Det blir inte någon dans på rosor. Vi kommer bara att vara fyra personer de första åren och vi kommer att avsky varandras påtvingade närhet, vi luktar smuts och stresshormonig svett och går varandra på nerverna där vi deprimerat sitter och spelar yatzy om den sista flaskan sponsrad Absolut Vodka.
Vi kommer att kunna prata med jorden. I början sitter jag vid datorn i timtal, mejlar och väntar på svaren, begär en ny uppladdning av Facebook. Men så småningom bleknar allt det där. Till slut kommer vi alla att ge upp och inse att vi bara har varandra. Jag antar att det begränsade umgängesutbudet slutar med att man irritationsligger med någon lönnfet rymdbotaniker i sin bunker och blundar och tänker på något mysigt typ Ryan Philippe i ”Gosford park”.
En dag glöms vi ofrånkomligen bort. Mars One går i konkurs efter att sponsorerna valt att varumärkesbyggeannonsera i form av in-utero-tatueringar på KimYes ofödda barnbarns svank i stället, tredje världskriget utbryter, eller så tröttnar jorden bara helt odramatiskt så som man tröttnar på den där hamstern som piper och bajsar och kostar foderpengar hela tiden. Någon enstaka debattör kommer att höja rösten och påtala ansvaret ni har för oss, vi sitter i ett sista tidsfördröjt videosamtal med en administratör med flackande blick som lovar att det bara tillstött vissa komplikationer, och sedan blir det tyst för alltid.
Vi kommer att slicka plastförpackningarna rena på frystorksrester, tugga barken på de taniga träd vi lyckats odla, anordna ett offerlotteri och tillaga den förlorande kolonisatörens kropp över öppen eld. Sedan spårar allt ur i en kargt oglamorös rymdversion av ”Battle royale” som jag mot alla odds vinner genom att rådigt bygga en fälla av gamla Pepsiflaskor och till slut sitter jag där ensam och blodfläckad i gruset och spanar ut över universum. ”Var det värt det?” kommer jag att fråga mig själv medan jag eftertänksamt gnager på den sista återstående astronautfoten och önskar att jag hade en våtservett.