Spel, varför spelar vi och vad får vi ut?

Jag spelar för det är kul!

Tror ingen spelar för man "måste" fast det finns ju folk som har svårt att kontrollera sitt spelande också.

Kom på nåt som vuxna gör för det "roliga", man kan jämföra lite kanske?=)

För att det är underhållande

Aggressioner

Jag spelar för jag inte har något annat fritidsintresse

Varför spelar vi och vad får vi ut av det? Vad är frestelsen?
Endorfin, adrenalin, dopamin osv.

Hur lätt kan ni börja och sluta, har ni kontroll över ert spelande?
Jag spelar max 2 timmar i sträck. Inga problem att sluta spela. Skulle säga att facebook är mer beroendeframkallande.

Har ni märkt några direkta egenskaper ni har fått utav spelande som ni har tillämpat eller fått användning av i verkliga livet?
Bra engelska- och teknikkunskaper och logiskt tänkande.
Hur har ni påverkats både personligt och socialt?
Spelandet ökar självförtroendet eftersom det ger en chans att visa vad man går för och även självkänslan eftersom man träffar människor med samma intresse. Spelandet gjorde dock att jag prioriterade spelandet framför plugget och natur/ute-liv osv. Spelandet gör en lat men begåvad.
Vad har ni knutit för kontakter tack vare ert spelande?
Inte lika många som på fyllan
Ska även tillägga att spelandet är en relativt bra och billig hobby för de som har det svårt ekonomiskt eller rent socialt.

Spelar endast när jag får tid över vilket är väldigt sällan. Oftast så spenderar jag tiden jag får över med att titta på tv istället
Det går i perioder. Jag är väldigt intresserad av underhållningsformen men jag lägger inte speciellt mycket tid på det. I snitt kanske det blir några timmar i veckan.

Varför spelar vi och vad får vi ut av det? Vad är frestelsen?
- Mycket för tävlingen. Gillar att möta andra i pvp och dueller. Ser många spel som en sport

Hur lätt kan ni börja och sluta, har ni kontroll över ert spelande?
- Har lite svårt att börja spela då man är sambo och har små barn. Har inga problem att sluta.

Har ni märkt några direkta egenskaper ni har fått utav spelande som ni har tillämpat eller fått användning av i verkliga livet?
- Svårt att veta om det är direkt kopplat. Men jag väldigt lösningsorienterad, vilket jag tror man kan koppla till datorspelandet. Datorspel handlar oftast om att ta snabba beslut och hitta lösningar på olika problem. Alllt från att vilket håll man ska storma en checkpoint i battlefield, till vilken build som kontrar en annan build i SC2. I verkliga livet är problemen såklart annorlunda, men att vara van vid snabba beslut och vara van att snabbt hitta lösningar har varit väldigt nyttigt för mig.

Annars är väl engelskakunskaper, allmänna datorkunskaper (installera saker, bygga datorer, optimera ens system för att kräma ur några extra fps.. ).

Hur har ni påverkats både personligt och socialt?
- Inte en aning faktiskt. Jättesvår fråga.

Vad har ni knutit för kontakter tack vare ert spelande?
- Jag har inte funnit några nya kompisar genom datorspel, dock har jag och mina kompisar datorspel gemensamt så det är ju en gemensam plattform som gör att vi haft lättare att hålla kontakten genom åren.

Jag tycker inte om att spela spel. Istället slösurfar jag mest på datorn.

