Jag har fram tills nyligen alltid betraktat er på avstånd. Ni finns i kommentarsfält och forumtrådar på hela internet. Min inställning har alltid varit att det är störtlöjligt att gå i bräschen för enorma bolag som Nvidia eller AMD. Sen började tankarna slå rot i mitt huvud och till sist insåg jag: "Men herregud, JAG är en fanboy".

Trots att jag genom mer eller mindre genom hela mitt vuxna liv intalat mig själv att värdet på livet är större än den totala summan av varumärken man konsumerar, lever jag inte direkt som jag lär. Att knyta sin identitet till vilket varumärke man bär runt på i fickan, har i öronen, har under TV:n eller i datorn är något som de flesta av oss är medvetna om inte gynnar oss. Jag vet om det, men likförbannat så infinner sig känslan ändå.

Jag skulle kunna brodera ut texten med teorier om hur konsumtionen har blivit det som definierar den moderna människans kulturella sammanhang och nutid. Dock saknar jag tillräckliga högskolepoäng i relevanta ämnen för att göra det. Istället får jag försöka sätta min egen lekmannamässiga analys i en något mer konkret form.

En barndom präglad av varumärken

När jag ser tillbaka på min egen barndom på 90-talet och lyssnar på andras upplevelser är det enkelt att förstå hur jag hamnade här från första början. I princip all nostalgi jag känner är starkt sammanvävd med varumärken. Oavsett om det är i form av datorer, TV-spel eller actionfigurer; mina barndomsminnen ägs till 50 procent av The Disney Company.

Måhända är detta mer vanligt förekommande hos oss som växte upp med nördiga intressen. Jag var ett Star Wars-fan, en Playstation-fantast, en Batman-unge, en Pokémon-mästare. Jag har givetvis inte annat än anekdotiskt bevisföring från min egen barndom, men behovet av särskilt livlig fantasi var aldrig högt. Det mesta jag ville ägna mig åt eller leka med kom färdigpaketerat, plug-and-play – passiv konsumtion före kreativt skapande.

Faktum är att de flesta av de barnprogram som jag älskade efterhand kanske inte var mer än illa förtäckta reklamfilmer för olika leksaker eller spel. Barnhjärnan jag hade under uppväxten ifrågasatte aldrig varför jag knöt an till Playstation-logotypen och karaktärerna som står bakom den, inte heller varför jag reflexmässigt blev arg när de andra barnen i skolan sa att Xbox var bäst. Att helt och hållet skylla detta på att jag var ett barn klingar tomt när jag inser att det aldrig växte bort.

Jag blev aldrig vuxen, bara äldre

En del av det går att tillskriva min egen förmåga som låter stenåldersmänniskan inom mig ta över med tribalt revirpinkande i en värld som för många saknar meningsfulla sammanhang. Det är väl till sist det som min amatörpsykologiska analys landar i: Den gamla vanliga ursäkten om varför människor i grupp gör dåliga val. Vi bär våra symboler, våra varumärken, för att signalera våra värderingar, våra tankar och våra val för omvärlden, medvetet eller ej.

Självklart vill jag inte vara bitter och signalera att människor inte ska få uppskatta saker. Men jag vet att det finns fler därute som tänker på samma sätt som jag gör. Oavsett om ni är medvetna om det själva eller inte så finns ni. Jag försöker inte heller skambelägga den som känner som jag, för visst fasiken är all marknadsföring idag skapad för att vi ska känna just grupptillhörighet. Köper du grafikkort X blir du en del av innegruppen, och man vill ju vara en del av innegruppen.

För att binda ihop den här raljanta och spekulativa säcken till krönika måste jag vara ärlig och säga att den kanske är mer självrannsakande än ett försök till att vara bildande. Men skulle det vara så att någon av er tar ett steg tillbaka och sätter er egen fanboyism i ett mer kritiskt perspektiv så får jag se det som en seger.