Att skapa en artificiell intelligens, skapa liv? Möjligt?

Jag tror inte vi kommer lyckas så länge vi kör med så pass begränsad hårdvara som transistorn är i sammanhanget. Transistorn är alldeles för dålig på multitasking. Och kvantdatorn ser inte ut att lämna labbet, någon sa att den alltid kommer vara 30år in i framtiden. Däremot om man i framtiden skulle kunna skapa en programerbar hjärna av något slag...:)

Men att spädbarn inte skulle vara självmedvetna håller jag inte med om. Dom skriker när dom är hungriga, eller har ont direkt efter förlossningen, så visst är dom medvetna. Vid en veckas ålder kan dom redan le om man ler mot dom, det om något är väl medvetenhet när dom försöker härma mamma och pappas leende.

Skickades från m.sweclockers.com

Anser du att människor uppfyller intelligenskravet för att ha riktig AI? Jag tycker inte att människan uppfyller kraven på vad du ställer för just detta. Visst människan är inte artificiellt byggd, men varför blanda in intelligens i ordet artificiell? Problemet med detta är just att man genom multiplikation med A och I kan argumentera för att I (intelligensen) är unikt.

För mig är bara AI ett ord som vi har hittat på för att vi vill beskriva ett visst fenomen. Problemet anser jag definitionen ofta är väldigt vagt och ofta så blandas religionsliknande argument in.
Alltså att människan har medvetande för att ?? (gud gav oss det, eller vad?)
En artificiell byggd robot av oss som kan precis samma sak har inte AI för att? (gud gav oss ej det, eller vad?)

Är det självklart att precis alla människor uppfyller intelligenskraven som krävs för AI? Detsamma gäller djur..

Då, beroende på vad du menar, är datorer redan intelligenta sedan länge, alternativt är hjärnor dualistiska, vilket inte är en gångbar vetenskaplig utgångspunkt.

Förklara hur du menar i termer av ett schackspel. Det är fullt möjligt att en programmerare som bara kan reglerna i schack (dvs som de allra flesta människor) gör ett schackspel som knäcker de allra flesta, däribland han själv, i schack, helt enkelt därför att han inte är tränad och/eller intelligent nog att spela schack på hög nivå.

Detta exempel och otal andra kan anföras mot det klassiska argumentet och felslutet "men datorer gör ju bara som vi säger åt dem". Det känns som du utgår från det feltänket. Uppenbarligen är det (bara göra som...) fullt tillräckligt för att göra nyttiga och oväntade saker, för annars hade vi inte haft någon användning av datorn alls. Det är egentligen inte konstigare än att en dammsugare kan suga damm på ett sätt vi inte kan och ett flygplan kan flyga som inte vi kan. Om du extrapolerar denna tanke, hur är det med hjärnan då? Varför skulle den vara något annat än "gör bara som den är tillsagd" av evolution, embryologi och externa stimuli?

Edit: Jävulen är i detaljerna, och frågan om inte din "enkelhet" i definitionen gör det förkrossande svårt att analysera problemet på ett riktigt sätt. Hur veta om vi kan härleda eller inte? Hur veta om vi kan härleda det i hjärnan eller inte? Det blir ett data-problem som bygger på resurser snarare än princip. Och vi kanske börjar jaga icke-relevanta svar på felställda frågor. Men även om vi står där med ett datamängds-problem kan vi göra en godtycklig, pragmatisk, definition i stil med "kan vi inte härleda på en månad/med mindre än 1 PB av data/utan hjälp av X/etc, så är entiteten medveten och intelligent".

Antagligen måste vi besvara detta pragmatiskt och inte principiellt. Vi kan anta två extremer. Den ena är solipsism och enligt denna är jag (enligt mig) den enda medvetna och tänkande entiteten, varpå ingenting annat, människa eller maskin, kan vara intelligent.