Nejmen gud vad tråkigt, man köper väl en dator för att spela på? xD

Varför spelar vi och vad får vi ut av det? Vad är frestelsen?
Personligen känner jag att det varierat med ålder. När jag var liten var det socialt, man hade hem kompisar och spelade NES i soffan tillsammans. Sedan blev vi äldre, spelade till Amiga 500 och senare 486:or då handlade det mycket om attityd och roller tror jag. Det gällde mer att ha en häftig setup, extern diskettläsare och slippa byta diskett vid kopiering exempelvis, häftigt eller att uppgradera RAM-mängden eller liknande. Även att försöka ha så mycket minne som möjligt efter att ha kört memmaker var "kul". Efter det gymnasiet och där blev spelandet socialt igen så sätt att det blev mer LAN och sådant. Även här en hel del tekniknörderi för min del. Det som spelades var RTS och Shooters mest (Red Alert till stor del). Mötte sedan min man och vi hade gemensamt spelintresse. Vi köpte speldatorer för första studielånen, fick 4000 av mamma och då köpte vi ett PS2 - omoget men en "nyttig" läxa om inte annat när man senare säljer kitet för 500:- eller ger bort till någon. Vi spelade mycket tillsammans, till en början en massa Diablo 2 och Q3, massor av Q3 verkligen. Sedan gick vi över till MMORPG, provade de flesta gratislir men fastnade sedan i wow-träsket.

Nu spelar jag mest till iPhone faktiskt. Har fått två barn och förvisso gillar jag vissa spel till PS3 och ja, Diablo 3-betan var skoj, men nu när jag spelar vill jag att det ska vara slappt och ja jag vill inte lägga mer energi än då jag ser en film. Jobb (IT-tekniker där är jag förresten övertygad om att spelen fick in mig på det spåret) och barn och hus tar liksom på krafterna då orkar jag inte gå in och superseriöst spela DOTA, då skulle nog skallen explodera och det vore nog inte bra för barnen att se.

Hur lätt kan ni börja och sluta, har ni kontroll över ert spelande?
Jag har lätt att sluta, men det beror ju såklart på varför jag "ska" sluta. Är det för att klippa gräset så kanske jag drar ut liiite extra på spelsessionen men vill barnen något så slutar jag direkt.

Har ni märkt några direkta egenskaper ni har fått utav spelande som ni har tillämpat eller fått användning av i verkliga livet?
Ja det är väl mitt intresse för hårdvara/mjukvara i datorer - tror inte jag blivit IT-tekniker om jag inte haft ett spelintresse i botten, hur ofta behöver man optimera en dator för att köra Word (Har dock tappat måste jag erkänna hemma privat kör jag nu Mac, hur slappt är inte det)

Hur har ni påverkats både personligt och socialt?
Vet inte, det avgör nog min omgivning bättre. Det får väl dock inte bli för mycket av något. Kan dock tänka mig att jag och min man inte haft samma utbyte av varandra om jag helt motsatt mig hans spelintresse. Vi har varit gifta nu i 10 år och alltid delat spel/teknikintresse så det känns kul.

Vad har ni knutit för kontakter tack vare ert spelande?
Inte så många, en kille i England jag och min man ibland pratar med. Träffade honom i MMO:et Ragnarok Online för kanske 8 år sedan och har fortfarande sporadisk kontakt med.

Tillägg: Tidigare spelade jag för att få ut aggressioner. Numera promenerar/joggar jag vilket för mig fungerar mycket bättre men det är ju olika för var coh en.

Johan, är det här du hänger? Är du i samma grupp som Amir har jag redan svarat honom, men jag kan ju skriva här också.

Varför spelar vi och vad får vi ut av det? Vad är frestelsen?
Det är underhållning, som film eller böcker fast interaktivt. Vi vill bli roade, är det mest grundläggande. Jag känner även att jag i spel kan åstadkomma mer än i verkliga livet (åtminstone på kortare tid). Rädda världen från drakar? Visst. Stoppa tempelriddarna från att förslava mänskligheten? Inga problem. Vilka hinder som man än sätts inför vet man att de är överkomliga på något sätt. Speciellt i rollspel kan man bli något man inte är, och göra saker man inte får göra i verkligheten, av sociala eller andra skäl.

Hur lätt kan ni börja och sluta, har ni kontroll över ert spelande?
Jag kan ha ganska svårt att komma in i ett spel. Många spel har jag köpt, spelat några timmar och sedan tröttnat på. När jag väl kommer in i ett spel kan det vara svårt att sluta, men det är inte så att jag får abstinensbesvär av att inte spela. Ja, jag skulle säga att jag har god kontroll över mitt spelande.

