Bostadsbristen i Stockholm

Flyttade hemifrån det året jag fyllde 20. Behövde inte söka lägenhet då min mor hade bra kontakter och fixade en stor lägenhet (5 rum o kök) till mig och min halvbror som vi delade på. Vi blev osams efter 1,5 år varpå jag fixade en ny lägenhet. Därefter hann jag flytta till 2 två andra lägenheter innan jag bestämde mig för att börja plugga och flyttade till Trollhättan 2007. Fick lägenhet direkt här uppe efter 1 samtal, delade men en annan student. Bodde där i 6 månader varpå jag tröttnade på att han aldrig städade och höll på att elda upp bostaden två ggr. Flyttade ihop med min bästa vän som jag delade lägenhet med i dryga 1,5 år. Efter det skaffade ny studentlägenhet i centrala Trollhättan där jag nu bor. Tar examen till sommaren så just nu söker jag ny lägenhet igen.

Edit:
Det var 2004 som jag fick min första lägenhet och jag kan säga att det så här efter 8 år är jävligt skönt att inte bo hemma.

Jag kan förstå frustrationen. Prova att häcka mer i universitetsbibblan och liknande när du pluggar för att undvika jobbiga familjemedlemmar som stör.

Men studentbostad borde du väl inte vara så långt ifrån att kunna få ?
Det beror naturligtvis på hur kräsen du är, men nöjer du dig med korridorsrum så borde det väl inte vara så mycket väntetid kvar ?
Fast vill du ha lugn och ro och egen lägenhet med pentry så lär det ta många år till.

Hyreslägenhetskön är löjligt lång. Jag har stått över tio år och det räcker väl för att börja få något i någon taskig förort lite längre från stan med stor hyra.

Att ta lån för att köpa bostadsrätt innan man ens tjänar egna pengar och har råd med kontantinsatsen låter som en riskabel ide'.

Så studentlägenhet skulle jag säga borde vara det vettigaste alternativet i din situation.

Nja, möjligheterna att få jobb är ju ytterst begränsade i en mindre stad, speciellt när det gäller jobb som kräver lite mer utbildning och så.
Och att pendla in till Stockholm från typ Luleå är lite långt...

Den dagen teleportern uppfinns så köper jag dock mer än gärna ett villakvarter på landet istället för en liten skrubb i stan..

Ser ungefär lika illa ut här i Göteborg. Har sökt och blivit nekad 517 lägenheter än så länge. Har inte ens fått gå på en visning. Tittar man på statistiken på boplats ser det dystert ut med 126000 pers i kö förra året och totalt 8855 annonserade lägenheter. Såg för ett tag sedan en etta med pentry på 16 kvadrat. Markplan och gemensam dusch i trappuppgången bredvid. Den hade 2000 sökande.

Min plan ser ut så här ungefär. Fortsätt söka allt som går även om man inte har en chans att få det. I dagsläget söker jag i princip allt som kostar under 6000 kr i månaden och som går att pendla från. Sen när jag tar examen om 1,5 år så hoppas jag att det blir lättare eftersom fler hyresvärdar antagligen uppskattar att det står civilingenjör med 320000 om året än att det står student med studiemedel. Får jag inget inom hyfsat kort tid då får jag köpa min en lägenhet vilket kommer bli absurt dyrt. Håller på att spara ihop till en kontantinsats nu.

Ungefär samma sak för mig... Har sökt runt 200-250 lägenheter i Göteborg men inte fått någon napp alls. Blir att att bo kvar i Trollhättan i 2-3 år till och spara ihop till kontantinsats och köpa en bostadsrätt istället.

Om du väljer att plugga i Lund borde det inte vara helt omöjligt att få något. Hör runt med alla Nationer och ansök alla typer av förmansposter så brukar det ingå ett korridorsrum. Som förman har man arbetsuppgifter 1-2 gånger per månad som skall göras på nationen, ofta handlar det om att hjälpa till med nöjeslivet på något sätt. Lund ligger dessutom nära Malmö, Helsingborg, Trelleborg osv, många ställen att söka bostad i helt enkelt. Dessutom är det många i de intilligande byarna som hyr ut rum på olika sätt. Alla i min klass fick vettiga boenden hyfsat fort. Jag tycker det är lite överdrivet med bostadshypen, ligger man bara i lite brukar det gå att ordna något.

När du sen har pluggat ditt första år kommer du ha köat cirka ett år i AFBs bostadskö (www.afb.se) och då får du lätt en korridorsrum. Väntar du ytterligare 2-3 månader börjar bli möjligt att få vissa ettor också om man vill ha egen lägenhet. När du väl har AFB-kontrakt har du garanterat boende så länge du pluggar

Vi har marknadsekonomi, i Göteborg finns ingen bostadskö. Boplats är en marknad men vissa väljer att ta med kötid i beaktning när de hyr ut fast det är mest de kommunala bolagen. De andra skiter fullständigt i hur länge du stått i kö. Problemet med en sådan marknad är att en student eller någon med mindre pengar inte har en chans i helvete att få en lägenhet i närheten av storstäderna.