Den andra extremen är att acceptera självmedvetenhet hos varje sak som bara påstår att den har självmedvetande. "10 PRINT "Jag tänker!" skulle alltså räcka.

Mellanläget blir ju pragmatiskt och skulle kunna vara något i stil med ett system som hävdar sin självmedvetenhet utan att vi omedelbart kan spåra den (vi kan säga att vi har ungefär samma svårighet att spåra medvetande hos systemet som hos en människa).

Jag skulle inte heller tro att det inte finns något fysiskt mätbart för att avgöra medvetenhet, helt enkelt därför att medvetenhet inte är så fantastiskt komplext och häftigt eller tydligt som vi vill tro. Kan vi mäta "liv" fysiskt? Nej, men vi kan ju bestämma liv utifrån definitionen jag gav i mitt förre inlägg. På samma sätt kanske vi får lov att bestämma medvetenhet hos ett system vi tycker är tillräckligt komplext och som själv bedyrar sin självmedvetenhet. "Problemet" "vad är liv?" har ju inte funnits under vitalismen eller essentialismen. Det är först när vi börjat kartlägga de biokemiska processerna som vi sett att ingenting rent principiellt på kemisk nivå skiljer liv från icke-liv. På samma sätt har inte intelligens varit något stort problem för vi har länge högaktningsfullt gått och trott att vi är de enda intelligenta entiteterna och denna intelligens kommer från Gud. Först när vi ser att hjärnan är materia precis som allt annat och samma atomslag finns där som i en sten och samma typ av fundamentala celler finns hos oss och hos C. elegans (en av de mest primitiva organismerna jag kommer på på rak arm som faktiskt har ett nervsystem. 302 nervceller har arten). Förvisso har människoaporna typer av nervceller som andra djur saknar, men de utgör knappast skillnaden i essens mellan en tänkande varelse och en icke-tänkande.

Jag förstår att en pragmatisk definition kanske inte faller en matematiker i smaken, och det faller inte heller mig i smaken riktigt, men det är så landet ligger (det mesta inom biologi, som artbegreppet, vad liv är, vad evolution är, etc, har en pragmatisk eller godtycklig natur i sig).

Om jag hårdrar det: Problemet löser sig självt när vi står där med en maskin som fåfängt kollar sig själv i spegeln och drar en gräns mellan den egna kroppen och den externa världen. Frågan är alltså om det ö.h.t. behövs en definition. Vi kan säkert hitta en parallell till spegeln med en virtuell maskin (en bot av något slag).

Det är en väldigt konstig och egensinnig "definition" av intelligens. Förmågan att svara 3 på frågan 1+1? Det finns ingen hjärna heller som ger svar på en fråga som inte kan härledes till hur den är programmerad av sin omgivning. Så det är ju en dödfödd definition - ingenting kan rimligen uppfylla den. Dessutom är den dum. På vilket sätt skulle härledningen förta intelligensen och på vilket sätt skulle brist på härledning tyda på intelligens?

Jag vet vad du tänker. Går det inte att härleda så har den gjort något. Men det är bedrägligt eftersom det inte är någon definition utan snarare ett ad hoc. Du söker en "förklaring" som lämnar något vi inte kan (eller åtminstone skulle ha väldigt svårt att) kontrollera, vilket tyder på att du så att säga förhärligar kognition och vill att det ska vara väsensskilt från alla andra processer i universum. Och det är dualism och ingen gångbar vetenskaplig princip.

Fast ett enklare svar är "hur vet du det"? Vad får dig att tro att allting en dator kan göra kan härledas till dennes programmering? Det är ett starkt påstående som bara kräver ett enda motexempel. Tyvärr är egentligen alla program som inte är statiska utan hanterar data från externa källor motexempel. Polymorfisk kod med extern slump är motexempel. Det är dessutom inte så att programmeringen är någon sorts motsvarighet till hur människor tänker. Så det är ett felslut redan där att tro att deterministisk och oföränderlig programkod medför oföränderligt beteende eller "tankeprocesser" i datorn. Programexekvering får nog sägas vara på en mer basal nivå än tankeprocesser. Det kanske motsvaras av precis lika oföränderliga processer i en hjärna.