Har ni märkt några direkta egenskaper ni har fått utav spelande som ni har tillämpat eller fått användning av i verkliga livet?
Engelska uttryck, framför allt. Även viss italienska och historia från Assassin's Creed-serien. Kanske även till en viss del problemlösningsförmåga ("det finns alltid en lösning"-tänket), och även samarbetesförmåga (från Portal 2, Minecraft och diverse andra multiplayerspel).

Hur har ni påverkats både personligt och socialt?
Jag skulle tro att man får lättare att ta kontakt med folk. Det är simplare att ringa upp nån i Skype för att spela något (BF3 eller något annat) än att träffas IRL. Detta kan dock vara negativt, att man blir mer ovan att träffa folk i verkliga livet. Jag har dock inte upplevt detta ännu.
Jag tror även att spel är ett bra utlopp för aggressioner, om man nu inte har en säck man kan stå och slå på. Det är bättre att avreagera sig på virtuella personer än riktiga.

Vad har ni knutit för kontakter tack vare ert spelande?
Inte många tyvärr. Två-tre ganska okända personer har jag som vänner på Steam, men spelar ganska sällan med dem. Jag spelar hellre med personer jag känner IRL.

Jag spelar mest rollspel och FPS, men det varierar ganska mycket. Strategispel som Civilization III, Rome: Total War och Age of Empires 2 är kul också. Annars är väl Oblivion, Portal 2 och Assassin's Creed 2 mina favoritspel. När jag bara vill ha lite kul en kväll brukar jag spela CoD med ett par kompisar (förlåt mig Sweclockare, men jag tycker faktiskt CoD är roligare än BF3 - jag skäms lite).

Lycka till!
- Erik

när jag var yngre/barn så spelade jag enbart för att det var roligt.
numera, då man har ett krävande jobb, en familj, ett eget hem med dess hushålls sysslor samt allt runt omkring, så spelar jag för att komma bort från allt en liten stund.
spel för mig i dags läget är avkopplande, stimulerande och man får en chans att hålla barna sinnet vid liv vilket är jävligt viktigt så man inte blir en tråkig, gammal sur gubbe, sen är det ju fortfarande roligt att spela och det kommer jag nog att tycka tills jag dör.
därför spelar jag.
sen finns det ju minde viktiga saker på sidan om också, tex den sociala delen, bli bättre på engelska och andra språk osv.

Jag spelar för att det dels är kul, samt för att man kan snacka med polare och umgås samtidigt (skype), och sedan kan man ta ut sina aggressioner på tangentbordet om det går åt helvete (man behöver ett rejält tangentbord) ^^

Att spela är helt enkelt skitroligt, och jag spenderar nog 30+ timmar i veckan på spel.

Jag spelar för att jag tycker det är roligt, som de flesta andra.

Jag är ingen "hardcore-gamer" direkt, men när jag fått min nya dator ska jag spela bland annat Dota 2 (mest) och så småningom ska jag nog köpa Left 4 Dead 2 också! Och förmodligen några andra spel till slut, men det är vad jag tänkt på. Samt Warcraft 3 förstås!

Finns en jättebra artikel i nån pc gamer tidning för ca 1 år sedan som tar upp positiva effekter av datorspelande. Det jag kommer ihåg därifrån var att datorspelare oftast är bättre problemlösare då de får möjligheten att tänka ut en lösning och sedan också pröva och se om den fungerar, vilket man inte får när man bara teoretiskt försöker lösa problem.

Även en positiva saker som du inte frågat om här. Tekniken skulle tex inte kommit så långt som den gjort idag om det inte vore för datorspelen. Spel är ju den stora moroten till varför det utvecklas så kraftiga processorer, grafikkort och minnen. Denna teknik drar ju andra branscher sedan nytta utav.

Varför spelar vi och vad får vi ut av det? Vad är frestelsen?

