Fråga en medarbetare på socialtjänsten (ej en officiell frågelåda)

LVU är bland det svåraste och jobbigaste som en socialförvaltning kan tvingas göra, av flera anledningar. Ingen Socialförvaltning i Sverige är ute efter att tvångsomhänderta barn, om detta inte krävs av omständigheter eller lagstiftning. Varför?

* LVU kostar kommunen pengar. Miljonbelopp.
* LVU river upp familjer och bekanta, ofta permanent.
* LVU är väldigt stressigt för en socialförvaltning och dess medarbetare

Bara för att nämna några. Med det sagt, om vår socialförvaltning, trots övervägande och samråd, skulle komma till slutsatsen att vi gjort ett LVU på felaktiga grunder skulle resultatet av detta vara djupgående. Medarbetare skulle troligtvis Lex Sarah-anmäla verksamheten så att samma misstag inte upprepades - jag skulle göra detta om ett LVU hade gjorts på felaktiga grunder. Dessutom skulle troligtvis vederbörande klients föräldrar IVO-anmäla verksamheten. Socialtjänsten har däremot som praxis att inte utbetala "ersättning" för att vi gjort fel - detta är någonting som måste stämmas via domstol/rättsinstans, som var som helst. Men varken Socialförvaltning eller kommun är immuna från att behöva betala skadestånd.

Men det är viktigt att komma ihåg att personerna som tagit ett beslut om LVU är människor - om de som resultat av ett misslyckat LVU nästa gång i stället inte skulle göra ett tvångsomhändertagande, och som resultat av detta ett barn skulle avlida...ja. Inget trevligt scenario.

Detta hände ju bland annat i fallet Yara. Trots orosanmälningar till ansvarig socialförvaltning bestämde man sig för att inte göra ett LVU. Om detta berodde på beslut från chefsnivå, försumning från socialsekreterare eller systemfel kan jag bara spekulera i.

Allt jag vet är att när jag får en orosanmälan på mitt bord så går jag till botten med den - och slutar inte förrän jag tror mig veta med stor säkerhet, samt har diskuterat det med chef och minst 4 andra av mina kollegor, att barnet inte är i omedelbar fara. Första dagen på arbetet sade min dåvarande chef till mig att det viktigaste arbetet vi gör på Socialförvaltningen det är att se till att barn har det bra - mår bra, är trygga och säkra. Trots alla våra andra verksamheter så är det lite ledstjärnan i mitt arbete, och det är därför jag tycker om att jobba med exempelvis ensamkommande.

22 000 i månaden låter som en väldigt generös arvodes/omkostnadsersättning för en Familjehemsplacering enligt SoL 11:1. Naturligtvis är jag medveten om de groteska priser som vissa konsulter och verksamheter begär för sina tjänster, och detta är ett av mina dagliga irritationsmoment när jag får fakturorna från mina konsulentstödda verksamheter. Ibland kan man bli ganska arg :/.

Däremot kan jag förklara varför inte kommuner gör fler direktplaceringar. Detta är i grund och botten en resursfråga. Socialförvaltningarna har helt enkelt oftast varken tid eller personal för att själva söka upp intresserade familjehem som är beredda att ta emot placeringar och göra en familjehemsutredning. Detta tar tid, som våra chefer anser att vi kan använda till uppföljningsarbete, andra ärenden, eller för att stötta kollegor. Om vi skulle anställa fler socialsekreterare för att göra denna typen av utredningar är detta en fråga som måste upp till politisk nivå - just för att anställa nytt folk. Privata vårdgivare har alltså helt enkelt tiden att leta efter dessa familjer och göra dessa utredningar. Jag anser denna modell vara fel, och därför försöker jag i min verksamhet direktplacera där jag kan. Tyvärr har bara arbetsdagen 8 timmar. Familjehem får via konsulentstödda verksamheter också ett "säkerhetsnät" som kommunen inte kan erbjuda , ett ställe dit de kan vända sig 24/7 vid problem eller frågor.

Detta är anledingen till varför man ser så många konsulentstödda verksamheter idag. Hoppas att det var ett någorlunda bra svar! Jag ska också tillägga att det skiljer sig åt mellan kommuner. Jag tror säkert det finns platser där man nästan aldrig använder sig av konsulentstödda familjehem.

Att kvalitetssäkra HVB-hem är däremot enklare och snabbare än man kan tro på grund av följande: Socialförvaltningar samarbetar. Vi arbetar inte i ett vakuum. Alla socialförvaltningar i ett län har kontakt med varandra genom nätverksförbund, och alla "delverksamheter" samarbetar. I mina nätverk ingår det nästan 35 kommuner!

