Teodicéproblemet, vad tror ni?

Det brukar väl så vitt jag minns oftast bemötas med nonsens som att "Guds vägar äro outgrundliga", "det är en prövning" eller helt enkelt "människans fria vilja", lite beroende på hur frågan är formulerad.
Personligen tolkar jag det som att det finns tre möjligheter:
1) "Gud" finns inte och således är frågan felformulerad, vilket är för mig det alternativ som faller naturligt;
2) "Gud" finns men har gett sig in på nästa projekt, en ny mänsklighet annorstädes, men en allsmäktig och god gudomlighet borde kunnat och skulle ha löst problemet på ett eller annat vis när människorna löpte amok;
3) "Gud" finns men är verkligen inte god. Det har förvisso stöd lite här och var, inte minst i gamla testamentet, men då renderar det en felaktig formulering (vilken implicerar att "Gud" är god och borde göra något åt saken) av problemet.

Sedan finns det en hel del andra möjligheter, men jag tycker de flesta låter som efterkonstruktioner när man hittat hål i hittepåt. Men jag är varken allsmäktig, alltgenom god eller allvetande, så hur skulle jag kunna följa "Guds" tankegångar i frågan?

Att låta alla ha det "jämnbra" ger ju också en balans, utan extremer där vissa skulle ha det väldigt väl förspänt genom livet och andra svälta och dö i krig och sjukdomar som de inte kan påverka. För den delen, varför skulle "balans" vara något att eftersträva? Varför inte snarare sträva efter att alla skulle få det så bra som möjligt, och låta balansen hamna där den hamnar? En av premisserna i teodicéproblemet är ju att guden ska vara allsmäktig, så vad skulle kunna begränsa?

För att prata om ett teodicéproblem så måste man förutsätta en existens av en gud, vilket i sig är minst sagt snårigt inom logiken. "Problemet" uppstår just i att försöka hitta hur de tre "axiom" man inför i systemet kan vara sanna samtidigt: att man har haft tänkare som i tusentals år försökt hitta ett sätt att få axiomen att inte motsäga varandra utan att egentligen lyckas skönjar om att de kanske inte utgör den mest lämpade basen för resonemang. Det betyder inte att man inte får "tro" (i religiös betydelse) på det ena eller det andra, men dessa tankar kanske inte lämpar sig för att behandlas med de verktyg som används inom logik — att fråga sig varför man skulle vilja blanda dessa ämnen är i mina ögon en intressant fråga.

Pratar man just om det kristna teodicéproblemet så får man problem i att låta alla delar av bibeln vara "godkända källor", då den inte alltid är konsekvent i sin egen framställan av guden i fråga (vilka delar/översättningar som ens utgör "bibeln" är i sig inte entydigt definierat). Framställs ens gud som entydigt "allsmäktig" överallt i bibeln? Som god? Mot sina följare, eller mot alla? Det blir som ett matematikproblem där "+" definierats på olika sätt beroende på om man läst kapitel 1 eller kapitel 2 i matteboken — diskutera kan man alltid göra, men man ska inte förvänta sig att kunna nå ett vettigt svar utifrån logikens ramar.