Året var 2006 – det kortlivade formatkriget inleds

Genom åren har vi fått genomlida flertalet olika formatkrig, där ett av de mest kända utan tvekan är bataljen på videofronten mellan Sonys Betamax och JVC:s VHS. Stora företag är helt enkelt notoriskt sämst på att komma överens om en gemensam standard, och oavsett om det handlar om stolthet eller ekonomisk vinning så har det historiskt sett slutat med extrem förvirring för oss konsumenter med flera format som gör i princip samma sak men inte är kompatibla med varandra.

Dagen till ära ska vi resa tillbaka till år 2006 till när det kanske sista optiska formatkriget startade. Det handlar givetvis om den tuffa kampen mellan Toshibas HD-DVD och Sonys Blu-ray, vilken till skillnad från det decennielånga videokriget mellan Betamax och VHS var över på endast två år.

HD-upplöst videomaterial och behovet av mer lagringstät optisk media

Under åren som följde millenieskiftet ökade intresset för mer högupplöst videomaterial för tv-sändningar. Detta var egentligen en ganska naturlig evolution, då möjligheten att tillverka stora tv-apparater ökade lavinartad med övergången till LCD och Plasma från CRT – något som gjorde bristerna hos de dåvarande SD-formatet på 720 × 576 pixlar (i PAL-regionerna då) mer uppenbara.

Medan vi i Sverige inte fick uppleva regelrätta HD-upplösta tv-sändningar förrän fotbolls-VM år 2006, så hade flera andra regioner i världen, däribland USA, en hel del HD-sänt material redan 2005. Det som däremot saknades var ett standardiserat fysiskt format för att distribuera film och tv-serier med högupplöst bild och ljud – helt enkelt en regelrätt uppföljare till DVD.

DVD var vid den här tiden väldigt väl mottagen av konsumentmarknaden och de facto-standarden för bland annan film. Formatet var dock inte särskilt tekniskt lämpat att användas som en bärare för högupplösta videoformat till följd av dess ganska låga lagringskapacitet på 8,5 GB per skiva vid dubbla lager. En av begränsningarna här var att DVD använde sig av röd laser, vilken vid en våglängd på 650 nm inte gjorde det möjligt att packa in mer data inom samma fysiska formfaktor.

Lösningen på detta skulle komma att bli en övergång till blå laser, som vid en våglängd på 405 nm möjliggjorde att data kunde packas tätare på en fysisk skiva som hade samma dimensioner som såväl DVD som CD. Forskningen på just blå laser för optisk media hade kommit långt i slutet på 1990-talet, och i början av 2000-talet började Sony tillsammans med bland annat Panasonic och Philips lägga grunden för det som senare skulle komma att bli Blu-ray.

Konsortiumet DVD Forum, med japanska Toshiba i spetsen, var dock inte helt övertygade kring den blåa laserns lämplighet hos ett konsumentinriktat framtida optiskt HD-format – den sågs som en dyr och komplicerad teknik. Tillsammans med bland annat Warner Bros arbetades det initialt på en alternativ lösning, där senaste snittets videokomprimering skulle göra det möjligt att lagra HD-upplöst video på en traditionell DVD-skiva. Bristande bildkvalitet gjorde dock att projektet skrotades.

Blå laser blev vägen fram för HD-formaten

I slutändan landade DVD Forum, och Toshiba, i att blå laser ändå var framtiden för ett optiskt HD-format. Nu kan man ju tänka sig att saken var biff i och med att Sony och dess partners under de senaste åren redan hade utvecklat en optisk standard med hög lagringsdensitet som baserades kring just blå laser. Men nej, så enkelt kunde det givetvis inte vara, då det snabbt blev käbbel mellan parterna när de skulle enas om en gemensam standard.

Det var egentligen ingen enskild faktor som gjorde att DVD Forum och Sony inte kunde komma överens i slutändan, utan snarare summan av flertalet saker. DVD Forum ville exempelvis att det interaktiva gränssnittet för standarden skulle drivas av Microsofts HDI medan Sony istället var orubbliga vid att använda sig av Sun Microsystems Java för ändamålet. Det fysiska formatet med Sonys dyrare, men lagringstätare, skivor var också något som DVD Forum inte kunde köpa.

I slutändan föll förhandlingarna ihop, och under år 2005 stod det klart att vi stod inför ett formatkrig det kommande året. I ena ringhalvan såg vi DVD Forum med Toshiba i spetsen vars standard HD-DVD skulle lanseras i slutet av mars år 2006. Motståndaren var som väntat Sony med Blu-ray, som planerades släppas några månader senare än HD-DVD i samband med sommaren.

Medan båda formaten använde sig av blå laser för att läsa av skivorna så skiljde sig lagringskapaciteten ganska markant. HD-DVD, som på pappret var billigare att tillverka, kunde lagra 15 GB per lager och maximalt 30 GB på en skiva med dubbla lager. Blu-ray hade i sin tur ett klart försprång gällandes lagringskapacitet, där varje lager kunde husera 25 GB för en maximal kapacitet vid 50 GB med dubbla lager på en skiva. Nackdelen var en initialt dyrare tillverkningskostnad.

HD-DVD får en flygande start tack vare knackig Blu-ray-lansering

Toshibas HD-DVD blev först ut att släppas, där spelarna och de inledande skörden filmer kom till den japanska marknaden den 31 mars 2006, för att senare följas upp med USA i april. Bolaget gick in ganska aggressivt just i USA genom att erbjuda en HD-DVD-spelare för 499 USD, vilket var ungefär hälften så mycket som det förväntade priset för de kommande Blu-ray-spelarna. De få filmer som släpptes vid lanseringen fick ett generellt gott mottagande tack vare särskilt imponerande bildkvalitet.