Jo, det är den springande punkten och väsentlig för frågan. Du måste ju säkerställa att du inte ställer högre krav på en intelligent maskin än en intelligent människa. För då har du ju som jag skrev tidigare i tråden valt en ideologisk definition som syftar till att omöjliggöra alla intelligenser förutom människans.

Beteendevetenskap agerar (åtminstone i nuläget) på en väldigt mycket högre nivå än vad man skulle göra för att "härleda beteende till programmering" (vilket skulle göras med core-dumpar och debuggers, brytpunkter och loggar). Om du i stället skulle analysera en typisk dators "beteende" utan kunskap om de underliggande processerna skulle det redan idag framstå som att vi kan göra förutsägelser som är goda, men inte perfekta och sluta oss till ett "spöke i maskineriet".

Du måste verkligen säkerställa att problemet på datorsidan är analogt eller en parallell med problemet på hjärnsidan. Annars blir det bara pannkaka!

Det här är ju precis det jag redan tagit upp och vänder mig mot som en ovetenskaplig och framförallt fruktlös och dödfödd idé. Essentialism eller Platons idévärld. Tanken att det måste finnas något som inte riktigt kan analyseras, eftersom det annars inte skulle vara "på riktigt". Som om det skulle finnas en essens av "tankar" som redan (åtminstone prototypiskt) finns i de ingående beståndsdelarna. Det är bara en annan form av dualism.

Kan man analysera allting i minsta detalj så är det ju frågan om det verkligen är medvetande vi talar om, när det kommer till hjärnor. Så släpp denna naivfilosofiska hållhake eller rättesnöre eftersom den faktiskt gör frågan till rent flum snarare än hypotesprövning. Enkelheten i din definition är bedräglig och gör definitionen svag, godtycklig och meningslös. Vem som helst kan använda definitionen till att påvisa eller inte påvisa intelligens hos snart sagt vilket problem som helst. För någon som inte förstår en apparat blir den alltid intelligent. För någon som förstår apparaten är den alltid stendum. Så ju mer vi förstår, desto dummare blir vi.

Det är ju inte speciellt klokt att förutsätta något vars existens är icke-falsifierbar och troligtvis inte finns som kännetecken för "riktig" intelligens. Men det finns en poäng med din definition. Den avlivar effektivt sig själv på ett sådant sätt att man med ens förstår att tanken på att någon speciell "intelligensentitet" som inte kan härledas måste vara närvarande. Aha! Det innebär att om vi skrotar den idén kan vi i stället lägga energi på prövbara hypoteser som inte förutsätter något annat än vad vi kan observera, nämligen att våra materiella hjärnor tänker och att detta tänkande har sitt yttersta ursprung i evolution.

Jag tror du missat det faktum att alla vetenskaperna tillhör filosofin. Biologi är alltså "filosofin om levande ting", etc. Jag diskuterar nämligen också filosofi i allmänhet, men inser att filosofin är meningslös om den inte kan användas till något, exempelvis ställa rätt sorts frågor. Det brukar ju sägas att en stor del av ett problems lösning ligger i att formulera rätt fråga.

Detta är vad kognitionsfilosofin bör syfta till, hitta rätt frågor att ställa.

Edit: Jag fiskar absolut inte efter någon "super-definition". Tvärt om. Den "definition" du far med är ohygglig i sitt omfång. Det finns alltid något "mer" att stoppa i. Jag bryr mig faktiskt inte om någon definition alls men ber dig bara specificera detta "mer" och varför det behövs. Det är alltså din definition och därmed borde du kunna förklara den. Den enda definitionen jag föreslagit i tråden är den klassiska om liv, som avspark till den andra, parallella diskussionen om "artificiellt liv".

