Det skaver alltid en del när nya standarder introduceras, särskilt för de som inte är särskilt teknikintresserade. När Iphone 5 såg dagens ljus fanns plötsligt två Iphone-laddare, och den av Apple påhejade övergången till adaptrar istället för olika uttag på telefoner och datorer har varit minst lika friktionsfylld. När nya standarder väl är på plats är det dock väldigt trevligt, särskilt nu: En Iphone-laddare är återigen en Iphone-laddare, medan nästan alla andra enheter kan laddas via USB Type-C.

Att så är fallet slog mig först i höstas, när min Macbook Air började få slut på batteri. En klasskamrat med Windows-dator och högst begränsat teknikintresse erbjöd snabbt sin laddare, som givetvis var av USB Type-C-snitt. Tiden när olika spänning i värsta fall kunde döda en ansluten datorn, eller i näst värsta fall ha en annan anslutning och därmed inte passa, är således förbi. I min värld har denna övergång gått relativt snabbt och skett i det tysta.

Jag gläds åt att det mesta har eller är på god väg att ta plats under USB Type-C-paraplyet. Det blir helt enkelt väldigt enkelt för de flesta, och det skadar inte att USB Type-C ställt mot andra alternativ är en bra designad kontakt, med en sund balans mellan litenhet och stabil konstruktion. Vändbarheten är därtill ett klart plus, som medför att USB-tillbehören inte längre behöver anslutas tre gånger för att hitta rätt.

USB Type-C innebär så mycket mer än laddning

Nämnda exempel med laddning är dock bara ett avgränsat område, och här hopar sig några orosmoln på min himmel. Laddningsaspekten i sig kommer i många grader av snabbladdning, vilket kräver vissa kunskaper för att identifiera och komma ihåg. Detta ackompanjeras av stöd för snabb dataöverföring, bild och PCI Express-funktionalitet. När de mer avancerade funktionerna är av intresse blir det viktigt vilka kablar som används och vilka protokoll som anslutna enheter stödjer.

Det här är USB Type-C-centreringens baksida, och blev särskilt tydlig när jag för en tid sedan undersökte en skärm med specificerat USB Type-C-stöd. Ingenstans angavs att anslutningen endast kunde leverera 15 watt – i lägsta laget för att ens underhållsladda en bärbar dator. Oklarheter kring om det finns Thunderbolt-stöd eller Displayport över USB Type-C hör heller inte till ovanligheterna för den som försöker luska i om ens dator och tilltänkta bildskärm fungerar ihop som planerat.

Borta är facit som säger att om kontakten inte passar, kommer kombinationen inte att fungera.

När USB Type-C blivit lösningen för allt tänker jag återigen på de som inte lever och andas teknik; hur det som skulle vara enkelt riskerar att bli väldigt, väldigt knepigt. Med USB Type-C som standard finns inte den första uppenbara kontrollen som med exempelvis HDMI och Displayport. Borta är facit som säger att om kontakten inte passar, kommer kombinationen inte att fungera.

Ännu knepigare blir det när begränsningarna ligger hos kablarna. Under åren har jag samlat på mig ett gäng kablar, där vissa följt med powerbanks eller laddare, medan andra införskaffats separat. Nu är jag stolt ägare av ett ormbo, där jag är väldigt osäker på vilka som kan snabbladda datorn och vilka som låter mina externa SSD-enheter överföra filer i full hastighet. Den tillfälliga lösningen blev att köpa ett gäng nya kablar, som jag definitivt ska hålla koll på.

Vad vill jag då ha sagt med denna krönika? Kanske handlar det först och främst om en reflektion och glädje över att det blivit mycket enklare för gemene man att navigera träsket av laddare – att det laddar är ändå oftast det viktigaste. Det är däremot inte oviktigt att belysa den problematik som hör till mer avancerade användningsområden för USB Type-C. Det återstår helt enkelt att se om och hur industrin väljer att tackla den knepiga bieffekten. Tydliga märkningar är nämligen ingen lösning för de kablar och enheter vi redan äger.