När jag externplacerar ett barn i en verksamhet som jag inte känner till, eller som är nystartad, kontaktar jag kommunen där verksamheten befinner sig samt alla mina nätverkskollegor (socialsekreterare som jobbar med samma saker i länet, exempelvis Jönköpings län). Innan dagen är slut har jag ett 20-tal mail antingen med referenser eller varningar rörande föreståndare och/eller verksamheten i fråga.

Jag har - mer än en gång - avslutat en placering i ett nystartat HVB-hem och dragit hem den ensamkommande till en jourlägenhet i vår behandling och omsorgsverksamhet medan jag letar efter en ny plats. Detta med anledningen att personalen försummat barnet, att verksamhetens behandlingsmetodik var bristfällig eller att man nonchalerade den placerade. Utöver detta kan man lyssna på barnet, inspektera verksamheten utifrån våra grundkrav samt kolla in historiken för föreståndare.

Kvalitetssäkring av HVB-hem är inte ett problem som jag skulle säga att just vi har, men jag vet att de kommuner finns där detta är ett stort problem, och där kontrollen av verksamheter har försummats. Där kan jag bara säga att jag hoppas att socialsekreterarna skärper sig och att man kommer ihåg förvaltningens verksamhetsmål. Jag är ledsen att du haft negativa erfarenheter av socialtjänsten, även om jag vet att detta inte på något sätt är ovanligt.

Bemanningsföretag...ja, vad ska man säga? Positioner till socialsekreterare måste beläggas och folk måste anställas. Om ingen är intresserad av att söka tjänsterna har våra chefer inget val. Det är inte så att vi väljer mellan bemanningsföretag och "direktanställning" - det har blivit ett nödvändigt ont i många kommuner för att inte tjänster söks. Däremot anser jag att som vissa kommuner gör, att från början vända sig till bemanningsföretag, är ett systemfel. Det är resursslöseri och bör inte göras. Skulle det göras på vår förvaltning skulle jag gå och ha ett väldigt allvarligt samtal med min sektionschef.

Hej!

För att besvara din fråga behöver jag veta om du på något sätt adopterat din sambos dotter, eller om din sambo har ensam vårdnad/delar vårdnaden med dotterns biologiska pappa.

--Benjamin

Hej!

Herregud, det låter som om Stockholms stad inte har superbra medarbetare i alla ärenden. Här är mina tips för att "slå" oss socialsekreterare om detta behövs.

* Kopiera eventuella överklagningshandlingar och datera dem. Ring dem och bekräfta att din överklagan har inkommit till kontoret.
* Ta reda på lagstiftning vad gäller pendel/transportkostnader och citera detta vid eventuella frågor. Vi socialsekreterare ska följa lagar och bestämmelser gällande försörjningsstöd (jag antar att detta gäller FS), och arbetsresor är en post vi beviljar vid riksnorm. Om du inte missköter din arbetsplan har du rätt till arbetsresekostnader (Där ingår SL-kort).
* Överklaga alla beslut du inte är nöjd med till relevant rättsinstans inom angiven tid.

Överklagan till socialförvaltningar ska lämnas till kommuner som skickar vidare det till Förvaltningsrätten, men om du vill vara säker kan du skicka två ex, varav ett till Förvaltningsrätten. Då kommer detta att reflektera kommunens socialförvaltning mycket negativt om de skulle slarva bort detta.

Resten av dina kommentarer verkar vara talande för en verksamhet som inte fungerar som den ska. Där kan jag tyvärr inte hjälpa särskilt mycket, annat än att säga att det är synd att du inte är min klient . Du har rätt till skriftlig information, och du har alltid rätt att klaga hos min chef om du anser att jag gjort fel. Jag uppmuntrar mina klienter att göra detta om de känner sig felbehandlade och jag skulle aldrig bli arg om någon gjort detta, ens om de kallat mig för "rövhål" för att ha avslagit dem riksnorm .

-Benjamin

Hej!

Då jag fått denna fråga via PM, tänkte jag att jag uttrycker det här också.

Om ni av någon anledning inte vill ställa en fråga här i tråden eller har ett personligt ärende ni vill ha åsikter kring från någon som jobbar med denna typ av ärende så kan ni skicka det via PM. Jag skulle däremot be att om ni skickar mig ett PM att ni gör eventuella namn (även förnamn) anonyma genom att använda initialer (Exempelvis A.A för Annika Andersson), eller inte använder namn alls.

--Benjamin

Hej Darkstormz!

Jag besvarade precis din fråga i din tråd. Du kan ignorera den första informationen jag gav, då jag utgick ifrån att ni inte hade några gemensamma barn. Jag saxar in det jag skrev i denna tråd för tydlighetens skull.