Nu förstår jag ingenting??? Du sade ju att du ville ha "något mer" än vad som kan härledas till systemets uppbyggnad (programmeringen i detta fall). Du vill ha ett litet "extra" någonstans för att vi ska tala om sann intelligens eller sant medvetande. Nu verkar du mena att datorer är intelligenta redan idag.

Som sagt, jag förstår inte. Har du ändrat uppfattning eller har jag missat något?

Och nu är vi tillbaka till början va? Detta "mer" är ju fallgropen. Du är knappast den första att vilja ha in något "mer" som om mekanistiska förklaringar inte kan ge. Den enkla frågan är v-a-r-f-ö-r? Vad har du för skäl att tro eller anta att det behövs något "mer"? Introspektion? Den här fallgropen har gjort en rad filosofiska idéer dödfödda och oanvändbara, då de antar dualism eller något knäppt. Att detta "mer" inte finns så länge motsatsen bevisats är ju den enda rimliga utgångspunkten för att komma vidare. Annars har vi ju diskvalificerat "problemet" filosofiskt och gjort det oåtkomligt, för evigt ett mysterium.

När jag talar om hypotesprövning och vetenskap versus ovetenskap så talar jag verkligen om filosofi, speciellt kognitions- och medvetandefilosofi. Risken är att det du talar om i själva verket blir det som inte handlar om filosofi utan något annat. Metafysik kanske eller teologi.

Ja, det tycker jag också. Du kan mentalt ersätta alla instanser där jag skrivit "intelligent" med "medvetet" och resonemanget är helt identiskt. Faktum är att jag många gånger egentligen menar "medvetet". För "intelligent" är ju så klurigt eftersom det ofta räcker med rationell respons. Vi har ju blivit mer okänsliga för intelligens när vi har talat om intelligenta maskiner, program, apparater, etc, så länge nu. "Vi måste bygga in en hel del intelligens här för att..." är väl en vanlig hört-på-jobbet-sak.

Men, här är det fina: Vår minskade känslighet för ordet "intelligens" är väldigt nyttig. Förr i tiden ville folk ha in det där "mer" i intelligensen. Nu ser vi den som mer trivial. Förr ville folk ha in ett "mer än" i "liv" (det kallades ibland för vitalismen eller livsgnistan). Idag är det borta och någon fundamental skillnad mellan död och levande materia finns inte.

Detta är precis vad jag menar är felet med alla idéer om att medvetandet (eller känslor) som vill ha något "mer"! Nämligen, vitalismen var aldrig den filosofi, den "vetenskap" eller den idén som ledde oss fram till upptäckterna inom biologi (fotosyntes, ATP, evolution, gener, etc). På samma sätt har föreställningarna om att intelligens kräver något "mer" (annars är det inte "äkta") aldrig hjälpt oss ett skvatt att bygga intelligenta maskiner.

Detta "mer" som du företräder är som du ser en väldigt gammal tanke och komplett hopplös. Så släpp den!

Om du ihärdar detta så kan det bli en "no true scotsman" av det är jag rädd.

Vilket är knasigt, som sagt, eftersom all vetenskap är filosofi. Hypotesprövning, induktion, falsifikation, etc, är filosofi. De filosofigrenar som berör detta ämne är kognition, psykologi, neurologi, biologi, kemi, matematik, lingvistik, datalogi, etc. I vardagligt tal alltså discipliner vi kallar för "vetenskap". Försök inte låtsas som filosofiska idéer helt bortom dessa har någon relevans. Det är inte österländsk mysticism eller essentialism vi talar om, utan ämnena som kretsar kring medvetande och intelligens är konkreta och syftar till att ställa rätt frågor.

Flummig är den inte. Men den är tyvärr naiv och oanvändbar skåpmat. Ja, man kan nog inte kalla det för definition alls, så länge du inte specificerat detta "mer".

