Filosofi: René Descartes "Jag tänker, alltså finns jag"

Man kan hitta hur många fel som helst i gubben Descartes tänkande:

• Förutsatte existensen av en gud

• Avfärdade empiricism, till trots hans egen begränsade förmåga att med faktisk logik kunna beskriva världen

Meditationen är i stort ett verk som behandlar vad som händer om man utgår ifrån att det man vet i nuet är tillräckligt omfattande för att beskriva det. Descartes hävdar förvisso att han avsvurit sig sin tro och tänkt som ett barn, men resonemanget är språkligt, han resonerar kring verkligheten med hjälp av en konstruktion.
Vad det gäller ditt bevis så måste du förstå att "gud skapade världen" för att förstå honom och dualismen som åskådning.
Hårdraget, Gud skapade själen och Demiurgen köttet. Djuren, dvs maten var där för att föda och förråda oss till falsk lycka i vårt fängelse. Djuren är blott rekvisita, djuren existerar för att vi existerar. Hans logik är logisk inom de ramar han ställer upp, den är inte fungerande utanför dessa ramar.
Descartes var en klipsk man för sin tid, men som filosofiskt bevis faller det på att han använder vad vi nu kan avfärda. Han använder språket som något statiskt, språket finns för att beskriva och därmed beskriver det något som finns. (inget han har sagt men tankegången hamnar där.)
Alltså, utifrån perspektivet att det finns en ond och god gud existerar endast den tänkande varelsen eftersom den har en själ, allt runt omkring oss existerar för att vi existerar. Hade inte människan haft en själ eller varit tänkande så hade heller aldrig demiurgen kunnat fängsla in oss i köttet, hade vi inte haft en själ eller kött så skulle vi inte existerat över huvudtaget. Jag finns för att jag tänker är om något ett teologiskt ställningstagande.

Vi kan ta djuren först. Djuren var till för att livnära människan, djuren kunde inte existera om inte människan existerade så i förlägningen blir det "jag tänker därför finns jag och därför finns djuren jag kan äta"

Språket gavs till människan av gud, vi byggde babelstorn, han slog sönder det och vi fick fler språk att tala, men språket ansågs statistiskt. Det existerade med oss, inte pågrund av oss. Om jag minns min kristendomslära rätt så gav Adam namn till djuren, Principen är att orden och begreppen alltså existerade innan syndafallet som en gåva av gud. Orden och språket ska därmed ses om man ska förstå hans perspektiv: som något statiskt.

Enklare tankegång: "Existerar ordet så existerar även det som ordet beskriver"

Matnyttigt

Gud som i det här fallet är den bakomliggande tänkaren skapade en varelse som var förmögen att avsäga sig tron på honom. Ur det religiösa perspektiv är människans handlingar inte styrda av gud.

Ja, du måste utgå ifrån att "skaparen" existerar och att han tänker, När man analyserar descarte får man nästan göra som descarte: Förneka 350år av vetenskapliga framsteg och se det utifrån hans eget perspektiv. Vill man argumentera mot honom så är det bra att ha det klart för sig, lärare gillar det.

Descartes beviskedja, som är minst sagt problematisk, är ju ungefär: jag tänker alltså finns jag, alltså finns (en perfekt) gud, en perfekt gud är ingen lurendrejare, om en gud som inte försöker lura mig har gett mig förmågan att klart och tydligt uppfatta djur, så existerar djur. (Se 10:e stycket i 6:e meditationen, en engelsk översättning borde vara enkel att hitta på nätet.)

Mer generellt angående logisk implikation, om det gäller att P → Q ("P implicerar Q", "om P så Q", "P alltså Q") så kan Q vara sant, även om inte P är det. Om "x tänker → x existerar" godtas som en generell lag (vilket jag tevkar på att Descartes skulle göra (i alla fall inte i början av meditationerna), annat än när x=jag). Så skulle det kunna vara så att x existerar, även om x inte tänker.
Jämför, "y är människa → y är dödlig", vilket i allmänhet gäller. T.ex. "Aritstoteles är människa alltså är Aristoteltes dödlig". Men, min katt är dödlig, trots att hon inte är en människa.

Ja, det är ju det jag säger. I Turbojans ursprungliga inlägg så menar han att "jag tänker, alltså finns jag" skulle innebära att "djuren tänker inte, alltså finns de inte", vilket jag ville invända mot.

Ja, "jag tänker alltså finns jag" är inte ett axiom som Descartes plockat ur luften. Han börjar med att tvivla på allt. Han kan inte tvivla på att han själv tvivlar. Eftersom att han tvivlar (tänker) så måste han existera (även om den "han" som existerar inte nödvändigtvis är någonting alls förutom just det som tvivlar, att han t.ex. har någon kropp har han ännu inte accepterat). Om han (=det som tvivlar) inte existerade så skulle han inte kunna tvivla, vilket vore motsägelsefullt. Alltså måste han/det som tvivlar existera.

