Varför vi borde uppmuntra folk att skaffa barn tidigare

Jag har precis läst en rad artiklar om unga mammor (under 20) och hur dåligt de behandlas av allehanda myndigheter. Bl a läste jag följande helt häpnadsväckande siffror:

Med andra ord, den som skaffar barn innan utbildningen är klar - framförallt gymnasiet men även högskolan anses bör vara avklarad innan första barnet kommer - hamnar av en eller annan anledning i någon sorts B-lag och lyckas inte utbilda sig senare heller. Detta går igen i attityderna hos folk som ofta uttrycker ett visst förakt:

Att denna sorts attityd är otrevlig och fördömande kan de flesta nog hålla med om, men det råder ändå en utbredd mening att man bör vara klar med sin utbildning, ha tagit sig in på arbetsmarknaden och börjat tjäna pengar innan man skaffar sitt första barn. Samtliga lagar och regler kring föräldraskap är baserat på denna doktrin och nu ska jag förklara varför detta är direkt kontraproduktivt för samhället.

1) Rent biologiskt sett är det inget snack, kvinnor är mest fertila mellan 22 och 26. Yngre mödrar är friskare, löper mindre risk för komplikationer under graviditeten, halverar risken för Downs syndrom hos fostret jämfört med äldre kvinnor osv. Därmed inte sagt att vi måste rätta oss efter det, men jag tycker det är en rimlig ståndpunkt att vi bör jobba mot ett samhälle som tar hänsyn till hur vi människor ser ut. Utöver att vara bra för mamman så innebär problemfria graviditeter även minskade sjukvårdskostnader i det offentliga.

2) Nedanstående punkter bygger på antagandet att barn kräver mer tid ju yngre de är. (Det är förvånansvärt svårt att hitta någon publicerad statistik i ämnet men det känns intuitivt rimligt.)

3) När man är klar med sin utbildning och jobbar så är man som mest värdefull för samhället i så mån att man betalar in mest skatt. Därför har vi dagis och fritids som gör att folk kan vara på jobbet och jobba istället för att vara hemma med barnen. När föräldrar är barnlediga eller vabbar kostar det både företagen och samhället stora pengar varje år. Är det någon gång vi helst INTE vill att föräldrarna ska hålla på och vara hemma med barnen så är det mitt i karriären när de har som mest att ge samhället. Då vore det bättre om de klarade av de tidskrävande småbarnsåren innan de började jobba.

4) Som student har man oftast lite mer tid över, om man inte går en väldigt krävande utbildning eller satsar extremt hårt på pluggandet. Dessutom kan man i regel bestämma en del själv över sin egen tid, plugga när det passar, kanske gå ner i studietakt osv utan att det egentligen kostar varken studenten själv eller samhället särskilt mycket. Med andra ord låter det som en perfekt tid att ha småbarn, om det inte vore för den här lilla detaljen med pengar. Barn kostar, studenter är fattiga. Därför anses studenter med barn vara oansvariga och värda att förakta eftersom de skaffar barn innan de har råd att försörja dem.

Nu kommer jag (äntligen) till poängen: barn kräver tid och pengar. Studenter har inga pengar. Jobbande föräldrar har ingen tid. Skillnaden är att jobbande föräldrars tidsbrist kompenseras för genom generösa regler för föräldraledighet, vabbande, omfattande dagis- och fritidsverksamhet osv, medan studenter och arbetslösa helt enkelt bara anses få skylla sig själva. Varför inte istället försöka kompensera dem ekonomiskt i motsvarande grad och tillgodose deras behov på liknande sätt? Jag tror det vore lönsamt för samhället att åtminstone börja fundera i de här banorna.

- Kanske dagisverksamhet på våra högskolor vore något?
- Extra studiestöd till studenter med barn?
- Större flexibilitet hos CSN?
- Vad gäller gymnasiet har jag ingen koll på reglerna men jag vägrar tro att 75% av de unga mammorna är för dumma för att klara av gymnasiet. Detta luktar systemfel lång väg: det är helt enkelt alldeles för svårt att kombinera gymnasiestudier med föräldraskap.

Jag har inga färdiga lösningar men jag vill väcka frågan. Är det inte ett otroligt bakvänt system att i princip tvinga folk att vänta med barn tills man är uppemot 30 när detta innebär nackdelar både för individen och samhället?