Men jag har inte begärt någon "vetenskaplig gångbar definition" av dig! Det är DU som kommit med en definition och först DÅ börjar jag ställa frågor. Saken är att det är du som utgår från att det måste finnas "vetenskapligt godtagbara definitioner" och eftersom du inte har någon sådan, så är det fritt fram att anta detta "mer".

Sedan får du väl bestämma dig om det är AI, intelligens eller medvetande som behöver detta "mer"? Om AI kräver intelligens och intelligens kräver medvetande, varför verkar detta "mer" finnas kvar om vi talar om medvetande?

Vad är "äkta AI"? Till motsats från vadå?

Edit: Och för sista gången nu: Det är INTE jag som ber dig hitta "super-definitioner" på saker och ting. Det är du som givit din syn och jag har ställt följdfrågor. Du verkar komplett ha missat att definitions-ivern är precis vad jag vänder mig mot. Det går nämligen alltid att hitta en fånig definition som inkluderar och utesluter precis vad man ville från början, alltså slutsatsen först. Det jag försökt säga hela tiden är att människor i alla tider har "definierat" in saker som helt enkelt inte finns. Vitalism, essens, "äkta" intelligens. De har helt missat att ställa rätt frågor: Vad skulle icke-vitalism vara för något, vad är icke-essens och hur ser "falsk" intelligens ut och varför är den inte "äkta"?

Det är de som talar om "äkta" och "mer" som måste förklara vad de menar med oäkta och "avsaknad av mer". För sista gången nu: jag vill inte ha en definition av dig. Jag påstår att din definition är dålig, främst därför att den är oanvändbar som filosofisk utgångspunkt samt att den förutsätter en icke-redogjord skillnad mellan "äkta" och "falsk". Idén är ad-hoc och överflödig. Det finns inte minst en liten filosofisk skapelse, Occams rakkniv som rakar bort denna definition i ett nafs.

Han är garanterat med på noterna. Edit: PZ Myers har skrivit en bra text: http://scienceblogs.com/pharyngula/2013/02/26/i-can-defend-bo... i samband med debatten kring Lawrence Krauss som menade att vissa typer av filosofi har tappat kontakten med verkligheten när den diskuterar verkligheten, men saknar beröringspunkter med naturfilosofin (dvs det som idag kallas naturvetenskaperna).

Är väl relativt enkelt. Menas en replika av människans "självmedvetenhet" eller en robots? Eftersom vi inte idag kan förklara en människas medvetenhet i diskreta steg och inte heller förklara en tankegång på ett bra sätt (då menar jag inte, att vi inte förstår att det är nerv synapser som skickar information fram och tillbaka).
Därmed så kan vi inte simulera en människas intelligens(även pga beräkningskraft, men det brukar komma i ett senare skede, först gäller det att förstå hur någonting fungerar och sedan simulerar man det mha beräkningskraft).

Jag tror att om vi får tillräckligt med tid på oss, så kommer vi att kunna förstå hela systemet, dock är det endast spekulationer och jag tror inte att någon kan komma med något bevis för varken eller.

När det gäller maskiner som har ett "självmedvetande", så tror jag att det kommer komma tidigare och finns även idag, beroende på hur du tolkar det. Du kan programmera ett program så att det finns ett kodstycke som pekar på sig själv och säger, jag finns och jag är medveten.
Så är det med människan, om du ordnar atomer/molyker på ett sätt, så kommer "medvetandet" fram och tanken "jag finns" kan erhållas. I slutändan är det att man bryter ner någonting i mindre och mindre delar tills du kommer till byggstenar som bara fungerar på ett visst sätt, t ex den minsta byggsten, varför rör den sig på det sättet som den gör? Why frågan här är då irrelevant och det intressanta är, på vilka sätt kan man kombinera de så att man får andra egenskaper, såsom tankar, förmågan att hitta nya kombinationer av olika byggstenar.

