Kan man sakna någon som man aldrig har träffat och som har gått bort?
Hej alla forumkollegor!:)
Precis som titeln säger så undrar jag om man kan sakna någon som gick bort (och som för övrigt är av en annan generation än denna MacEnkrona:)) och som man aldrig har träffat. Men först en liten bakgrund:
Jag har - enda sedan jag varit liten - alltid gillat Cornelis Vreeswijk och hans sånger. Svårt att ge en förklaring på "varför" men jag hoppar över "psykologin" bakom "varför" och konstaterar med en förhoppning att alla ni som tycker om musik - och lever för den - förstår vad jag menar när jag säger att det finns musik och så finns det musik.
Detta jag skrev i kursiverad stil ovan kanske får folk att fnissa, eller rent av skratta och tänka att det är både komiskt och löjligt att någon av min generation lyssnar på Cornelis visor och vidare tycka att detta grene av musik är inte musik - musik är något som Bruce Springsteen eller motsvarande ägnar sig åt. Dock:): den som vill göra sig löjlig över detta får gärna strunta i att posta inlägg här om detta utan får gärna ja...låta bli att vara just i denna tråden helt enkelt.:)
Jag tycker dagens musiker (och viss musik) är så tomma och innehållslösa. Några rader om hur det kommer sig att jag respekterar och gillar Cornelis:
Om jag överdriver: visst finns det musik som tar upp både svåra och glada sidor av livet så att säga, men samtidigt så känns det som att om en artist skriver något verk så handlar det om hur han/hon har det "jättesvårt" och den svåra problematiken tas upp i sången. Det är lite som att dom gör en sång om en stackars överklasskille som inte fått sin veckopeng och sin dagliga dos av festande och heroin. Eller när man skrev om Miss Li och hennes sjukdom. Visst hade hon en svår tid, men Cornelis han hade det ju inte bara svårt utan han levde också hårt (vissa saker självvalda men i alla fall), tragik på riktigt eller hur jag ska säga - en helt vanlig människa som var artist (låt vara att han var en berömd sådan) och helt sig själv (vilket FÅ artister är idag).
Några rader om varför jag tycker om hans musik:
Oavsett vad det är för visor (djupa, glada, svåra, lätta) så har han en väldigt BRED repertoar, där han kan skoja om samma ämne å ena sidan och vara jätte allvarlig å andra sidan: jämför t.e.x. "Sportiga Marie" och "Fiffiga Nanette" (han tar upp prostitution på olika sätt i bägge visorna) det är det ena.
Det andra är att han lyckas på pricken få in den stämning han vill få in, han kan ändra röstläge och han har tajming i alla sånger han sjunger, det är sådan precis tajming så när man lyssnar på en del av hans verk så undrar man (som någon sa): "kommer vi någonsin höra någoting liknande?" och jag ställer mig samma fråga kind of.:) Jag tror tyvärr att svaret är nej på den frågan.:/ Hans musik tar upp helt vanliga saker (nåja vissa saker undantagna som: "Balladen Om Hurusom Don Quijote Gick På En Blåsning":D) som helt vanliga människor kan råka ut för. Det är så "folkligt äkta" eller hur jag ska förklara det.:)<3 En annan sak är att hans sånger är så unika, jag vill mena att de är så unika så att jag skulle kalla dem för: "Folksongens svar på klassisk musik, inom folksång".:) Hans texter är verkligen så underfundiga, så intellektuella men ändå så enkla.:)
Några rader om varför jag saknar Cornelis Vreeswijk:
Det är svårt att förklara om jag ska vara helt ärlig: jag är avundsjuk (men inte missunnsam:D) på att min far fick träffa Cornelis emedan jag gick miste om dettta möte då jag var så liten.:(:/ Men av det jag fått höra från far så var Cornelis sig själv. han försökte inte vara förmer. Han var en vanlig kille off stage så att säga. Cornelis kunde lika gärna varit en lite överviktig mattelärare som kommer där sakta i korridoren på väg in i klassrummet (fast i hans fall en scen istället) och säger "Hej klassen" fast det istället blev ett: "Hejsan medborgare!:D". Men detta är en anledning, hans ödmjukhet.:)
Det känns ungefär som att man - genom att lyssna på Cornelis sånger - har fått turen att umgås med en nära släkting eller god vän (som exempel) i några dagar, ni vet någon man nyss lärt känna, som man får spendera några dagar med, men som hinner gå bort i förtid p.g.a. en sjukdom. Det är så jag känner det.:) Ni som har förlorat en nära vän vet och förstår vad jag menar.:)
Vad tänker ni andra forumkolleger om allt detta?:) Vad har ni för syn på detta "fenomen"?:) Berätta gärna och dra paralleller från personer och händelser som ni kan identifiera er med (vilka inte behöver vara någon berömd person) om ni känner att ni "känner som jag" eller har upplevt något liknande helt enkelt.:)
Here at Sweclockers we are all colleagues with each other! Those of us who just love Apple, we go beyond the: "We are all colleagues with each other"-talk! We ARE The iFamily!(F) Because we iTalk Apple! Simple as that! I am a proud member of The iFamily!<3
R.I.P. Steve Jobs!<3 See you in the iCloud!(F) I feel iSad...:'(
iFamily Sweden!