Ofta och ganska nästan hela tiden rör det sig om utmaningen för min del. Inte nödvändigtvis att spela mot andra spelare utan att slåss om highscore, achievements etc. Självklart är det härligt när min strategi är uppenbart bättre än någon annans i Starcraft 2 (ja, jo, jag spelar ganska mycket Starcraft 2), men det är något speciellt med att överkomma det där svåra i Contra, Bug Princess 2 eller andra små digitala världar som balanserar på gränsen som för vad som är möjligt att klara av.

The Legend of Zelda och Super Mario spelar jag av många andra skäl. Det är ju en annan typ av spel, dessutom. Men jag antar att spelmomenten, kreativiteten, ljuden och fantasin lockar mig. Det är liksom små, perfekta världar som är för bra för att missa.

[U]Hur lätt kan ni börja och sluta, har ni kontroll över ert spelande?[/U]

Jag fick min första Nintendo (NES) när jag var tre år gammal så att spela har alltid (minus de där tre första åren, förstås) varit en naturlig del av mitt liv. Hur jag spelar i fråga om tid varierar väldigt mycket. Har det precis släppts en nytt The Legend of Zelda är det 24 timmar om dygnet till jag har tagit och upplevt allt. Rör det sig om highscore i DoDonPachi (shmup) blir det några minuter innan jag somnar, kanske den där stunden på banken när jag väntar på att de stora röda siffrorna ska signalera att det är min tur.

Regelbundet spelande under längre perioder blir det mest med spel som Diablo 3 (det släpps i Maj va?) och Starcraft 2.

[U]Har ni märkt några direkta egenskaper ni har fått utav spelande som ni har tillämpat eller fått användning av i verkliga livet?[/U]

Stresstålighet har kommit genom att mycket av det jag spelar är extremt intensivt och kräver precis all fokus man kan pressa ur kroppen. Utöver det så har jag varit i princip flytande i Engelska sedan 12-14 års ålder. Det är inte bara spelens förtjänst, men det har helt klart bidragit en hel del. Skulle man spela Secret of Evermore, A Link To The Past och annat på Super Nintendo när man var liten och faktiskt få ut något av det annat än meningslöst vandrande tills något hände var man så illa tvungen att lära sig.

Just Starcraft 2 har lärt mig massor av teorier som jag kan applicera på verkliga livet. Hur jag lär mig, hur jag kan simplifiera problem etc.

[U]Hur har ni påverkats både personligt och socialt?[/U]

Utan spel hade jag garanterat inte varit den jag är idag eftersom spelande har utgjort (och utgör) ganska stor del av mitt liv. Om det sedan är till det bättre eller sämre är omöjligt att svara på. Likaså hur det har påverkat mig mer specifikt.

Socialt så kan jag nog vara lite knepig. Går gärna helt min egen väg oavsett vad som händer runt omkring - ganska kompromisslös och lite av en känslobomb. Om det beror på spelandet i någon grad vet jag inte för det kan ju vara så att jag bara är född sådan. Överlag föredrar jag spelande framför i princip allt annat - en av de sakerna är sex, vilket många brukar ha svårt att förstå av någon anledning.

[U]Vad har ni knutit för kontakter tack vare ert spelande?[/U]

Har ett stort antal vänner i alla åldrar mellan 12-45 som jag aldrig skulle ha hört talas om ifall det inte vore för att nördigheterna tog sig online någon gång vid år 2000. Det är förstås spännande och intressesant med ett så brett spektrum av åldrar när alla har ett gemensamt intresse som knyter samman gruppen.

Vet att jag har gjort a TL;DR men där är my 2 cents.

Hur ser den stereotypiska tv- och datorspelande ut för dig? Varför?

Det är såklart fler unga som spelar datorspel, men jag har varit med ett tag och vet att det är oerhört många äldre som spelar spel.
Jag är själv A. 40år B. Lärare.

Hur ser du på spel, är det en bra eller dålig sak? Varför?

Spel i alla former har alltid funnits. Numera är de mycket mer förfinade och avancerade än monopol och schack. Så länge man inte tycker att spelet är viktigare än livet i övrigt är det inget negativt.