Jag ser det på sättet att människan är uppbyggd av ett par vissa störe byggstenar och de är ordnade på ett sådant sätt att tankar kan erhållas. Då finns det 2 sätt för oss att simulera detta, det är antingen att få reda på algoritmen, dvs hur byggstenarna är ordnade genom att med verktyg vi skapat undersöka byggstenarna och förstå dess funktioner, och sedan föra över det till ett program(mer sannolikhet), eller testa oss fram med algoritmer(mindre sannolikt) tills vi får något som liknar oss.

Man ju driva det i all oändlighet men en skulle kunna skärma av det lite och försöka begränsa den krävda förmågan med relevanta ramar.
Säg att vi nöjer oss med vad som syns och det vi kan avgöra, det blir subjektivt men relevant subjektivt.

En maskin som kan upplevas som en människa i vardagen utan att styras av en människa kommer med största sannolikhet uppsfattas som någorlunda mänsklig, jag tror även som Belga sa att en sådan maskin måste kunna ge svaret 1+1 = 3 och motivera det med "därför" eller "för att".

för mänsklighet så krävs det en koherent och konsekvent felmarginal eller snarare ett system för sammanhängande felaktigheter som inte kan motiveras det kräver i sin tur nån form av uppfostran, AI måste kunna tro att strutsen kör ner huvudet i sanden trots att inga pålitliga källor hävdar det först då med rätt mängd fel kan vi tala om en individ som är precis lika fullständig som vi är. Ett kluster av kackiga pentium processor med avrundningsfel, taskig högermic men över medel på ögonen? En Svajig hårddisk som ibland raderar hälften av vad som skrivits men annars mest bara lägger saker huller om buller.
Den "gudomliga gnistan" självmedvetande är antingen vår stolthet eller bara, kan vi inte förstå det vi inte förstår så kan vi aldrig vara säkra på vad det är för fel eller vad det är som fungerar.

Du talar om hjärnforskningen och att det behövs läggas mer pengar på det. Jag tror att man kan sammanfatta det hela så fast omvänt, det vi inte förstår förstår vi inte och om vi ska bygga en AI som är såsom oss så krävs det av vi inte förstår hur den fungerar, vi måste ha osäkerheten och tro att det kan finnas en gudomlig gnista, tursam slump eller oförklarat fenomen som håller ihop allt.

Eller så bygger man bara ett kluster med P2 och deskstars med risigt ram minne, taskig mic och svajig webcam. Tejpa ihop lådan jättehårt med silvertejp och bygg in den i en uppstoppad björn, låt den folda.

Frågan I sig är kanske lite missvisande; en självgående dator? Detta bör vi snart kunna skapa (inom 100 år) genom att vidareutveckla eller tämja naturens krafter (dvs redan existerande centrala nervsystem) men att implementera känslor och utveckla empati hos en plåtburk?

Är självmedvetande vad vi vill uppnå så kan vi med all säkerhet göra detta, men frågan blir mer av vilken sorts självmedvetande, en plåtburk som försöker effektivisera sig själv? En plåtburk som har en egen agenda? Eller en hjärna tagen från en människa som kopplats in till oändligt många processorer och minnesmoduler?

Varför skulle detta vara ett principiellt problem?

Så människan har inte intelligens menar du, eller är våran beslutsprocess magisk eller slumpad?

Jag tycker problemet är att många kommer med fina ord som vi mindre vetande inte vet vad de betyder.

Vad betyder intelligent, självmedvetande, empati, ha känslor, etc? För mig så är det som sagt bara ord som vi har valt för att beskriva vissa fenomen, dessa ord fungerar bra om man använder dem i rätt sammanhang. Alltså jämför människor, hundar eller whatever emot varandra. Och tar vi ordet empati så är det egentligen en selektiv empati som alla "förnuftiga människor har". Vi kan alltså medvetet blunda för att någon måste dö för att vi ska få vår goda hamburgare eller något.