(På köpet kanske vi kan ändra på de två attityder jag tror betyder mest för den här utvecklingen, nämligen 1) att livet är slut när man skaffar barn och 2) att vuxna människor i 20-årsåldern skulle vara alltför omogna och olämpliga föräldrar. Men det är ett annat kapitel.)

Har man inte tid till ett barn så borde man inte skaffa barn heller enligt ditt resonemang. Men det går ändå, eftersom det finns dagis och föräldraledighet och VAB - stödfunktioner och regler som samhället har infört för att underlätta för barnfamiljer att kombinera barn och jobb. Och ja, det kostar pengar både för företagen och staten, men det är en kostnad vi har valt att ta. Varför är det så omöjligt att tänka sig att man på motsvarande sätt underlättar för studenter och arbetslösa med barn?

(Man kan såklart i sann nyliberal anda vara emot båda typerna av stöd, men då får man nog samtidigt acceptera att barnafödandet minskar och hemmafrun gör comeback.)

Orättvist och kortsiktigt att stödja barnafödande? Jo tjena...

Det behövs barn i Sverige. Trots alla subventioner och bidrag så är det föräldrarna som står för största delen av den tid och kostnad som krävs för att uppfostra ett barn. När barnet är redo att komma in i arbetslivet har föräldrarna lagt ner enormt mycket tid och pengar (på 19 år blir det ungefär 1,2 miljoner per barn) och slutresultatet är inget annat än en riktig kassako för staten - en skattebetalare. Det är inte bara "familjelyckan hos några" som står på spel, det är Sveriges framtid vi talar om.

Man kan såklart hävda att vi inte alls behöver fler barn och att jordens befolkning behöver minska. Det är i och för sig sant ur ett globalt perspektiv, men ur ett svenskt perspektiv gäller det att ligga precis på en sådan nivå att befolkningen hålls konstant (om vi inte helt vill ersätta barnafödande med invandring förstås).

Visst är jag medveten om att det mest är lågutbildade som skaffar barn tidigt. Det finns säkert flera anledningar till det, men jag tror att en inte helt irrelevant faktor är just den attityden som Crippa90 m fl anfäktar, nämligen att det är oansvarigt att skaffa barn innan man får en inkomst. Istället för att fortsätta utbilda sig väljer unga mödrar att hoppa av skolan och börja jobba och det är det jag vill undvika. Cementerade klasstillhörigheter är enbart negativt för samhället. Vill man fortsätta plugga efter att man skaffat barn tycker jag det borde finnas större möjligheter än idag att göra det.

Bra inlägg! Svarar på utvalda delar.

Angående dåliga erfarenheter från unga mödrar så finns det hur mycket artiklar som helst. Den här tjejen verkar någorlunda vettig: http://www.expressen.se/debatt/1.504457/unga-mammor-motarbeta...

Angående fertilitetsålder: Egentligen inget stort problem, folk får väl skaffa barn när de vill. Det jag vänder mig emot är ett system som styr folk mot allt senare barnafödande om det inte finns någon bra anledning till det.

Angående punkt 3: Jo, jag funderade en stund på det där. Staten måste ju betala ut föräldrapenning motsvarande 80% av lönen. Detta kostade staten 24 miljarder förra året. Om man istället fick pengarna som bidrag under tiden man pluggade så borde kostnaden kunna minska, eller gör jag en tankevurpa? Som sagt, det tål att tänkas igenom mer.

Oavsett tycker jag tidsargumentet fortfarande håller, dvs att studier generellt skulle lämpa sig bättre som sysselsättning under småbarnsåren än jobb.

Till att börja med vill jag säga att jag absolut håller med dig om att många, kanske rentav de flesta, 19-åringar är omogna och inte redo för uppgiften. Och tyvärr är det i allmänhet de mest omogna som råkar ut för oönskade graviditeter. Förmodligen kommer många av fördomarna därifrån.

Frågan är om det måste vara så. I många kulturer, både då- och nutida, anses man vuxen redan i 16-årsåldern. Människor växer med ansvar. Om vi har ett samhälle där man förväntas leva ett ansvarslöst liv utan hand om vare sig pengar eller hushåll tills man kommer upp i 20-årsåldern, ja då är det inte så konstigt att man växer in i den rollen. Idag anses det tidigt att skaffa barn före 25 (åtminstone i Stockholm) och jag tycker det är dags att börja ifrågasätta den normen.