Detta diskuterades i en annan tråd nyligen och ska man köra ren marknadsekonomi utan reglering på hyran skulle priserna sticka all världens väg på hyresrätter. Vet inte om jag tycker att det är helt rätt att tvinga folk att flytta från jobb och grejer för en principsak. Fast det är väl så, alla är jämlika men somliga är mer jämlika. Eller hur var det?

http://www.sweclockers.com/forum/91-akademiska-amnen-arbetsli...

Hyresvärden behöver inte vräka utan bara höja hyran för att passa resten av marknaden. I teorin är det ingen vräkning men om hyran dubblas eller mer så kommer många tvingas flytta vilket skulle ställa till med en hel del problem. Det är ingen vräkning i teorin men det resulterar i samma sak fast på lite längre tidsperspektiv.

Sen överdrev jag lite, vi har ingen ren marknadsekonomi eftersom hyrorna är bregränsade men kösystemet är sedan många år i praktiken borta.

Jag behöver inte bo i centrum, jag nöjer mig fint med pendlingsavstånd men det hjälper inte riktigt som marknadne ser ut nu. Med avregleringen försvann massa hyresrätter och priset på borstadsrätter gör det omöjligt för en student att få tag på en.

I grund och botten handlar allt kaos om den enorma bristen på bostäder. Att införa en strikt marknadsekonomi (som inte automagiskt löser alla problem utan skapar en del nya) skulle i dagsläget göra att det blir totalt kaos. Göteborgsområdet hade mått bra av 50000 nya bostäder och vad jag har hört är det ännu värre i Stockholm.

Sen ser jag inte riktigt vilka som ska gynnas av att släppa marknaden helt fri, förutom de som äger fastigheter som helt plötsligt kan dra in väldigt mycket mer pengar utan att lyfta ett finger. Befolkningen tjänar ju inget på att vi får ännu hårdare segregering i bostadsområdena baserat på inkomst. Att dela upp folk på det sättet leder ju till massa andra sociala problem som då måste lösas.

Jag är förresten själv i lite samma situation som trådskaparen.
Bor för tillfället åter med mina föräldrar. Det är ingen katastrof, jag har övervåningen i villan i Saltsjöbaden själv och har inget emot sällskapet, men i längden vill man ju ha något eget.

Jag har väldigt svårt att se vettiga alternativ just nu.
Jag har stått lite drygt 10 år i hyresrättskön. Det kommer man inte långt med. Hur kul är det med ett litet nedgånget skyffe i Rågsved eller Rinkeby, dessutom till hyfsat hög hyra ?

Jag har väldigt mycket sparat så att jag nästan kan köpa en bostadsrätt kontant hyfsat nära stan.
Problemet är bara att det känns helt vansinnigt. Varför ska jag använda mina riktiga surt förvärdade pengar till att täcka upp för en prisbubbla andra har skapat med sina låtsaspengar lånade från banken ?
Skuldsättningsgraden för bolån är ohållbart hög i Stockholmsområdet och jag är helt säker på att priserna lätt kan sjunka 30% eller mer när allt väl spricker.

Finns det inga bostadsprisoptioner man kan köpa som ger mer pengar desto mer priserna sjunker ?
Jag är väldigt osugen på att betala av andras dåliga ekonomiska sinne...

Kan ju alltid övertala föräldrarna att det är dags för dem att gå i pension och ge dig huset Gudarna ska veta att jag hade dödat för ett boende på Saltsjöbaden.

Mja, det kunde ju vara något.
Dock är mina föräldrar redan pensionerade och de verkar inte speciellt sugna på att flytta

Ja, det är lite det jag funderar över. Jag har inte bråttom, men man vet ju inte i hur många år allting kan eldas på med konstgjorda åtgärder.
När Grekland väl defaultar, vilket verkar vara helt oundvikligt, trots alla dess "räddningsförsök" och en massa banker och andra länder får ta smällen, så misstänker jag att det kan få effekter även här i Sverige så småningom och debatten kan komma igång lite mer.

Införs bara lite sunda amorteringskrav så tror jag att man kan få ordning bo bomarknaden på sikt. Sådant har ju redan börjat diskuteras lite smått (tex Sten Nordin tog ju upp frågan). Problemet är bara att mycket av "tillväxten" bygger på boprisökningar och genom om bopriserna skulle sluta öka så minskar "tillväxten" drastiskt och då har inte Borg lika fina siffror att peka på...

Så det är svårt att sia, speciellt om framtiden...

En ny bil skulle jag aldrig få för mig att köpa. Det ser jag som direkt kapitalförstöring.
Behöver inte bil överhuvudtaget, men om jag någon gång gör det så blir det någon billig begagnad.

Jag kommer inte att använda upp mina sparpengar. Jag ser alltid till att gå på plus.

Det enda som är ett hot är om jag använder dem just till att köpa bostadsrätt och den sjunker i värde.
Ibland undrar jag om det inte är bäst att bara låna så mycket man kan bara för att alla andra gör det. De som inte sparar och lånar gynnas ju på alla tänkbara sätt och lär gynnas än mer i framtiden för att hålla igång en skentillväxt.
När det väl spricker får antagligen alla skattebetalare betala och då löner det sig att tillhöra kategorin som kompenseras för sina dåliga investeringar...

