Adaptiv synkronisering
Vad adaptiv synkronisering som G-Sync och Freesync löser är problemen med båda situationerna. Vi slipper tearing och den tydliga halveringen i bildfrekvens med v-sync. Skärmen uppdateras när grafikkortet har renderat klart nästa bildruta. Effekten är bättre flöde, obruten grafik och att du som användare inte märker lika tydligt hur bildfrekvensen varierar under spelets gång.
Synergieffekten är möjligheten till högre grafikkvalitet. Upplevelsemässigt kan G-Sync bli ett stort lyft, särskilt när bildfrekvensen håller sig en bit under 60 fps. Att ligga kring 40–60 fps flyter mer eller mindre sömlöst och du kan därför prioritera en högre nivå av grafikkvalitet och flytta gränserna efter din egen smak.
Låg bildfrekvens är dock fortfarande låg bildfrekvens och den känslan kan inte G-Sync lösa på något sätt. När det kliver under 30 fps fungerar G-Sync inte längre likadant utan använder en dubbleringsteknik med v-sync. I praktiken är det i alla fall sällan spelbart att ligga så lågt i bildfrekvens utan du vill verkligen nå upp till 40 fps eller högre.
Blott Nvidia G-Syncar
G-Sync är Nvidias teknik och används ihop med bolagets grafikkort och stationära skärmar som har en så kallad G-Sync-modul inbyggd. AMD:s motsvarande teknik, Freesync, kräver i sin tur en AMD-grafikkrets och en skärm kapabel till Freesync eller Displayports standardiserade Adaptive-Sync.
Både skärmen och grafikkrets måste alltså ha stöd för den aktuella tekniken. Du kan aldrig få adaptiv synkronisering att fungera med vilken skärm som helst. Detta fungerar också endast via Displayport, ej via DVI eller HDMI. I dagsläget är det vattentäta skott mellan G-Sync och Freesync. Du kan fortfarande använda exempelvis ett Nvidia-grafikkort med en Freesync-skärm, men får inte tillgång till adaptiv synkronisering.
