Dopning är en del av sporten

Inte för att vara förveten eller nå't, men det finns varken tigrar eller leoparder på Jamaica, inte heller i USA. Men det är knappast nån slump att i princip alla de bästa kortdistanslöparna, oavsett vilka länder de tävlar för, har sitt genetiska ursprung i Västafrika. Trots att han är så överlägsen, tror jag inte Bolt är dopad, han har varit bra hela sitt liv.

Man kan ju säga att de som vill skulle få dopa sig, men vad skulle det få för konsekvenser? Alla som ville bli något i en idrott skulle känna sig tvungna att dopa sig och då många av preparaten definitivt är farliga, skulle det ge stora hälsoproblem i samhället.

Jag tror inte Armstrong skäms alls, han verkar vara av den där halvpsykopatiska typen som skapar sina egna regler och som saknar all självkritik.

Såg någon dokumentär om det för lääänge sen där man kom fram till att deras kroppar är mer gjorda för att springa än våra "vita" kroppar. Bland annat var deras vrister smalare eller något liknande. Länge sen jag såg dokumentären dock, har för mig att det va på vetenskapens värld.

Skickades från m.sweclockers.com

En svår fråga det här.
Givetvis vore det bästa om ingen dopade sig, men nu när doping finns i så stor utsträckning så kan man ju fundera på hur "rättvis" idrotten egentligen är.
Om det ständigt är de som är bäst på att dölja sin doping som vinner så är ju det hela mer en tävling i det än i själva sporten.
Dessutom är gränsen för vad som är doping mycket otydlig och folk kommer ständigt på nya sätt att få sin "doping" att klassas som ok.
Så, även om jag inte gillar doping, så tycker jag nog att det rättvisaste vore om all doping var tillåten.

Dopning är en gränsdragning snarare än ett binärt förhållande. I uthållighetssporter är röda blodkroppar bra att ha. Det finns ett gränsvärde över vilket man börjar titta på vad som händer, men det är ju bara dumt att som idrottare inte ligga precis under gränsvärdet. Det ger direkta resultat.

Positionen att helt avskaffa dopningsregler bygger på resonemanget: "eftersom det inte går att dra en perfekt gräns, så bör vi inte dra någon gräns alls", vilket är ett resonemang som är, tja, väldigt liberalt i sin mening . Applicerar man denna logik brett så får man snart situationer som omöjliggör det mesta vi menar med ett "samhälle". Omedelbara konsekvenser av en sådan avreglering i just sport vore hälsoriskerna för idrottare; inte bara den handfull personer som befinner sig i världseliten och kan leva på detta, utan även alla som aspirerar på att nå världseliten, men av naturen aldrig kommer göra det.

Det finns en exploateringsfaktor i detta vilket drar in en mängd moraliska frågor, och det blir ju snabbt likt gladiatorspel ett nöje som iaf ger mig dålig smak i munnen (men kanske passar väl i dagens "Fear Factor"-utbud). Av samma anledning kan jag inte "njuta" av t ex boxning där det är medicinskt klarlagt bortom tvivel att utövarna i hög grad får hjärnskador efter en karriär. Samma effekt får mig att rygga från amerikansk fotboll och på senare tid i viss mån ishockey (där de åtminstone jobbar mot detta, även om de inte verkar vilja jobba för mycket då publiken kommer med våldet).

Det finns en ofrånkomlig gråzon gällande vad som är dopning eller ej, men så är det i många olika komplett skiljda sammanhang. Existensen av en gråzon kan inte i sig vara skäl nog för att kasta ut alla regelverk — då skulle vi inte ha många lagar kvar.

En annan aspekt är ju dock kontrollen av denna gråzon och dess gränsvärden: om det vore omöjligt att kontrollera, samtidigt som det finns ett ekonomiskt incitament för idrottare att prestera, så är det ju ofrånkomligt att reglerna helt skulle ignoreras. Effektiviteten hos (inte bara existensen av) antidopningsorganisationer och dess nära samarbete med arrangörer är helt avgörande för att hålla en reglerad sport möjlig. För mig så är kontrollen av exploateringsaspekten jag nämnde tidigare i sig ett tillräckligt skäl för att komma till slutsatsen att dopningsregler bör stå kvar.

