IMGP5016.JPG

Datorspel är numera världens största underhållningsfenomen, något som mottas med blandade känslor. De senaste åren har debatten handlat om eventuella skadeverkningar, där spelen bland annat beskylls för våldsbrott och försummad skolgång.

Debatten är dock extremt polariserad. Många spelfrälsta försvarar fritidsintresset med brinnande intensitet och jämför med 1980-talets moraliserande debatt om videovåld. Samtidigt är meningsmotståndarna lika övertygade; spel kan kopplas ihop med allt mellan massmord och dåliga hälsa.

I ett försök att hitta en mer sansad röst talar SweClockers med socionomen Sven Rollenhag, som med 25 år i yrket ger råd om datorspelande både i Sverige och internationellt. Hans specialitet är situationer där spel tar överhanden, något som i värsta fall kan få allvarliga konsekvenser.

Kan man verkligen bli beroende av datorspel?

– Ja, på det sättet att en del personer faktiskt förlorar kontrollen. All vaken tid spenderas i spelen och trots att de förstår nackdelarna förträngs problemen. Jag menar dock att de allra flesta inte når det stadiet, utan stannar i den "gröna zonen", där spel är något positivt. Men det finns förstås en del som glider över i den "gula zonen" med negativa konsekvenser.

Trots att jag kallar mig specialist på datorspelsberoende och dessutom har skrivit en bok som heter just Datorspelsberoende använder jag sällan det uttrycket i kontakt med gamers. Det blir så många onödiga låsningar och missförstånd. Jag brukar istället resonera om konsekvenserna och hur det går att skapa balans.

Hur yttrar sig ett beroende enligt din erfarenhet och vad är konsekvenserna?

– I värsta fall stöter jag på havererad skolgång, depression, social fobi, konflikter med föräldrar, försämrad fysik och aggressioner. Men då har det förstås gått så långt att personen bara spelar, struntar i skolan, inte rör sig utanför hemmet och så vidare. Då brukar jag prata om att man kan hamna i en sorts spelbubbla, där allt utanför spelet blir ointressant och tråkigt. Men långt innan dess går det ofta att se en utveckling åt mer och mer spelande där andra intressen och åtaganden väljs bort.

Spelar åldern roll? Är det lika vanligt med spelberoende bland vuxna och ungdomar?

– Det finns flera aspekter. Hjärnan är inte färdigutvecklad förrän i 25-årsåldern, särskilt de delar som har hand om att tänka långsiktigt om framtiden. Det härligt "ungdomliga" att bara vilja göra vad som faktiskt är kul för stunden kan leda till att provet om en månad eller avslutningsbetyget om en termin helt glöms bort.

En annan aspekt är att en vuxen person ofta har massvis av åtaganden; jobb, barn och så vidare, som gör fritiden mer begränsad. Många barn har till exempel en stor del av eftermiddagen ledig. Ska man då sitta vid burken och göra läxan är inte Steam-kontot lång borta. Jag har dock haft kontakt med allt ifrån 9-åriga killar till 55-åriga damer, så problemen kan finnas i alla åldrar.

Bortsett från ålder, ser du några andra särskilda riskgrupper?

– Personer med till exempel ADHD/ADD och Aspergers syndrom kan vara riskgrupper. Det kluriga är att rätt använt är spel väldigt bra, i synnerhet för dessa personer, men går det över gränsen har de en tendens att fastna hårt.

Vilken typ av spel utgör den största risken?

– Enligt min erfarenhet skapar multiplayerspel alltid ett starkt grupptryck, vilket kan upplevas som roligt och spännande, men kan även bli negativt om en person känner sig pressad att lira när han eller hon egentligen har annat att göra. Förr hängde kidsen på stan, nu hänger man på webben och umgås.

Om vi tittar på spel som League of Legends, Dota och liknande handlar det visserligen om snabba matcher, men det blir sällan bara 1-2 omgångar utan ett gäng på raken, och då kan tiden dra iväg. Den typen av titlar har dock en teoretisk möjlighet att spelas ”lagom”.

World of Warcraft är däremot ett spel som oftast verkar vara antingen eller. Det vill säga antingen att man är med i en guild, rejdar och så vidare eller inte alls. Det kan ju ta en del tid i anspråk, helt klart.

Om man känner att man spelar för mycket, bör man då sluta helt? Finns det vissa typer av titlar som är bra att omväxla med?

– Intressant fråga. Min erfarenhet är att det beror på vem det gäller. De flesta yngre personer vill ju inte sluta spela helt, utan mer uppnå en balans i spelandet. Det går många gånger alldeles utmärkt. Det kanske handlar om att identifiera vad som är det största ”problemspelet” och sluta med just det, men behålla andra eller prova på nya spel.

Om vi talar om lite äldre personer, där kanske en förlorad plats på KTH, dumpad av flickvännen och så vidare gjort att personen vill lägga av helt, då jobbar man med den målsättningen.

