En atom baklänges genom tiden?

Vanliga atomer har inte imaginär massa, utan tvärt om ordinär massa, så det går inte. Står du vidare still i rummet så går du framåt i tiden i samma takt som allt annat i din referensram. Det är föresten få fysiker som verkligen tror på tachyoner (som inte heller skulle stå stilla utan skulle gå fortare än ljuset).

Om den går snabbare än ljuset så står den väl inte stilla utan åker runt som en galning

Nja, vi kan väl definiera imaginär tid. Nu vill inte jag vara djävulens advokat och varken jag eller de flesta som faktiskt är fysiker trycks tro på tachyoner. Men tanken är att dylika partiklar bryter lorentzfaktorn och kan användas för kommunikation bakåt i tiden, så i någon mening går partiklarna bakåt i tiden: http://en.wikipedia.org/wiki/Tachyonic_antitelephone#Two-way_...

Jag antar att det är "valfritt" om man tolkar imagniär proper tid som baklängestid, eller om man betraktar det som att lorentzfaktorn är bruten och därmed ger ett imaginärt svar som ska tolkas som reellt (måhända med någon transformation och/eller teckenbyten).

Edit: Var tusan klockan ska befinna sig eller se ut, som ska mäta imaginär proper tid är helt bortom mig...

Hmm, bra fråga! Jag tänkte först säga "nej, eftersom partikeln kan färdas i någon given riktning", men med tanke på att just rum och tid är sammanflätat vid ljushastigheten så vette fan hur det ser ut vid 2c. Men jag gissar att 2c, 3c, xc är "legala" hastigheter för tachyoner. Om man nu vill tro på dem, dvs.

Jodå, visst har ämnet säkert behandlats. Men jag utger mig inte för att veta hur det står till.

Nu vet jag inte direkt om mitt svar rent tekniskt är direkt relaterat då jag inte kan någon fysik alls, men jag läste faktiskt lite om (vad jag tror är samma sak som) detta på Wikipedia för några dagar sen, snöar ofta in på artiklar som jag inte ens förstår hälften av

http://en.wikipedia.org/wiki/Arrow_of_time
http://en.wikipedia.org/wiki/T-symmetry

Hoppas det ger något!

Denna tråd får mig att tänka på något som är ganska ångestladdat för mig. Jag har som princip att i vetenskapens namn alltid luta mig åt konsensus i ämnet som jag själv inte behärskar. Principen är att om jag inte vet speciellt mycket om ett fält, är det klokast att lita på de som vet något om fältet eller är involverad i det. Vissa undantag är "patologiska" fält där utomstående expertis kanske har en klarare bild än inomfältare på grund av att inomfältare är protektionistiska. Detta gäller t.ex. parapsykologi och psykoanalys, två dödfödda och mer eller mindre pseudovetenskapliga områden som helt enkelt vägrar att försvinna på grund av denna protektionism och revirpinkande.

Ett av de sista ämnen man förväntar sig något sådan inom är fysik, och det ska mycket till för att jag ska ha en annan uppfattning om ett fysikaliskt spörsmål än en fysiker. Om jag har en annan uppfattning är det ofta oavsiktligt - jag har fått fel uppfattning på grund av oförstånd, inte på grund av att jag vill vara obstinat.

Men det gror en känsla inom mig vad strängteori beträffar och den känslan blir inte precis svagare efter att ha läst Peter Woits och Lee Smolins respektive böcker ("Not Even Wrong" och "The Trouble with Physics"), båda högst populärvetenskapliga även om Woits bok är rätt svårläst. Om jag dristar mig till att säga "strängteori är patologisk vetenskap, ungefär som N-strålar", är det då något som är mot bättre vetande, något jag kommer få äta upp?

Det låter kanske löjligt och säga att jag får ångest av det, men så är det. Vad säger swecs mer fysikkunniga?

Edit: Öppna parenteser.

Jag är som sagt var inte fysikkunnig, men jag kan tänka mig att källan till din ångest i grund och botten beror på din syn och "approach" på vetenskap och studier. Det verkar lite som att du letar efter "sanningen", det mest korrekta och det som de mest kunniga godkänner, för att kunna förkasta allt mindre trovärdigt. Säg t.ex. att du i 20 år studerat "den sanna" fysiken baserad på vad ledande experter ser som mest troligt och samtidigt skrattat åt strängteorin och avfärdat det som trams. En dag fastställer teknikerna på CERN att det finns fler dimensioner än tre rumsliga och en tidsmässig, i linje med strängteorin, och hela din fysikaliska världsbild raseras, den ångesten hade nog inte varit nådig. Tänk om du istället sett på allt utan några värderingar, funderat stilla kring det hela och aldrig delat upp saker i "rätt" och "fel" utan tagit det i beaktning men väntat på vidare bevis och studier för att kunna göra teorin mer solid. Du hade istället för att slitas mellan paradigmer och rätt/fel-facken kanske uppskattat framstegen och byggt vidare på din bild om fysiken snarare än att rasera den för att bygga upp en ny gång på gång. Med andra ord: ha alltid i åtanke att "rätt", "fel", "troligt" och "otroligt", är relativa begrepp och inget man måste se något som! Hoppas det svarar på din fundering lite

När det kommer till den dimmiga vetenskapliga horisonten så säger jag som en mycket gammal klasskamrat gällande just strängar, "fucken matematik alltihopa, var är bevisen?", vilket skall missförstås rätt.
WaR säger det bäst, tror jag. Chill, det står varken heder eller social status på spel så man kan lika gärna gå och ha fel varannan onsdag. Vetenskapliga arbetet är ytterst tolerant när det kommer till missar, felaktigheter och rena rama politiska propagandan i det korta loppet. Det går inte att värja sig. Arbetar man och/eller är intresserad av vetenskap så kommer man under sin livstid att ha haft fel minst en gång inom sitt område. Om hundra år spelar det ingen roll då det är lappat, förlåtet och glömt.
Om man ändock vill vara säker på att man går på den rätta vägen och inte sprider felaktigheter så ska man hålla sig till det som är känt och självklart, typ studera tidvatten. Men hur kul och givande är det?
Nej, våga ha fel och sprida okunskap. Ett steg bakåt resulterar i två steg framåt.

Mycket bra inlägg, Ilja, mycket bra!