Skrivet av Genomresa:
Har du något stöd för påståendet i det första stycket, utöver redogörelsen i andra stycket? Utöver min sedvanliga käpphäst, anekdotisk bevisföring, stöter resonemanget på det monumentala problemet att du omöjligen kan ha personlig erfarenhet av hur det såg ut förr om du går i skolan nu. Du kan konstatera att du anser att många i din klass är lata eller obrydda, men där tar det stopp. Du kan inte konstatera att detta är generellt gällande för skolelever i gemen, och du kan heller inte konstatera någon typ av ökande trend av lathet och obryddhet. "Dagens ungdom" har man beklagat sig för åtminstone sedan Platon, och det har låtit precis likadant i alla tider. Jag ställer mig mycket tveksam till slutsatser av den här typen.
Det är så enormt lätt att bara konstatera saker som att "ungarna har förändrats, så det är därför det går dåligt, punkt.", att det är attraktivt att stanna där. Genom att ej heller gå längre in på varför de skulle ha blivit "slappare" så har man i praktiken bara infört ungdomens slapphet som axionm och tagit bort alla möjligheter att förbättra situationen — problemet blir så enkelt genom att främst konstatera "det är ett problem" utan att behöva titta vidare på jobbiga orsak-verkan-samband. Enkla förklaringar är ofta attraktiva, men ibland är de för enkla, och ibland är de inte ens förklaringar utan bara konstateranden.
Det stora problemet landar då i hur man ska mäta skillnader över åren. När man mäter en sak så mäter man ju just den saken, och inte vad man egentligen är intresserad av. I gynnsamma situationer finns det stark korrelation, och ibland kan man ha sådan tur att man kan mäta det man är intresserad av direkt, men oftast är man utlämnad till att mäta saker som på sin höjd är vagt relaterade, och det inkommer osäkerheter i varje implikationssteg och kanske mätningarna själva påverkar resultatet (extremt vanligt i mer "sociala" mätningar).
Skolresultat över hela landet att jämföra med andra länder är ett trevligt mått att kunna ta till för att mäta hur "bra" skolan är, men det är inte okomplicerat — skolsystem som jobbar mer direkt mot dessa provs mål kommer få klart bättre resultat, och proven är ju tyvärr inte en spegel av allt. Hur mäter man "historiekunskap"? Hur mäter man "kritiskt tänkande"? PISA-testen kan bara kan mäta en delmängd av ämnen, och bara ett visst uttryckssätt av färdigheter i dessa, vilket är bra att ha i bakhuvudet.
Ännu svårare blir det när man ska försöka mäta faktorer relaterade till varför resultaten gått ner. Hur mäter man kvalité hos en lärare/skola? Är det betygen som sätts? Tyvärr så används ofta detta mått, för det är enkelt, men vad visar det egentligen? Det står rätt klart att "det fria skolvalet" genererat ett egenvärde i att sätta höga betyg för att framstå bra i konkurrensen; Betygsnivåer dåligt mått på kvalitet [SvD Opinion], "Mirakelskola" gav eleverna överbetyg [DN], "Friskolorna sätter högre betyg på nationella proven", "Konkurrens om elever ger orättvisa gymnasiebetyg" [DN]. En annan gyllene regel för mätningar är att man vill kunna variera en variabel åt gången — men när skolan kommunaliserades så ändrade man även lärarutbildningen, strax därefter infördes målrelaterade betyg och nya läroplaner, ändrade gymnasieskolans uppbyggnad ("linjer" blev "program", 2-åriga linjer försvann; just PISA-mätningen handlar dock om 15-åringar), etc. Betygssystem och läroplaner har reformerats ytterligare ett par gånger sedan dess.
"Det fria skolvalet" hade som primärt mål att "minska segregationen", vilket är ett ädelt mål, men att detta skulle vara ett faktiskt samband kändes och känns märkligt resonerat. I efterhand så står det klart att det blev precis tvärtom: Det fria skolvalet ökar klyftor mellan skolor [Vetenskapsrådet]. Valet som var tänkt att minska spridningen har i själva verket ökat den på alla mätbara sätt.
Svenska PISA-delegationen skyller ganska entydigt på att skolvalet har försämrat situationen i Sverige. Det är tydligt att Sverige går mot samma (icke önskvärda) spridning som finns i de länder som redan har tidiga "fria val" — Tyskland, Belgien, Östterrike, etc. — med största skillnad att Sveriges resultatutveckling på senare år har stått ut genom att vara sämst, där spridningen mellan "bra" och "dåliga" elever har trefaldigats sedan 2000 samtidigt som medelvärdet sjunker: Det fria skolvalet [UR]. Så sent som vid mätningen 2003 så handlade det möjligen om svagt dalande resultat, men det gällde över hela Europa där Sverige fortfarande låg relativt sett bra till. De som nu säger: "trenden fortsätter, c'est la vie" bortser från att det inte är vad rapporten handlar om: den handlar om att trenden accelererat kraftigt, även jämfört med motsvarande länder.
Finland, som visserligen tappar mot ostasiatiska länder men fortfarande ligger högt i Europa, har varit ett land som många andra tittat på sedan PISA-mätningarna startade år 2000. Finlands uttalade mål, vilket är stick i stäv med de länder som uppvisar sämst resultat och utveckling, har varit att satsa på jämlikhet i utbildning för att säkerställa att alla får samma utbildningskvalité. Det har gett dem både en låg spridning och bäst medelresultat. Trots deras fortfarande starka ställning så har de ju gått neråt i denna senaste mätning, och debatten där pekar på landets ökade skillnader mellan bra och dåliga skolor, som också beror på ökade sociala skillnader, om än de fortfarande är relativt låga: Finland's school system: The new Nokia? [YLE]. Finlands tidigare PISA-resultat hade extremt låg spridning, men i 2012-mätningen börjar resultatspridningen bli mer jämförbar med exempelvis Sverige.
Ovanstående har främst bara behandlat skolan i sig, men det är klart att skolan inte existerar i ett vakuum, utan påverkas av samhället i stort. Detta är i linje med den finska situationen, då deras skolsystem inte har genomgått några drastiska förändringar, men de ändå kan se vissa negativa utvecklingar som verkar sammanfalla med samhällsförändringar.
Här finns PISA 2012-proven, ifall någon vill se vad kidsen svarade på .