Jag kan inte se att Descartes i allmänhet skulle acceptera "x tänker, alltså finns x". Bara "JAG tänker, alltså finns JAG". Jag vet att jag tänker, men jag kan inte dra slutsatsen att "du tänker, alltså finns du". För hur kan jag veta att du tänker? Att han godtar att externa objekt (t.ex. pianon, andra människor eller katter) existerar eftersom att han uppfattar att de existerar, genom sinnen som han har fått av en snäll gud, som inte försöker lura honom.

Vill du veta vad Descartes säger så förslår jag att du läser vad han har skrivit, i stället för att titta på enskilda citat ryckta ur sitt sammanhang (det gäller för övrigt inte bara Descartes). Meditationen är inte speciellt lång, och behärskar du engelska så finns en äldre översättning här: http://en.wikisource.org/wiki/Meditations_on_First_Philosophy

Jag har dock varit med på seminarier på universitetskurser där folk (som ska ha läst orginaltexten) haft bra mycket konstigare uppfattningar om vad Descartes har att säga, än att djur inte skulle finnas för att de inte tänker. Och nog finns det betydande brister i Descartes resonemang (gudsbevisen i tredje meditationen är nästan skrattretande), men ska man argumentera mot Descartes, så bör man ju utgå från en någorlunda rimlig tolkning av honom. (Wikipedias sammanfattning/analys av meditationerna verkar också vara okej http://en.wikipedia.org/wiki/Meditations_on_First_Philosophy om du inte vill läsa hela orginaltexten.)
Men man kan ju också nå intressanta slutsatser genom att filosofera kring en missupfattning av någon tidigare filosofs argument, men då är det bra att känna till att det är en missuppfattning innan man påstår sig ha motbevisat eller hålla med filosofen i fråga.

Ibland kan jag inte låta bli att se likheter mellan Descartes och Freud. Båda "revolutionerade" deras fält - till något sämre - och orsakade skador som alltjämt lever kvar. Freud var knappast den första psykologen och fler av hans samtida ansåg att han sysslade med rent trams. Freuds tankar lever kvar i populärpsykologin och tyvärr även på somliga universitet och dessa idéer har nog fördröjt mycket utveckling inom området. Även om man givetvis ska vara försiktig med "kontrafaktisk historieskrivning", alltså gissa sig till hur det hade sett ut om inte X fanns eller hände.

Samma sak med Descartes, han företrädde en slags substansdualism (som ofta kallas för "kartesisk dualism") som tillsammans med en annan idé (som inte är Descartes), den om homonuculus, har blivit till en idé om "kartesisk materialism" (ej heller något som Descartes kom på). Det har att göra med att Descartes placerade medvetandet i epifysen, tallkottkörteln av det enda skälet att den inte är lateraliserad, dvs speglad i två halvor i hjärnan. Dessa idéer i kombination har lett till flera ofruktsamma föreställning. Dels medvetandedualism och uppdelningen mellan soma och psyche, alltså kropp och själ, dels föreställningen om att det måste finnas en specifik plats i hjärnan där "något" upplever medvetandet, där allting "förs samman" till en enhetlig upplevelse som upplevs av...?

Men precis som Freud kunde fått byxorna neddragna (bildligt talat. Bokstavligen klarade han nog av det helt själv! ) av sin samtid så dröjde det inte länge innan Descartes fick mothugg. Den nästan samtida Spinoza motsatte sig Descartes idéer och företrädde i stället det som vi idag skulle beteckna som materialism.

Det finns en parallell till en känd uppsats av filosofen Thomas Nagel från 1974, "What Is it Like to Be a Bat?". Descartes menar knappast att tänkandet är enda vägen till existens, men tänkandet råkar "bevisa" existensen av Descartes för just Descartes. Andra objekt som inte tänker kan inte känna till sin egna existens.

Nagel filosoferade kring hur det skulle kännas att vara en fladdermus. Något kan endast vara medvetande om detta något upplever "någothet", ungefär. Om fladdermöss inte har kognition, är frågan "hur känns det att vara en fladdermus" felställd, eller har svaret "ingenting". Det var en kritik av materialism av Nagel. Som för övrigt anknyter till mitt förra inlägg - Descartes tankar har "förgiftat" medvetandefilosofin och även den populära uppfattningen av medvetande under lång tid.

Problemet med Nagel är det samma som med exempelvis Searles argument mot materialism, de bygger resonemangen på något som beror av "sunt förnuft" (common sense). Men sunt förnuft är ingen bra utgångspunkt inom vare sig vetenskap eller filosofi. Anledningen till att vi över huvudtaget har vetenskap är att "sunt förnuft" är otillräckligt. Annars kan vi ju veta hur hela universum fungerar med hjälp av sunt förnuft och de allra tidigaste människorna hade redan "resonerat sig till" hur allting fungerade. Vetenskap har vi, eftersom vi vet att sunt förnuft är bedrägligt. Big bang, evolution, kvantmekanik, modern medicin, elektronik, etc, är inte "sunt förnuft". Sunt förnuft har gett oss saker som gudar, Jorden i universums centrum, spöken, tomtar och troll. Konspirationsteorier och astrologi, åderlåtning och dödsstraff, kreationism och människooffer, blodshämnd och ett oräkneligt antal instanser av den s.k. "sunk cost fallacy" som plågar beslutsfattare över hela planeten, ständigt.

Nu kom jag visst rejält från ämnet...