I förbigående kan jag nämna att om man är trött på dopning och den inneboende misstänksamhet man får varje gång någon faktiskt gör en märkbar prestation (cynikern belyser att det nutida jamaicanska löpar"undret" må hyllas idag, men att det nog inte är astronomiska odds på att det kommer ses i annorlunda dager inom 15-20 år) så finns det idrott och sporter som inte är berörda i samma utsträckning. De sporter där fenomenet är mest frekvent är de som utgörs av en enkelspårig fysisk prestation (friidrott, tyngdlyftning, simning, etc.). När man blandar in andra moment så blir det mindre och mindre att tjäna på att använda liknande medel, och i en global lagsport så som fotboll, med de enorma pengar sporten innefattar, är rena dopningsfall trots allt försvinnande sällsynta.

Vill man läsa om arbetet bakom dopningstester som går in på rätt många praktiska och teoretiska detaljer, så kan jag nämna att jag läste en bedrövligt lång intervju med en av utredarna bakom avslöjandet av Lance Armstrong i augusti, och det fanns redan då inte en tillstymmelse till tvivel gällande att Armstrong klart och tydligt dopat sig under egentligen hela sin karriär. Någonstans måste man kunna övergå från "en på triljonen"-sammanträffanden till "uppenbarligen har du dopat dig, oavsett vad dina PR-byråer säger".

Fallet Armstrong måste, i konkurrens med Marion Jones, vara det största i sitt slag inom idrotten, i en sammanlagd bedömning av dessa personers rena idoldyrkan och status som exemplariska och eftersträvansvärda människor. Armstrongs plan har fortfarande inte landat, då han fortfarande lägger locket på många detaljer och försöker med någon sorts damage control efter att ha spenderat en vuxen livstid med att blåneka medan miljonerna rullat in. Han har i allra högsta grad bidragit till att skapa en ny generation cyniska människor runt om i världen .

Varför inte köra olika klasser bara? Det är ju redan standard inom i princip all idrott med klassindelning baserat på ålder, kön, vikt, antal fungerande lemmar och så vidare. Så låt varje tävling själva bestämma reglerna så får idrottsmännen sedan avgöra vilka de ska vara med i. Vi har redan ett paralympic för folk med färre kroppsdelar än normen så varför inte ett superlymic för folk med fler kemikalier än normen?

Sen det fula med doping är ju lögnerna som det är förknippat med. De utger sig för att vara något de inte är.

Fotboll är inte förskonad (finns ett par stora fall med systematisk dopning på lagnivå), men för att vara världens i ekonomi, deltagarantal och åskådarantal absolut största sport så är det väldigt förskonat i relativitet, skulle jag säga (märk väl: utan siffror att backa upp detta, och det är också i det närmaste omöjligt att hitta rättvisa sådana).

Vadslagningen i fotboll drar till sig den undre världen likt flugor till sockerbitar, men jag tror att det är storleksordningar mer effektivt att direkt muta domare/spelare, vilket är något som ständigt är på tapeten (calciopoli, etc). Det ger mer direkta resultat än spelardopning i en sport som bygger på så många fler faktorer än bara enstaka fysiska prestationer.

Fotbollspelare lever dock på sin beskärda del av smärtstillande sprutor, vitamininjektioner, kosttillskott, etc., precis som alla toppidrottare. Gränsen är svår att dra för vad som är dopning eller inte.

Ett annat argument för att en sport som fotboll kan vara mer förskonad är att den pågår under en kontinuerlig säsong över året. Friidrott har en tendens att fokuseras kring enstaka händelser i ett VM/OS. Man minns de grekiska friidrottare som höll sig undangömda mellan varje OS/VM helt utan att tävla (och därmed inte behöva dopningstestas) för att sedan komma ut och göra fantastiska resultat, med då rena testvärden. Detsamma kan sägas om många andra länders idrottare.

I en sport som fotboll så går inte detta på samma sätt, då en liga pågår lejonparten av året, med de stora cuperna insprängda i spelet. Det skulle vara någon som toppar sig för ett VM, då, men samtidigt så är det ingen som klarar ett sådant utan matchträning av andra orsaker, så det går liksom inte riktigt att hålla sig undan på samma sätt. Dessutom så är det både klubbar och landslag som samsas om samma spelare, så en dopningskampanj måste blanda in flera olika parter.

Dessa är faktorer som jag naturligen kan tänka mig borde minska effektiviteten hos fysisk dopning i fotboll och många lagsporter i allmänhet jämfört med t ex cykling, simning, friidrott, etc. (till förmån för mutor och annat, som sagt).

Jag är ingen idrottare och är inte särdeles insatt i vad man kan ta för preparat, förutom typ ryssfemmor. Ja, ni förstår min kunskapsnivå.

