Är jag värdelös i skolan?

Jag hade otroligt dåliga betyg i gymnasiet. Det var iofs 1-5 skala då och jag hade ett snitt på 2.5 eller så. Hade ettor i fysik och matematik dvs motsvarande dagens underkänt. Var tvungen att plugga komvux för att överhuvudtaget kunna söka till högskola. Sen hade jag 1.5 på högskoleprovet så det löste sig ändå. Jag förlorade dock 5-6 år på köpet.

Visst hjälper det att "öva mycket", men det är ju lätt att säga, men hjälper föga om du saknar motivation.

Om jag talar av egna erfarenheter så är det absolut viktigaste motivationen, har du inte det så motarbetar du dig själv. Sen är det inte säkert att alla vill ni samma mål eller vill gå samma väg.

När det gälller skolämnen så är mitt tips att leta efter din egen motivation i något du verkligen gillar är intresserat av och vill utveckla dig inom. Då kommer du se att de flesta ämnen har relevans för just ditt favoritområde.

Inte så många tycker siffror i sig är roliga, det fascinerade med matematik är att alla abstrakta saker som ekvationer och siffror faktiskt i många fall är ett fantastiskt sätt att beskriva komplexa samband i naturen eller tom i sociala och ekonomiska sammanhang. Genom att inse att matematiken är att språk för att beskriva komplexa samband i verkligheten så får siffror och ekvationer ett "liv" som gör det intressant.

En bra studieteknik är att hitta på egna "miniprojekt" i samband med kurserna och så får du APPLICERA det abstrakta som man annars undrar "vad ska man med detta till" på någonting riktigt intressant. Då kommer din hjärna också bygga associationer på helt rätt sätt som gör är att inlärningen blir djupare och mer effektiv. Att bara "idiotplugga" utan att ha rätt motivation och associationer till andra saker så kommer du kanske ihåg det provet dagen efter men efter ett tag har du inte lärt dig någonting djupare.

Men alla är ju inte heller analytiskt lagd, gillar du språk och estetiska ämnen och inte gillar problemlösning så kanske du ska fråga dig vad du gillar? Själv har jag alltid gillat problemlösning och kemi, fysik och matematik är verktygen. Har man ett probleme man vill lösa, är det roligt att lära sig nya verktyg. Men har man inga problem man vill lösa så är det lätt att tycka att verktygen ter sig meningslösa och sånt man bara använder i skolan.

Om jag får bli en smula filosofisk här så låter det som att du har satt upp "fel" typ av mål. Men motivationsbiten menar jag även att VÄGEN framåt faktiskt är en del av målet. Om du känner att du misslyckas hela tiden så tror jag det är någon form av tankefel. Det viktiga borde vara att du känner att du utvecklas, dag för dag. Att du kommit till en insikt idag, du inte hade igår etc. Genom rätt guidning så misslyckas du inte, utan du går bara i rätt riktning, och vissa saker tar tid, det är en del av processen. Sen är det ju så att i praktiken det kan finnas i vardagen lite tråkiga moment, men det gäller att du mentalt skaffar dig en motivationsbild som driver dig i rätt riktninge hela tiden.

Det låter som detta är vad du saknar. Vet inte vad du har för förebilder, men många som lyckas har också gått krokiga vägar. Ibland är den krokiga vägen en del av processen och en nödvändighet.

VIktigt också att ingen annan än du kan sätta upp dina mål. Annars blir det fel. Det kan inte kompisera eller föräldrar göra. De kan säkert komma med tips i all välmening men dina mål och motivation måste komma inifrån, annars kommer det inte hålla.

Nu kanske jag spånar iväg lite väl mycket men en helt underbar (om man lite tragisk) film är
A beautiful mind
http://www.imdb.com/title/tt0268978/

Det handlar om John Forbes Nash som utvecklat spelteorin som är matematiska modeller för hur dynamiken i tex ekonomiska system fungerar som han sedemera fick nobelpris för. Jag gillar speciellt den härliga illustrationen av hur man "ser" modeller i verkligheten... och matematiken bakom. Nu är han ju ett psykiskt sjukt geni i den filmen men jag gillar verkligen den filmen. Det ger matematiska modeller liv och det illustreras på ett sätt om jag tycker är fantastiskt. Lite djupare film men jag diggar den

Som jag försökte skriva tidigare - hitta ett område du tycker är roligare än "abstrakt" matematik, och lär dig SE denna applikation i de abstrakta exemplen. Hitta sedan på egna projekt som exempel och lägga ned tid på att räkna i detalj, samt kontrollera dina egna uträkningar.

