Test: Film och musik
Film
Som referensmaterial används The Hobbit och Life of Pi – två storproduktioner där tittare kan förvänta sig hög ljudkvalitet. Dessa filmer har dessutom prisats för just musik och ljuddesign. Dessa Blu-ray-utgåvor innehåller diskreta ljudkanaler (PCM) för stereolyssningen.
Precis som i spelutvärderingen blir det mycket tydligt att hörlurarna inte har en så rak frekvensgång som man skulle kunna önska. Även vid filmtittandet blir det uppenbart att det övre mellanregistret och framförallt tal får lite mer uppmärksamhet än vad som är rättvist.
Efter en tretimmarssittning blir man också påmind om hörlurarnas utformning. De stora och tunga öronkåporna pressar något mot tinningarna och en bit ned mot käken. Att ta av sig lurarna efter ett filmmaraton känns inte helt olikt att ta av sig pjäxorna efter en dag i skidbacken – befriande, även fast själva åkturen varit rolig.
Musik
Med utgångspunkt i CD-kvalitet (16-bit, 44,1 kHz) är det dags att se om lurarna har vad som krävs för att lyssna på musik. Här används blandade musikstycken med ett brett spektrum av både frekvensinnehåll och intensitet för att få ett rättvist intryck av hur lurarna låter.
Precis som i den övriga lyssningen spökar åter den krokiga frekvensåtergivningen. Även om frekvensinnehållet finns där, ända ned till den lägsta basen, är det knappast i jämn nivå med mellanregister och diskant.
Bastonerna blir i många fall lite ihåliga och har inte samma energi som i referenshörlurarna från AKG och Sennheiser. De går fortfarande att urskilja, men är långt ifrån lika påtagliga som vanligt. Med tanke på hörlurarnas bastanta intryck borde det går att förvänta sig mer och det är givetvis tråkigt att Steelseries trots den påkostade konstruktionen inte får till en jämnare frekvensgång.
Vid flera tillfällen kommer jag på mig själv med att vrida upp volymen för att kompensera för att hörlurarna saknar botten. Lyssningströttheten kommer då som ett brev på posten.