Annars tycker jag människor är rätt så förutsägbara de flesta skaffar ett "svenssonliv" och funderar inte det minsta på varför. Och tar vi sociala normer så är det "sjukligt" vad hårt kodade vissa individer är. Så i stora drag kan man spela schack med människor och göra olika drag för att få önskade respons. Med detta menar jag att vi är som ett "datorprogram", där vi på vissa delar är extremt duktiga, andra så kan man undra vilken praktikant som kodade denna kodsnutt? Bara ta bara vårt förnuft ihop med sexualitet, vår oförmåga att kontrollera vad vi stoppat i oss för mat etc.. Intelligent vill jag knappast påstå oss vara där och det är inget problem att bygga en robot som bättre har kontroll över vissa specifika saker.

Ja, det är lite av problemet faktiskt. Alla vet vad "intelligent" eller "medvetande" är, men så fort någon ska påvisa detta fenomen hos en maskin (eller hos ett djur) så slås det bakut och det påstås att det inte är "äkta".

Vi skulle göra filosofin en stor tjänst om vi slutade använda så vaga begrepp och samtidigt läsa in så mycket i dem. Framförallt bör vi ställa rätt frågor. Vad är t.ex. "falsk intelligens" eller "falskt medvetande"? Hur avgöra och vad menas?

Bara rent så där intuitivt skulle jag vilja säga att intelligens är förmågan att kunna utföra en uppgift, lösa ett problem.

Således vill jag påstå att robotar (faktiska robotar då) har AI. Men frågan i detta sammanhanget handlar väl mer om medvetande.

En annan milstolpe vore väl artificiellt "liv" med förmåga till självdrift å självreplikation, med medvetande eller ej. Exempelvis nanorobotar.

Tror det senare är närmare på horisonten.

Jodå, men det är samtidigt egentligen inget som någon har ifrågasatt. Givetvis finns AI och har funnits länge. Det är så sammanvävt med modern teknik att vi inte ens bekymrar oss med att använda termen "AI". God AI är AI som inte nämns vid namnet "AI".

Det tråden (nog) handlar om är s.k. Strong AI, människoliknande intelligens som troligen implicerar även medvetande.

Det är ju två separata frågor. AI behöver inte "AL" och AL behöver inte AI. Om vi använder den "vanliga" definitionen av liv jag gav ovan så är det rätt klart att AL kan existera, i princip.

Jag är inte helt övertygad om att AL ligger närmare på horisonten än maskiner med kognition. En av orsakerna är att AI är ett intressant forskningsområde, men AL är inte lika filosofiskt svårt. Nanorobotar är ju inte AL. AL skulle vara replikerande maskiner som evolutionen kan arbeta på, som har arv, variation och metabolism. De är helt klart möjliga, men separata från exempelvis användbara nanorobotar. Dylika robotar kan, men måste inte, inbegripa principer om artificiellt liv.

Är hög beräkningskapacitet ett krav för artificiell intelligens?

Ja, det tror jag. Den mänskliga hjärnan jobbar inte så fort. Dock har den massiva parallella beräkningar. Det är delvis oberoende system för kontroll av kroppens funktioner, men även en massa bakgrundsarbeten. Tex vänder den alltid, det vi ser 180 grader.

Är ett bi intelligent?

EDIT: Eller vad som däromkring, allt från en bakterie till rymdvarelser med lysande fingertoppar. Poängen är densamma som ovan, om vi definierar intelligens som människans normala beräkningskapacitet och förmåga så är vi enligt många inte ens halvvägs. Om vi definierar intelligens som beräkningskapaciteten och förmågan hos ett bi så är vi typ redan där.

Jag skulle säga att om maskinen eller djuret eller cyborgen kan bryta sin egen programmering och få erfarenheter, kunna förändra sig självt genom att fundera och utveckla sina tankar. Då har vi AI. När den dator själv kan hitta buggar och fixa i programmen, ja då är min dator levande. Fast samtidigt kanske den börjar ställa krav på mig också. Den kan vara tjurig på måndagar.