Vad gäller ungdomar tycker jag det är bra att de sitter hemma och spelar spel. Föräldrars tre största farhågor är:
1. Sonen går på stan och blir misshandlad/misshandlar.
2. Sonen super sig stupfull och hamnar hos polisen.
3. Sonen gör en flicka på smällen.

Sitter han hemma framför datorn; Blir åtminstone inte fysiskt misshandlad - super sig knappast full - och inga barn lär bli gjorda.
Tre önskningar i ett.

Hur tror du spel påverkar spelaren och även hela samhället?
Beror helt på personen i fråga. Att alla skulle bli aggressiva av spel är felaktigt.
Det är oerhört många undersökningar om hur datorspel skulle påverka människor till att utöva våld. Vad sägs om en annan undersökning - om hur idrott (ex fotboll) får personer att bli aggressiva och våldsamma?
Vissa personer har problem (som inte har med datorer och fotboll att göra). Individuellt.

Spelar du själv något? Skulle du kunna tänka dig att göra det, isåfall vad? Vad tycker du om det? Har det påverkat dig på något sätt? Positivt, negativt?

Spelar en del. Spelar i princip endast multiplayer-spel numera. Roligare att spela med kompisar/andra personer.
Har alltid varit en kut, så det har nog inte ändrat sig speciellt mycket. Klart man blir en soffpotatis, men i ärlighetens namn skulle jag nog inte idrottat speciellt mycket även om jag inte spelade spel.

Hur tror du det kommer utvecklas och se ut i framtiden?

Spelen blir mer avancerade, häftigare. Precis som Skyrim är häftigare än Pacman.

Tror du att det skulle kunna bidra i undervisningssyfte?

Förutom språkdelen (engelska spel) finns många kreativa spel som skulle vara vara vara bra för många åldrar, ex minecraft. Bygga klossar har väl alla gjort sen bebisstadiet.

Har du bekanta som spelar spel? Hur anser du att de har påverkats?

Många. De ser det som tidsfördriv och kul underhållning. Ett sätt att snacka lite skit med gamla kompisar samtidigt. Livet i övrigt är det som påverkat personer, inte spelen.

Varför spelar vi och vad får vi ut av det? Vad är frestelsen?
- Började spela mest för att det var kul, men tillslut kom kontrakt och då blev det en tävling. Nu spelar jag inte under kontrakt, utan bara för kul.

Hur lätt kan ni börja och sluta, har ni kontroll över ert spelande?
- Att börja är inga svårigheter, sambon gillar väll det inte så mycket. att sluta är desamma, man tröttnar när man inte har en "poäng" med det^^

Har ni märkt några direkta egenskaper ni har fått utav spelande som ni har tillämpat eller fått användning av i verkliga livet?
- Min engelska blev bredare, spelade med tyskar i ca 3 år, och gick från att knappt "behöva" göra nationella i engelska, till vg-mvg. Dock fick jag G-VG i slutbetyg, pga min inställning till skolan^^. Sen har man skapat vännskap genom spelet, Norskar,Tyskar, Svenskar, Finnar, Greker, Britter. Sen har såklart mitt intresse för datorere ökat, och gjort mig till den jag är idag:)

Hur har ni påverkats både personligt och socialt?
- Personligen så, i och med att jag har varit caller för 2 olika lag senaste 3.5åren, så har jag blivit lite av en "ledare":p lite svårt att ha folk som bestämmer över mig. Annars, ingenting.

Vad har ni knutit för kontakter tack vare ert spelande?
-Massor! Som jag tidigare skrev, vänner,managers,sponsorer och organisationsledare.

21 år, kontorsanställd, Man

Varför spelar vi och vad får vi ut av det? Vad är frestelsen?
Jag har alltid varit intresserad av alternativa världar, helt enkelt. Som barn plöjde jag igenom varenda bok jag kom över, och sen runt 7-8 bast fick jag ett ps1 och ett gameboy, och då gled jag långsamt över till spel istället. Sen runt ps2 när grafik började bli riktigt bra och man fick mer inlevelse samt djupare förståelse för spelen så gick jag över nästan helt. Läser fortfarande en hel del men långtifrån lika mycket som när jag var 8-12. På den tiden var det mest driften att upptäcka nya världar, medan nu på senare år när ansvaren samlar sig på hög och äventyrsandan har tagit ett steg tillbaka så är det bara skönt att få en paus och slippa undan.

