Julia Schramm, som sitter i det tyska Piratenparteis styrelse, har råkat i blåsväder, som dessvärre smetar av sig på Piratenpartei och pirater i största allmänhet. Hon har nämligen givit ut boken “Klick Mich: Bekenntnisse einer Internet-Exhibitionistin” (“Klicka mig: En internetexhibitionists bekännelser”) och nu jagar hennes förlag folk som delar med sig av den på nätet med blåslampa.
Politiker kan komma undan med det mesta, men inte saker som kan uppfattas som dubbelmoral och tyvärr är det ganska lätt att läsa in dubbelmoral i det som skett. Pirater delar andras böcker, men när en pirat får sin bok delad, så slår man folk på fingrarna.
Jag har varit bokförlagschef. Jag har suttit och förhandlat fram avtal för utgivning i Sverige och för samutgivining i Sverige, Norge, Finland och Danmark. Jag är ganska luttrad på området. När en pirat entusiastiskt berättade att Schramm fått ett förskott på 100 000 euro för att skriva om sitt nätliv och Piratpartiet svarade jag: “Jaha, vad är det för skandal de har betalat henne för?” Det hör nämligen inte till vanligheterna att man betalar ut 100 000 euro i förskott till ett oprövat kort. Man ger däremot 100 000 euro till någon som kan leverera något juicy om en rörelse som haft stora framgångar, speciellt om rörelsen upplevs som ett hot mot den egna verksamheten.
Så, vad är något juicy? Det kan vara något som lyfts i boken eller något som sker i samband med utgivningen. Jag har inte hunnit läsa boken, men av det jag har hört om innehållet (vilket är väldigt lite, eftersom alla mest pratar om hur förlaget jagar fildelare), så verkar den inte speciellt juicy. Därför sluter jag mig till att man betalat henne för att leverera exakt det som händer just nu: En liten fin skandal om piraternas dubbelmoral.
Jag har full förståelse för att en person med författardrömmar har svårt att tacka nej till ett förlagsavtal. Jag har full förståelse för att det kan vara svårt att se alla varningsflaggor på vägen när någon viftar med en check på 100 000 euro framför en.
Vad jag inte förstår är hur Schramm och till viss del det tyska Piratpartiet hanterar detta. Man lyfter nämligen fram det faktum att Schramm lyckades förhandla sig till att förlaget skulle skicka cease and desist-brev innan de rullade fram de stora kanonerna som om det vore en förmildrande omständighet. Den förhandlingen betyder dessvärre bara att Schramm visste precis vad som skulle hända med dem som fildelade boken, men skrev på i alla fall. Det betyder också att hon inte kan gömma sig bakom nonsensvar om att hon inte visste vad hon skrev på eller att det är hennes förlag, inte hon, som gör detta. Det var trots allt hon som gav dem möjligheten att göra det de nu gör.
Vad Schramm borde göra nu är inte att ducka frågor eller att försöka negligera kritiken. Hon borde säga: “Jag blev så glad över att någon ville publicera min bok och dessutom ge mig ett schyst förskott, men jag var tyvärr lite för naiv i diskussionerna kring fildelningsfrågan när vi skrev kontrakt. Jag borde ha varit mer vaksam och stått på mig mer. Jag vill nu uppmana mitt förlag att sluta jaga folk som fildelar min bok och hoppas att de respekterar mitt önskemål. Om inte, så kommer jag att söka mig till ett annat förlag för mina framtida böcker.”
Snyggt, ärligt och utan skakiga undanflykter och bortförklaringar. Sådant bygger förtroende och respekt.
Så, varför skriver jag det här? Ska vi inte hålla varandra om ryggen no matter what? Är vi inte ett lag?
Jo, vi är ett lag, men i ett lag måste man ha högt i tak för relevant kritik. Vi gör varandra en björntjänst om vi håller varandra om ryggen no matter what. Vi kritiserar traditionella partier på löpande band när de håller de sina om ryggen oavsett vad de har gjort. Om vi förväntar oss att folk ska känna förtroende för oss, så måste vi själva kunna leva upp till den standard som vi förväntar oss att andra ska hålla. Om vi inte gör det, så har alla de som nu skriker dubbelmoral helt klart en viktig poäng som vi borde ta till oss.
Märk väl att jag inte tycker att vi ska kasta Schramm eller någon annan till vargarna, men vi måste kunna säga: “Här blev det nog inte så bra, hördu” till varandra utan att världen faller samman. Att kunna göra det är ett tecken på mognad och styrka. Den dag jag fuckar upp (för det händer oss alla ibland), hoppas jag att jag inte står omgiven av en grupp ja-sägare. Jag hoppas att någon vänligt, men bestämt, tar mig i örat och ser till att jag tänker om och gör rätt nästa gång.
Jag hyser gott hopp om Schramms framtid både i och utanför partiet. Jag vet att hon har gjort mycket bra och kommer att fortsätta göra en massa bra saker, men jag hoppas att hon lär sig något av den här erfarenheten. Om ett förlag är berett att hosta upp 100 000 euro, så betyder det att andra förlag också skulle vara intresserade av att ge ut boken. Några av dem är säkerligen positivt inställda till fildelning. Som pirat är det bra att välja ett sådant förlag, för då slipper man uppleva en frontalkrock mellan ideal och verklighet.
Själv gav jag innan jag blev pirat ut en roman under psudonym på Bonnierförlaget Wahlström & Widstrand. Bonnierförlagen har ett tämligen uselt trackrecord vad det gäller synen på fildelare, men min roman kan ni läsa och dela bäst ni vill i alla fall. Jag sålde inte de digitala rättigheterna. Jag helgarderade mig också genom att se till att få ett okej från min förläggare innan jag lade ut den på nätet. Jag begärde dessutom tillbaka alla rättigheter för något år sedan och fick grönt ljus på det.
Som jag skrev i inledningen: Politiker kommer undan med det mesta, men inte dubbelmoral. Därför kommer här några länkar som ni får ha precis hur kul ni vill med:
Läs om min roman. Ladda ner den i pdf-format. Dela med er av den. Enjoy!