Som ett exempel: Mitt favoritämnen i gymnasiet var kemi, var inte så förtjust i matte i sig, men för att förstå kemin, då tex keminska jämvikter och reaktionshastigheter som beskrivs av differentialer och differentialekvationer och även algebraiska ekvationer så motiverade kemin mig att läsa mer matte utöver matematikkursen. Fungerade för mig. Jag hade ofta läst den matematiklen i kemiböcker långt innan det dök upp på mattelektionerna. Drivkraften där att räkna matematik var att det var en förutsättning för att förstår kemin (som för mig vad huvudsaken)).

Står det dy = gdx + hdz och det ser tråkigt ut så låtsas att det står dU = TdS - pdV så blir det genast roligare
(http://en.wikipedia.org/wiki/Enthalpy)

Gillar du ekonomi kan du ju låtsas att variablerna är vinster eller något annat meningsfullt.

Edit: mitt tips här fungerar tror jag väldigt bra om du vill lära dig någonting ordentligt och utveckla varaktig djupare förståelse. Studietekniker inför tentor och prov är något HELT annat, där man kan ha ytliga tekniker men det är kortsiktigt och ingenting jag rekommenderar annan än som nödlösningar kvällen innnan.

Det låter som du kanske fokuserar på någon "slutbild" snarare än vägen dit.

Att ha något att sikta på är väl bra, men lika viktigt är att motivera sig för den långa resan dit. Att se guldkornen längs vägen kan vara nog så viktigt för att orka med. Kanske är det viktigare än målet? Ibland vet man faktiskt inte var man hamnar i slutänden.

Personligen tycker jag vägen framåt är viktigare än målet och försöka hitta glädjen i den resan, för du kanske aldrig kommer i mål utan allting är bara just en lång resa. Troligen finns inget mål, för när du kommit närmare brukar målet konstigt nog flytta sig.

Ang. Matten: mattecentrum

Skickades från m.sweclockers.com

Det är kul att du har ett mål. Ibland kanske man inte alltid skall fundera på det stora målet utan istället ha ett delmål. Till exempel idag skall jag göra si och så mycket som man hinner med. Annars blir det för mycket.

Mitt tips är att om du vill jobba med något försök verkligen lära dig grunderna så att du kan det eftersom mycket som kommer senare i livet baseras utifrån grunderna eftersom man kommer ha nytta av det när man väl börja läsa högskola/universitet. Det är vad jag har insett utifrån mina erfarenheter.

Försök ha roligt och ta hjälp om du inte kan något. Ibland har andra människor en annan vinkel på saker och ting som kanske du själv inte har sett.

Sedan som andra har sagt ibland kan det vara lättare att komma in på en kurs om man redan har läst ett liknande ämne på högre akademisk nivå.

Jag själv har inte läst någon teknisk linje däremot har jag erfarenhet av att studera på högskolenivå och vet att vissa saker är tuffare än vad man tror och det som skiljer är att ingen kommer berätta för dig det här skall du plugga på eller kunna utan det är du själv som måste ta initiativet samt lära dig en studieteknik som passar just dig och ingen annan.

Högskoleprov eller tekniskt basår. Inte värt att slita ihjäl sig för toppbetyg på gymnasienivå.

Det känns som du jämför dig med dina klasskamrater vilket inte är fel men tänk på att på grundskolan så har du en mycket större spridning av ambitioner och kunskaper medan när du kommit in på natur så är de flesta i klassen mer motiverade och gör bättre ifrån sig.

Det största problemet låter ärligt talat som om att du är lite lat. Det fungerar att klara sig genom grundskolan genom att vara duktig utan att plugga nåt vidare men ju längre upp i systemet du kommer desto svårare blir det.

Att få 20.0 på en prestigefylld skola kan vara mycket svårt, särskilt om du läser naturvetenskapligt program. Det kan vara mycket enkelt också, om du exempelvis läser omvårdnadsprogrammet. Att komplettera efteråt är mycket enkelt, eller så kan du läsa samma program på en skola som har lägre intagningskrav.

Du behöver alltså inte vara särskilt smart för att få 20.0, men bra disciplin krävs. Håll god ton med dina lärare (även de som inte förtjänar det å oavsett hur fel de har), lämna inget till slumpen å gör allt i god tid ordentligt å prydligt.

Sedan är det som så att det är även för de bästa eleverna mycket lätt att åka dit å få ett VG eller två någonstans, en god vän till mig fick BG i bild och fick därför läsa till läkare i Köpenhamn istället. Shit happens, det finns andra vägar. Även personer som har dåliga betyg (med dagens betygsinflation, allt under 18-19 skulle jag påstå) kan söka utomlands. Det innebär stora studieskulder och mycket stort ansvar (för sköter du inte dina studier i länder som Polen så ryker du å då sitter du där utan något för din studieskuld och år av studier) men många klarar det.

Högskoleprovet är ett annat alternativ, nöter du alla delarna på provet ordentligt så kan du höga ditt snitt med flera poäng. Ge inte upp bara om första försöket går bra.

Ångest är tydligen bra; fortsätt så