Hur lätt kan ni börja och sluta, har ni kontroll över ert spelande?
Har svårare att hoppa in i spel nu för tiden och har en mycket mer definierad smak än när jag var yngre. Då kunde jag spela i princip vad som helst när som helst, det räckte med att se en ball box-art på Game så blev jag intresserad, det var alltså väldigt lätt att komma in i spel. Idag har jag har ganska lätt att överge en titel efter att bara ha spenderat lite tid med den om jag inte gillar den från början. Krävs mycket mer research innan jag köper en titel nu för tiden också, förr så var det som sagt bara att glida ner till affären och titta runt, medan jag idag måste läsa recensioner och se videor innan jag vågar köpa det. När jag väl gillar en titel brukar jag ha svårt att sluta beroende på vad jag slutar för. Sömn och mat tar gärna ett steg tillbaka, men behöver sambon hjälp eller jag blir inringd till jobbet så hoppar jag självklart ur direkt. Skulle heller aldrig t.ex ta ledigt för att spela en titel vid release, spel är en fritidssyssla för mig och en fritidssyssla bör aldrig ta större plats än det som sätter mat på bordet eller den som sitter bredvid en under måltiden, brukar jag resonera.

Har ni märkt några direkta egenskaper ni har fått utav spelande som ni har tillämpat eller fått användning av i verkliga livet?
Engelskakunskaper som de flesta nämnt. En viss social kompetens skulle jag väl säga. Har man som 16åring haft ansvaret att kontrollera 24 andra personer, alla äldre med riktiga jobb och högre social status som man aldrig skulle kunna drömma om att bossa runt annars, så sätter det väl sina spår och man får ganska lätt att ta ansvar och visa auktoritet. Tror att det defintivt hjälpt mig i arbetslivet. Problemlösning till viss del också, tror jag kan arbeta lite hårdare för att komma fram till en lösning innan jag ger mig.

Hur har ni påverkats både personligt och socialt?
Hänvisar till svaret jag skrev på förra frågan här.

Vad har ni knutit för kontakter tack vare ert spelande?
En del nya, var t.ex på bröllop i England hos en bekant som jag träffade via spel, men då är det mest utlandskontakter som jag chattar med då och då, har inte träffat någon i spel som jag umgås regelbundet med i det riktiga livet, så att säga. Ofta är det inte i direkt anslutning till spelandet dock, i många fall är det snarare personer som jag inte skulle kunnat se mig själv bli vän med vid första anblick, som jag ändå funnit kontakt med via spel som gemensamt intresse. Har många kompisar som jag träffat i olika spelsammanhang som turneringar och fightnights också, och inte riktigt "i spelet". Så jag personligen tror inte att man kan knyta så nära kontakter för verkliga livet i spelet, däremot i communityn som rör sig runt spelvärlden kan man få nya och fantastiska gemenskaper.

Man, 39 år

Hur ser den stereotypiska tv- och datorspelande ut för dig? Varför?

Den stereotypiske spelaren är en manlig tonårig med dåliga sociala kunskaper.

Dock är verkligheten en annan. Den genomsnittlige spelaren är över 30, har jobb/familj/vänner etc när man börjar undersöka statistik. Betydligt mer tjejer spelar än vad som är den gängse bilden, dock föredrar dessa andra sorters spel än killar - Farmville, Sims, WoW etc är alla spel med en hög del kvinnliga spelare.

Det som står ut är den ganska ensamma killen i tonåren, som spelar CoD etc och har ganska dåliga sociala kunskaper (kallar motståndare öknamn, är sexistisk, homofobisk, rasistisk). En minoritet, men en högljud sådan, vilket leder till att den stereotypiska bilden av en spelare blir sådan.

Hur ser du på spel, är det en bra eller dålig sak? Varför?

