Adaptiv synkronisering innebär att skärmen kan anpassa sin uppdateringscykel efter den ständigt skiftande renderingsfrekvensen från grafikkortet. Vi kan matcha skärmens frekvens i Hz (Hertz) mot datorns FPS (frames per second).
Det började på allvar för några år sedan när Nvidia lanserade en av de första skärmarna med G-Sync, Asus ROG Swift PQ278Q, och sedan har det fortsatt. G-Sync är Nvidias helt egna teknik för adaptiv synkronisering. Den fick snart en konkurrent från AMD i form av Freesync. En teknik AMD istället baserade på öppen standard i form av VESA Adaptive Sync från Displayport version 1.2a. En teknik som i första hand togs fram för att spara energi hos bärbara enheter genom att dynamisk ändra panelens frekvens.
Freesync blev sedan AMD:s form av officiella godkännande men i folkmun – eller kanske mer korrekt forumsnackis – syftar "Freesync" och "VESA Adaptive Sync" på samma sak och funktion. Detta var 2014 och under 2015 fick redaktionen in de två första Freesync-skärmarna: LG 34UM67 samt Acer XG270HU.
När adaptiv synkronisering kom blev tekniken snabbt både hyllad och ifrågasatt. Hyllad och ifrågasatt på flera olika plan dessutom. Såväl som när adaptiv synk tillför någon nytta för dig som spelar spel, som en bredare diskussion om hur produkter, affärsstrategier och diverse olika varianter gör saken långt rörigare och rent av mer infekterad än vad den borde vara.
Kärnfrågan: G-Sync eller Freesync?
Svaret på rubriken ovan var länge enkelt då Nvidia G-Sync endast fungerar med Nvidias grafikkretsar och Freesync/VESA Adaptive Sync endast fungerade med AMD. Nvidia valde bort stöd för VESA Adaptive trots att det tidigt blev en del av Displayport-standarden. Ville du som ägare av Nvidias grafikkort använda adaptiv synkronisering finns endast ett begränsat utbud av G-Sync-skärmar till buds.
Old School. Asus PG278Q från 2014 – SweClockers första test av G-Sync
Men så ändrades allt under CES 2019 när Nvidia nu meddelar att ny drivrutin öppnar upp för att köra VESA Adaptive Sync eller som AMD kallar det Freesync. Så länge du har ett grafikkort från Pascal- eller Turing-generationen då. Sitter du på ett grafikkort i Geforce GTX 900-serien och äldre är du fortfarande låst till enbart G-Sync.
För AMD:s strategi med en öppen standard har både lönat sig men också gett tekniken ett visst skamfilat rykte. Idag kan vem som helst bygga en skärm med VESA Adaptive Sync och finessen är standard.
Det går i stort sett inte bygga en skärm utan att VESA Adaptive Sync på något sätt finns där med de kretsuppsättningar och systemkretsar som säljs direkt för inbyggnad i skärmarna. Därför fanns det fram till 15 januari flera hundra skärmar – många av dem bra och användbara – med en efterfrågad funktion som Nvidia-grafikkorten inte kan använda.
"AMD Freesync" – saknar idag innebörd
Baksidan av denna öppna standard är just att vem som helst kan bygga skärmar med adaptiv synkronisering. Men det finns inte mycket som garanterar att själva produkten är bra. Tvärtom visar tester att det ofta är problem med skärmar som bygger på VESA Adaptive Sync, även de med officiell AMD Freesync-märkning. Flimmer, hack, eftersläp och skuggor i rörelser hör till problemen som plågat flera, om än inte alla, skärmar med tekniken. Där har AMD:s första intention om att Freesync-stämpeln på något sätt ska garantera kvalitet gått förlorad.
Under testet av Asus PG27UQ framgick att den senaste G-Sync-modulen bygger på en komplicerad FPGA och adderar närmare 5 000 kronor till slutpriset.
Nvidias strategi bygger på att skräddarsy G-Sync-funktionen efter tydliga krav för att undvika den typ av problem som kan uppstå när man varierar frekvensen på en panel. En strategi som i sin tur ger högre priser samt också tillförlitlighet. G-Sync-skärmar är i hög grad konsekventa i hur de fungerar. Men också kritiseras för sin slutenhet och sitt begränsade utbud. Det är helt upp till Nvidias vilja vad som fungerar och inte.