Men, utifrån mitt lekmannaperspektiv och kanske framförallt juridiska sådana, så anser jag att om gränsdragningsproblematiken är något sånär påtaglig är det nog lämpligt att ta några kliv tillbaka med diverse förbud. Gränsdragningsproblem tenderar att vara riktigt urvattnande. Se till exempel på Sveriges skattesystem innan den stora skattereformen. En hel uppsjö med relativt svårtillämpbara avdragsmöjligheter fanns. Likabehandlingen vid taxering var långt ifrån ett faktum.

Huruvida gränsdragningsproblemen är allvarliga i dopningsdiskussionen får en sakkunnig avgöra. Men, att vara liberal har ingenting att göra med att stå vid åsikten att sådana typer av problem bör leda till ett avskaffande av regelverket.

Det är inte "sunt" och "hälsosamt" i sig, men det handlar mer om en image. Att sport är populärt, främst genom medias bevakning av elitidrott, gör presumtivt antalet motionärer större, vilket enligt gällande konsensus har en positiv inverkan på folkhälsan. "Vanliga människor" är ute och joggar, tränar inför Vasalopp/maraton/etc., vilket är långt bort från elitidrottens prestationshets men ändå ser till att få folk i rörelse. Ungdomar lockas in i lagsporter med träningselement. Inget är dock bra i excess.

I privata ligor som NHL så lyder de inte under WADA, utan administrerar sina test själva. Däremot kan man nämna att när spelare åker till VM eller OS så får de genomföra samma tester som "alla andra" idrottsutövare utsätts för. Vad gäller hockey i OS så plockar WADA ut toppkandidater till OS-lag redan vid början av NHL-säsongen som de testar slumpmässigt under hösten/våren. Mer info. Mattias Öhlund åkte faktiskt "dit" 2002, men släpptes då preparatet ansågs ha varit medicinskt nödvändigt vid tillfället och ett ärligt misstag (inte minst eftersom substansreglerna är olika i NHL och under WADA).

Det är dock en "regel" i NHL om att de inte utför några tester från slutspelets början till nästa säsongs början (~april–september). Det har påpekats att detta lämnar en god marginal för att kunna pumpa upp spelare och ändå kunna lämna negativa resultat när testerna börjar.

Jag håller med om att det verkar saknas incitament till rent spel och insyn i MLB och NFL, även om det framkommer "skandaler" då och då (aktuellt fall) vilket påvisar att tester existerar. Att NFL har sin beskärda del steroidpumpade linebackers är dock en uselt bevarad hemlighet, skulle jag säga. Jag skulle tro att både NHL och NBA är mer förskonat iom sin internationella prägel.

Gällande fotboll så följer FIFA numera WADA:s regler (exklusive automatisk 2-års avstängning vid hittade fall).

Vad gäller friidrotten så råder också uppfattningen att dopingtesterna har gjort stora framsteg på 2000-talet. En mätare för det kan vara att titta på mängden idrottare som åkte dit i Sydney 2000/Salt Lake City 2002/Grekland 2004. Notera inte minst mängden medaljtagare som till slut plockades då jfr m tidigare spel. Det tyder på ett genombrott som idrottarna knappt var beredda på själva. Man behöver bara titta på världsrekorden på damsidan för att se att dopingen trots allt minskat i omfång genom åren. Fallen Lance Armstrong och Marion Jones hjälper till med att publicera framstegen, och att antidopingsbyråernas metodik är stabil nog för att inga undanflykter eller advokatkostnader i världen kan fria ens de mest framgångsrika idrottarna längre.

Ett annat fall är Carl Lewis, som sågs som den rena idrottens förkämpe efter att Ben Johnson blev av med sitt guld på sprinten 1988. Johnsons tränare hävdade under ed att de dopade sig bara för att "alla andra gjorde det". I efterhand så har Lewis själv erkänt dopingpreparat, men på den tiden var det nog inte en reell möjlighet för antidopningsbyråer att outa USA:s allra största friidrottsstjärna. 5 av 8 finalister i den aktuella finalen har sedermera erkänt doping, och det har spekulerats mycket i varför just Johnson åkte fast (han visste precis lika väl som de andra när man skulle sluta med preparaten för att de inte skulle synas, och de utförde säkerligen egna tester kontinuerligt). Lewis själv har officiellt gått ut och sagt att Usain Bolt i hans ögon måste vara dopad, men tills tester börjar trilla in så är det inte mycket att säga om.

Om inte annat så fostrar dessa dopingfall en ny cynisk generation, och det mår vi alla bra av .

Tigrar på zoo räknas inte.