Spel är i regel en positiv sak. Det befrämjar sociala kunskaper, resurshantering, ger avkoppling och stimulans, underhåller och roar. Precis som böcker, TV, musik, sport etc.

Det som kan uppfattas som negativt är när (framförallt) unga använder spel som en verklighetsflykt och missbrukar spelandet (här är väl WoW mest känt). Dock ska man ha klart för sig att det är bara en form av verklighetsflykt. Skulle inte spel funnits är det med stor sannolikhet så att dessa individer skulle sökt sig till någon annan form av verklighetsflykt (sträckläsa Tolkien och bygga upp rollspelsvärldar? Sitta och lyssna på musik i ett mörkt rum?). På min tid var rollspel och hårdrock någonting som sågs med onda ögon då det ansågs att dessa lockade unga människor ner i fördärvet.

Hur tror du spel påverkar spelaren och även hela samhället?

Finns både positiva och negativa sidor med spelande som med allting annat.
Positiva:

*Ger (framförallt unga) människor en social kompetens som är svår att få annars, och normalt inte utvecklas fören i arbetslivet.
*Lär resurshantering och samarbete.
*Ger underhållning (och ett syfte i livet, även om det är ett av flera).
*Är blint när det gäller social status, kön, klasstillhörighet, bostadsort etc. En fattig invandrartjej från förorten kan spela WoW mot en rik universitetsutbildad man från Östermalm på mer eller mindre samma villkor (och vara bättre i det).
*Kan ses som ett alternativ till sportande.
*Ger otroliga förmågor till framtida piloter och kirurger (redan idag syns effekterna av videospelsgenerationen i dessa yrken där de som spelade mycket tv-spel som unga har strålande förmåga som annars skulle ha tagit åratal att träna upp).
*Är roligt.
*Ger fantastiska engelskakunskaper.

Negativa:

*Svårt att tolka de långsiktiga effekterna på hur spelande påverkar de som spelar.
*Som allt annat där signalsubstansen dopamin förekommer så kan det ge upphov till ett beroendeliknande tillstånd.
*Ger möjligheter till ex cyberbullying.
*Anonymitet brukar locka fram det värsta i folk.
*Bidrar till att multinationella underhållningsbolag får stifta lagar på lösa grunder och godtyckliga åsikter (IPRED etc, titta gärna på "8-billion dollar I-pod på TED-talks).
*Kannibaliserar på övrig fritid och nöjen, med risk för eventuella negativa hälsoeffekter.
*Bidrar till att unga läser mindre och har en sämre läsförmåga idag än för 20 år sedan.
*Barn som gillar att spela utvecklar lätt ett tankesätt att allting som inte är spel är tråkigt och blir ointresserade av andra aktiviteter.

Spelar du själv något? Skulle du kunna tänka dig att göra det, isåfall vad? Vad tycker du om det? Har det påverkat dig på något sätt? Positivt, negativt?

Jag spelar själv, föredrar strategispel (Total War, Civ) men även en del FPS som BF3. Svårt att avgöra om det har påverkat mig annat än att jag utvecklade ett mycket stort engelsk ordförråd när jag spelade äventyrsspel i slutet av 80 och början av 90-talet.

Hur tror du det kommer utvecklas och se ut i framtiden?

I och med att människor som är uppväxta med spel växer upp så kommer spelandet fortsätta även i högre åldrar.

Tror du att det skulle kunna bidra i undervisningssyfte?

Det har väl gjorts en del försök, en del lyckade och en del mindre lyckade.

Har du bekanta som spelar spel? Hur anser du att de har påverkats?

Har både bekanta och barn som spelar, men det är nog barnen som påverkas mest. Det är lite tragiskt att se hur beroende barnen blir av att bli underhållna, och tappar initiativförmåga till egen lek (förbjud barnen att spela och de sitter och väntar tills de får spela igen istället för att göra någonting annat). Även om förmågan återvänder så är det en period där barnen sitter och surar (kan vara i dagar) tills de ger upp och gör något annat eller får spela igen.