800MHz cl4, Threehundred, Zalman 500W

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
GBG
Registrerad
Jul 2003

Till TS: För mig har meningen blivit mina barn. Tror meningen är vad man gör det till.. Jämför mig ofta med mina vänner, som de flesta har bättre jobb och bättre lön. Men det är inte lycka för mig, och försöker sluta jämföra. Sen tror jag generellt sett att meningen med livet är att behandla andra väl, finito.

Tagit bort citat av raderat inlägg /screamin-daemon, moderator

Speldator : 3570K OC - mItx i ett Node- 16GB fläskig ram - MSI 750ti
HTPC : i5 3450S - 8GB G.Skill - Streacom F8