Intressant tråd, och jag håller med flertalet skribenter. Jag är själv 25 och har fast jobb, men sitter hemma hos föräldrarna och är lite kylig och väntar och hoppas på att något schysst boende ska dyka upp. Står såklart i kö här och där. Tyvärr för mig då (hehu) så har jag blivit lite kräsen efter att ha varit med om en total flyttcirkus i Stockholm under 1½ år men trots det tagit mig igenom utbildning som gett mig fast jobb, och är dessutom en god samhällsmedborgare som inte skattefifflar, köper svart eller fifflar på andra sätt.* Så jag känner att jag förtjänar något bättre än att bo i en dassig ort utanför Malmö långt från vänner och kultur, eller något sunkigt område där allt löst och fattigt folk har förpassats, som ju också är ett resultat av bostadssituationen. Jag vägrar låna bort mitt liv och vara en del i hela lånecirkusen och trissandet av priserna och bubblan, men har på sistone åtminstone vidrört tanken på att jag kanske måste kapitulera till slut och ta ett fett lån eftersom alla andra gör det och tycks gynnas av det, fastän det kommer kollapsa till slut.

Jag tycker trådrubriken gärna kunde vara "Bostadsbristen i Sverige" eftersom det hela tycks ha blivit en epidemi. Minns inte var jag läste eller hörde det, men över hälften av Sveriges kommuner har bostadsbrist. Helt sanslöst. Vad beror detta på egentligen? Vi har knappast brist på mark. En konspiratorisk sida av mig misstänker att fastighetsägare och banker tjänar mer på att låta bli att bygga och istället låta folk trängas ihop i sina lyor och höja hyrorna.

Det lilla som byggs är i regel vansinnigt dyrt. Rent allmänt känns det som att samhällets utveckling har följt med och gynnat framgångsrika 40-talister från vaggan till slutskedet, och alla andra har trängts undan. Att ingen med ansvar eller inflytande tar problemet på större allvar är bestörtande. Problemet är knappast nytt. Vad ska det bli av Sverige om nästa generation inte tillåts finnas riktigt? Är det verkligen ingen som har tänkt på det?

Och så stör jag mig på att man i Sverige envisas med att anlägga småhusmattor och inte bygga flerbostadshus högre än 5 våningar. Varför? Det är väl knappast gott marknyttjande? Särskilt i större städer finner jag det helt befängt. Det är ju kostsamt för samhället också om det ska vara så långt mellan människor och platser i en stad och att anlägga infrastrukturen där emellan.

I Sverige har vi haft sedan åtminstone ett halvsekel en fin tradition av att flytta ut ur boet och bli självständiga rätt så tidigt. Detta ser jag som en av flera grundstommar i det svenska samhället och svenska värderingar och faktiskt också vår kultur och bidrar starkt till hur vi är och stimulerar ett självständigt och i förlängningen också en del förnuft och kritiskt tänkande. Detta är något som vi borde vara rädda om. Åtminstone jag vill inte ha ett samhälle där familjen står i centrum, där familjen alltid ska stå för tryggheten och även styra individen. Var och en ska få välja sina liv själva i möjligaste mån, i alla fall i fråga om sociala strukturer.

*Samhällstendenserna är ju tyvärr sådana att de som fifflar når framgång. Tydligen spelar det ingen roll hur man når välstånd, utan bara att man gör det. Tänker på direktörer med härliga bonusar, bidragsfusk, skattefusk och skatteplanering från såväl "vanliga" medborgare som större företag, samt kriminella ungdomsgäng och sedermera "riktiga" gäng som även ägnar sig åt stöld och uttag av "skrämselskatt". Men det är en annan historia.

Oavsett om man köper centralt eller inte så krävs det att man är miljonär för att kunna köpa något i stockholmstrakten.
Ok, köper man en etta på 20 kvadrat i de allra yttersta nedgångna förorterna så kanske en halv miljon räcker.
I vilket fall så har ytterst få unga de pengarna sparade.

Ute på landsbygden och i mindre städer/orter kan man ju köpa sin bostads för närmast kaffepengar och då är det givetvis inga problem.
Men att behöva pendla 3 timmar in till stan till jobbet är knappast vettigt (om man ska få riktigt billiga bostäder krävs ju att man bor väldigt långt bort från Stockholm). Och hur bra är det för en ung person att bo isolerad ute på landet i något hus ? Det är ju helt förödande för det sociala livet för en ung person.
"Ok, ska vi träffas ? Bra, då kilar jag över direkt. Jag kommer om 4 timmar."

Av den anledningen känner sig många här i Stockholm tvingade att låna sina lägenheter för bankens pengar.
Att låna gigantiska belopp har ju inte varit några större problem om man har fast inkomst. Om man dock ser det vansinniga i att basera ett system på evig kreditexpansion så vill man inte gärna hoppa på detta skenande tåg.