Några månader senare var det dags för Blu-ray att äntra marknaden, och lanseringen var inte helt friktionsfri. Dels var den första spelaren väldigt dyr vid 1000 USD, samtidigt som den var både långsam och buggig. Ovanpå detta var bildkvalitén sämre än HD-DVD för de första filmtitlarna som släpptes, trots högre lagringskapacitet på skivorna. Anledningen till detta var att man i början använde sig av den äldre videocodecen MPEG-2 snarare än moderna lösningar som H.264/AVC.

Under de kommande månaderna lyckades dock Sony kurskorrigera ganska snabbt. Spelarna blev billigare och mer pålitliga samtidigt som filmutgivarna blev beordrade att primärt använda H.264/AVC som codec när de mastrade sina skivor – något som resulterade i likvärdig eller till och med bättre kvalitet än HD-DVD. En inte helt obetydlig fördel för Blu-ray var därtill faktumet att Sony släppte spelkonsolen Playstation 3 senare under hösten, vilken hade inbyggt stöd att spela sådana skivor.

Toshiba, och dess nära partner Microsoft, kontrade snabbt genom att släppa en extern HD-DVD-spelare till spelkonsolen Xbox 360 för endast 199 USD. Med en redan ganska stor installationsbas för Microsofts spelkonsol i hemmen var detta ett lyckosamt drag, då den externa spelaren på bara två månader såldes i fler exemplar än vad Toshiba lyckats sälja fristående spelare under hela året.

Formatkriget styrdes till största delen av exklusivitetsavtal

Med två för konsumenten väldigt likvärdiga format var det svårt för Toshiba och Sony att marknadsföra fördelarna hos sina respektive standarder. Därför var det i slutändan ett krig som avgjordes av prissättning och, kanske framförallt, exklusivitetsavtal med de sex stora filmbolagen. Toshiba var snabba med att snärja ett avtal med Universal Pictures för HD-DVD medan Sony stoltserade med 20th Century Fox, Disney och Sony Pictures.

Giganterna Warner Bros och Paramount hade inget uttalat exklusivitetsavtal från början, utan släppte filmer på både plattformarna – även om det ska sägas att det initialt fanns en övervikt mot HD-DVD. Faktum är att Warner Bros till och med utannonserade ett nytt format de kallade "Total HD", vilket kombinerade en Blu-ray-version på ena skivsidan medan den andra erbjöd en för HD-DVD. Konceptet blev dock aldrig verklighet, något som troligtvis hade med tillverkningskostnaden att göra.

Mot slutet av år 2007 stod det klart att Blu-ray sålde betydligt bättre än HD-DVD i samtliga regioner. Toshiba låg pyrt till och valde att kraftigt rabattera äldre HD-DVD-spelare, där dessa såldes för endast 100 USD. Ovanpå detta kastade bolaget en stor pengapåse på både Paramount och Dreamworks för att de båda filmbolagen skulle överge Blu-ray och exklusivt släppa HD-upplösta filmer på HD-DVD.

Warner Bros överger skeppet och HD-DVD sjunker till havets botten

Trots flertalet försök att hålla HD-DVD vid liv så var formatet i mångas ögon på väg mot en långsam död. I början av januari år 2008 påskyndades denna process av Warner Bros, som under det årets CES-mässa utannonserade att de framöver endast skulle släppa HD-film på Blu-ray. Anledningen till beslutet var att bolaget såg en stor förvirring bland konsumenter med två olika format, vilket i slutändan saktade ned övergången från DVD till ett nytt HD-format rejält.

Detta blev en katalysator för resten av marknaden och flera mindre filmstudios valde nu att växla om till att endast släppa sina HD-filmer på Blu-ray. I samma veva valde de stora amerikanska återförsäljarna Walmart och Best Buy att börja fasa ut försäljningen av HD-DVD till fördel för Blu-ray medan Netflix, som vid den tiden var en uthyrningstjänst, fimpade HD-DVD ur sortimentet.

Därefter dröjde det inte länge innan Toshiba kastade in handduken. Den 19 februari år 2008 meddelade företaget att de upphör all tillverkning och marknadsföring av HD-DVD-spelare. Detta följdes av att Universal Studios och Paramount utannonserade sitt stöd för Blu-ray, där filmbolagens sista släpp till HD-DVD skulle ske i mars samma år. Vissa studios, som Warner Bros, sjösatte även utbytesprogram för den som ville växla sina HD-DVD-filmer mot Blu-ray.

Med facit i hand hade Toshiba och deras HD-DVD misslyckats fatalt med att penetrera marknaden. Under de knappt två åren som formatet såldes hade endast totalt drygt 1 miljon spelare sålts, inklusive den externa enheten för Xbox 360. Detta kan jämföras med Blu-ray, där spelarantalet som sålts under de första två åren beräknas till över 10 miljoner. Detta inkluderar givetvis Playstation 3, vilken likt sin föregångare Playstation 2 blev en viktig del i utbredningen av ett nytt skivformat.

I slutändan var detta formatkrig, likt många före dess tid, extremt konsumentfientligt. Exklusivitetsavtal gjorde det omöjligt att samla på film i HD-format utan att investera i såväl HD-DVD som Blu-ray-spelare, vilket blev en minst sagt dyr historia. För de likt mig själv som var väldigt investerade i HD-DVD-ekosystemet var det inte heller särskilt kul när Toshiba drog proppen ur formatet, även om det i ärlighetens namn var det bästa för den stora massan.