1967, när Steven Jobs var 12 år gammal, fick han se en dator för första gången. En man hade flyttat in tillsammans med sin fru några hus längre ned på gatan i Mountain View, Kalifornien. Han hette Larry Lang och var ingenjör på Hewlett Packard. Han lärde Steve massor om elektronik.
Larry gillade att bygga Heathkits. Det var produkter, allt från oscilloskop till datorer, du köpte i kit och byggde ihop själv. I den läsvärda onlineboken Make Something Wonderful som nyligen släppts, kan vi läsa när Steve Jobs berättar om Heathkits med egna ord:
Du betalade faktiskt mer pengar för dem än om du bara hade gått och köpt den färdiga produkten, om den var tillgänglig. Heathkits levererades med detaljerade manualer om hur man sätter ihop prylen och alla delar skulle vara utlagda på ett visst sätt och färgkodade. Du byggde den här grejen helt själv.
25 år senare och 8 652 kilometer från Mountain View, närmare bestämt i södra Botkyrka, byggde jag min första dator. Efter några års meckande med Atari ST och Amiga blev det en PC med en Intel i486DX2-processor på 66 megahertz. Jag hade ingen Larry Lang, men väl min barndomskompis Christer Engman som lärde mig ett och annat om elektronik. Några år senare tog han examen som elektroingenjör på KTH.
Steven Wozniak och Steve Jobs, två datorbyggare.
Precis som i 60-talets Kalifornien hade det antagligen varit billigare att köpa en färdig maskin. Mindre jobb hade det blivit också, och garanti. Men det var ju inte det som var grejen. Att bygga själv handlade om så mycket mer. Precis som Jobs beskriver det så gav det en förståelse för vad som fanns inuti en färdig produkt och hur den fungerade. Kanske ännu viktigare var känslan att jag, helt själv, faktiskt kunde bygga de flesta saker jag såg runtomkring mig.
Efter att ha byggt en dator eller två är de inte längre något mysterium. Samma sak gäller skrivaren, mobiltelefonen, förstärkaren eller högtalarna – som ju köptes av Hifi Kit och byggdes ihop hemma i tonårsrummet. (En gång kom jag till och med trea i en serverbyggartävling på Intels utvecklarkonferens i San Franscisco och vann en Segway. Men det är en annan historia.)
Jag tillsammans med min tonårskärlek. Som jag byggt själv.
Efter att ha byggt en dator är de inte längre något mysterium.
Otaliga är de gånger när jag mött och sett människor med tillsynes motsatt uppfattning, att elektroniska prylar är obegripliga och troligen är skapade med någon form av magi. De tar upp och tittar på telefonen som vore den en utomjordisk artefakt varje gång det kommer ett meddelande (och ringsignalen är alltid jättehög och ringer alltid vid olämpliga tillfällen).
Datorn, även känd som hårddisken, är någon form av devilish contraption med två tusen ikoner på skrivbordet som alla har det gemensamt att det är högst oklart vad som händer om man klickar på dem. Något obegripligt är det i alla fall.
För mig är det omöjligt att föreställa mig hur det här känns. Som byggare vet vi ju hur maskinen fungerar, vi förstår magin. Trots alla olikheter har jag, Steve Jobs och kanske du det här gemensamt: Vi har fått ett stort självförtroende i utforska, lära och förstå tillsynes mycket komplexa saker i vår tekniska omgivning.
Steve berättar att hans barndom var väldigt lyckosam på det sättet.
Min också.
