Personalchef vs utbildning ångest

Har ställts inför ett dilemma. Jag är 25 år gammal, har gymnasieutbildning inom naturvetenskap och skulle sätta min begåvningsgrad (på samma skala som högskoleprovet) på ungefär 1,7 (strax över medelbegåvad).
För att göra en lång historia kort; Åren efter gymnasiet har jag pluggat till civilingenjör ett år (varefter jag slutade pga sjukdom), rest runt i världen, jobbat med all mellan hotellpersonal, trädgårdsskötare, dykare osv. De senaste tre åren har jag bott i Sverige där jag jobbat inom ett logistikföretag som chaufför, där jag sparat ihop pengar för att kunna plugga utan skulder i tre år (Har även finansierat våra studier genom en investering på två bostadsrätter som vi tänkt hyra ut.). Planen är att studierna kommer äga rum utomlands där min andra hälft också är tänkt att plugga.

Till problemet tillhör att min chef har erbjudit mig jobb som personalchef (över 50 anställda) på företaget, och att det skulle innebära att jag jobbade kvar i minst fyra år till. Med tanke på att jag har jobbat kortast på företaget (och med tanke på min bakgrund) är det ett förjävla bra erbjudande. Och det skulle se bra ut på CV:t. Vad som talar emot är att jag inte har något större intresse för verksamheten, att det känns som att tiden rinner ut för både mig och min tjej (pga ålder) och att det känns som att jag kommer bli fast i företaget efter detta.

Både jag och tjejen kommer från medelklassfamilj - allt resande och alla planer finansieras av oss själva.

Till de som har mer erfarenhet av livet frågar jag nu; vad skulle du gjort?

(Ber om ursäkt om för felstavningar och osammanhängande text. Har fått i mig lite dunderhonung ^^)

Ingångslönen var inte mer än 30% högre än nuvarande. Det tillsammans med det jag tidigare nämnt (och ni också påpekat) och att chefen försökte stressa fram ett svar från mig gjorde att jag valde att avstå. Förmodligen det mest korkade beslut jag har tagit i mitt liv, men så ligger det alltså till.
Att både plugga och jobba med ett krävande arbete med givna förutsättningar var dessvärre inget alternativ.
Får hoppas på riktigt goda referenser istället. ^^

Tack för de uppmuntrande orden!

Två år senare vill jag bara säga - du hade rätt. Jag har nu också insett att pengar och "status" inte är värt så jäkla mycket. För att förtydliga: det var en avvägande del i mitt beslut. Jag har inte nått mina drömmar på långa vägar, men arbetet mot att uppfylla dem är det som gör mig lycklig. Jag kan tom gå så långt som att säga att det är det som är (min) mening med livet.

Jag pluggar inte utomlands, utan i Borås. Skillnaden nu är att allt känns rätt - planer och framtida mål är satta på riktigt och utsikterna för att vi båda ska få det som vi önskar ser bra ut. Vi håller ihop och firade 9 år i Februari.

Jag har bara haft tillfälliga arbeten sedan dess (mellan eller samtidigt som pluggande), så inga liknande erbjudanden har kunnat uppenbara sig.
Jag jobbade kvar ett par månader efter att jag avböjde. Den personalchef som tillsattes sade upp sig 5 månader efter att jag drog, distriktschefen sade upp sig 2 månader därefter och den som tog hans plats stannade inte heller länge. De har fortfarande en tillfällig lösning till platsen som distriktschef och jag har ingen aning om vem som sitter som personalchef nu.
De arbetskamrater jag fortfarande har kontakt med beskriver ett fullständigt kaos.

Ja, jag vet inte alls hur jag tänkte där. ^^

Med facit i hand kan man tro annorlunda, men visst hade det kunnat vara så. Men jag tror inte att jag fått samma framtidsinspiration (eller hur tusan jag ska uttrycka det) och glädje där.