Generellt tycker jag att singleplayerspel verkar lättare att hantera, helt enkelt därför att det går att spara spelet när det passar dig och att grupptrycket saknas. Å andra sidan kan det kännas platt och tråkigt om man är van vid den sociala biten i ett onlinespel, men det kan förstås ersättas av allt ifrån amerikansk fotboll till Facebook vid sidan av.

Hur ser du på andra riskområden i det allt mer digitala samhället, till exempel mobiltelefoner och surfplattor?

– Oj, det är en intressant och växande fråga. Jag tror framförallt att det behövs mer "mobikett", främst hos vuxna, som faktiskt är digitala förebilder för sina barn. Hur många föräldrar kan man inte se strunta i sitt småbarn därför att mobilen väljs i första hand?

Mestadels är den mobila tekniken fantastisk. Jag vill inte gå tillbaka till skrivmaskiner och faxar, men helt klart skapar den ofta olika krockar. Ta till exempel det faktum att vuxna lärare vill ha lyssnande elever, vilka i sin tur anser att det är ett vett- och etikettsbrott att inte ge någon respons om mobilen hojtar till.

Jag blir dock lite mörkrädd när det börjar lukta moralpanik och man pratar om mobilzombies och om att låta mobilen ta semester. Nej, här gäller det förstås att skapa balans och lära sig hantera vår underbara teknik på ett vettigt sätt.

Ett annat omdebatterat ämne är våldsamma spel. Anser du att detta kan leda till ökad våldsbenägenhet även i det verkliga livet?

– Nja, det finns ju inte något direkt stöd för det utan vad forskning kan visa är en delvis försämrad empati och viss förhöjd aggressionsnivå. Men det finns ingen koppling till direkta våldshandlingar.

Visserligen finns extremfall med till exempel terroristen i Norge, som medvetet tränade bort motstånd mot att döda, men han representerar knappast en typisk gamer. Darwars Ambush finns ju, men då gäller det snarare träning av soldater inför riktig strid.

Min praktiska erfarenhet av gamers är att de ofta är snälla personer som hjälper gamla tanter över gatan. Jag tror att många uppfattar själva poängen med våld i spel som en digital lek och att det är ganska ”skojigt” att ta ut svängarna rejält. Men det finns inte på kartan att man skulle vilja hålla på så i det verkliga livet. Däremot tycker jag inte yngre barn ska konsumera för grovt våld i spel, så en uppmaning till föräldrar är att respektera PEGI-märkningen.

De negativa delarna åt sidan, vilka positiva aspekter ser du med datorspelande?

– Massor som tur är, annars skulle det för många vara oceaner av bortkastad tid. Det är roligt, socialt och eftersom de flesta talar engelska blir gamers ofta bra på det. Det ger också träning av simultanförmåga, reaktionsförmåga, öga-hand-koordination och strategiskt tänkande. För en riktigt gammal människa kan gaming tydligen likställas med schack och sudoku när det gäller hjärngympa.

Samtidigt ger det erfarenhet av digital kommunikation och ledarskap, vilket efterfrågas mer och mer inom näringslivet, då vi reser mindre och istället jobbar via webben. Din hobby kan ju faktiskt bli ett yrke inom e-sport eller spelutveckling.

Har du några generella rekommendationer för ett säkert spelande?

– Eftersom de flesta sitter ned och spelar gäller det att bryta stillasittandet så ofta det går. Hämta vatten, sträck på dig och sitt inte för långa perioder. Konsolspel gör det ofta enklare att stå och spela, eller varför inte som en bekant i Storbritannien; han sitter på en motionscykel!

Se till att du kan vara utan spel någon dag eller två och hitta på annat skoj. Bekräfta att det är du som bestämmer över ditt spel och inte tvärtom. Roa dig med att bokföra dina speltider över en vecka.

Träna på självdisciplin, det vill säga hur mycket och i vilken ordning du lägger tid på spel, läxor och annat. Ha även ett riktigt "gamingparty" ibland, då du lägger massor av tid och fokus på spel utan att känna något dåligt samvete. Se till att vara ute varje dag samt att regelbundet träna fysiskt för att förebygga depression.

Undvik spel du känner att du inte kan kontrollera och sugs in i för kraftigt. Kommunicera med anhöriga om vad du spelar, hålltider och så vidare. Testa singelplayer-titlar om du har svårt att stå emot grupptryck.

Försök även att ha andra starka intressen. Testa klättring, dykning eller kampsport om du går igång på adrenalin. Se spel som en kul grej som du självklart ska ha roligt av, men börjar det bli ett tvång är något knas.

Vilka titlar spelar du själv när du har en timme över?

– Just nu spelar jag GTA IV, Tomb Raider, Far Cry 2 och Black Flag på Playstation 3 utan internetuppkoppling. De spel jag tidigare lagt ned mest tid på är World of Warcraft, Skyrim och Far Cry 1, där Skyrim lockar med vackra landskap och Far Cry med det ”enkla raka utan tjafs" döda badguys och galna apor.

Tack för pratstunden!