Då ni har en gemensam son kan du enligt 7 kap 5 § I FB bli försörjningsskyldig. Dock gäller endast detta om ni är "varaktigt sammanboende", och jag bedömer att 5 månader inte räcker för att uppfylla detta krav. Det är det viktigt att du vet att du kan och troligtvis kommer bli försörjningsskyldig då ni har gemensamma barn.

Dock ska denna typ av frågor I första hand lösas av barnets (dotterns) vårdnadshavare - det faktum förändras inte -, något du inte är. Från ett familjerättsperspektiv skulle jag argumentera att umgänge med barnets biologiska föräldrar inte alltid ingår I försörjningsplikten i din situation, framför allt om inte din ekonomi tillåter detta. Detta kan, med tanke på omständigheterna, bli ett fall för din lokala socialförvaltning och jag föreslår att du vänder dig dit om ni inte lyckas lösa detta. Förvaltningen kommer isåfall att göra en bedömning utifrån deras rutiner och praxis, och det kan hända att man där du bor har som rutin att erbjuda ekonomisk ersättning i umgängesfrågor (dock erbjuder inte vi detta).

Hör gärna av dig vid andra frågor!

--Benjamin

Det måste jag säga är en jättebra fråga!

Snabbt svar: Antalet försörjningsstödsärenden ökade.

Långt svar:

När vi fick nya regler för sjukförsäkringssystemet resulterade det i ganska stora förändringar i antalet FS-ärenden. Jag jobbade på den tiden i en större kommun, dock inte med FS, men satt och fikade med kollegorna som arbetade med FS. Det var på den tiden många kommentarer kring hur FS-ärenden hade ökat, och hur många av de som sökte FS var väldigt frustrerade över förändringarna.

FS är ju ganska speciellt. Har du tillgångar, som exempelvis bostäder, aktier eller andra saker av värde, ska detta avyttras innan Försörjningsstöd kan bli aktuellt. Det finns inte heller mycket spelrum vad gäller uträkningarna av FS - detta sker enligt en ganska statisk formel där vi bara anger inkomster, bidrag och utgifter. Många sökanden tror att socialsekreterare har mer makt än de faktiskt har, men faktum är att jag skulle säga att FS är det område där socialsekreterare har minst individuella bedömningar att göra. Nästan alla kommuner i Sverige har väldigt tydliga riktlinjer för FS, vilket i princip betyder att följer du inte dessa till punkt och pricka får du ett avslag på riksnormen.

Ganska brutalt.

Många av de som kom och blev tvungna att söka FS i och med reformen hade ju aldrig tidigare haft erfarenhet av att söka FS, och visste inte hur man skulle förhålla sig. Det kan bli väldigt sjuka saker som händer om man inte tänker sig för.

Låt mig ta ett exempel.

Du söker Försörjningsstöd, och börjar portionera upp pengarna för att ha bättre koll på din ekonomi. För att göra detta överför du pengarna som klumpsummor till ett sparkonto som du äger, för att sedan föra tillbaka pengarna till ditt reguljära konto när du behöver dem. Du kommer på försörjningsstödssamtal och visar öppet upp dina kontoutdrag och även sparkontot.

Vad är problemet?

Socialförvaltningen har som rutin och regel att alla insättningar på ett konto måste tas med som inkomster i riksnormsberäkningen. Som resultat har du plötsligt inkomster på 7600 kronor, trots att det bara är dina egna pengar från FS som det är tal om. Din riksnormsberäkning hamnar därför på ett överskott och du får inte ut dina pengar. En av mina f.d. kollegor hade ett sådant ärende och försökte (till slut nästan gråtfärdig) argumentera för detta, att man ju kunde se hur pengarna överförts och att inte klienten hade försökt lura/ljuga för socialförvaltningen. Men icke - rules are rules. Kollegans argument slogs ned av dåvarande Socialchefen och trebarnsmamman fick ett avslag.

Mitt råd till dig som behöver ta FS: Prata med din Socialsekreterare om vad som gäller. De flesta socialsekreterare är inte rövhål. Vi är inte elaka. Men vi är gräsrotsbyråkrater som arbetar i organisationer där det ofta är högt tryck från ledningen att vara ekonomiska. Vi är förpliktigade att söka efter anledningar till varför inte folk sköter sig. Det värsta du kan göra inför en socialsekreterare - i min mening - är att skrika, gorma och hota. Jag har haft många av dessa samtal, och förstår inte varför folk tror att detta gör att jag ändrar min bedömning. Är du missnöjd kan du be att ta ärendet med min chef - detta gör jag gärna. Alla har dessutom rätt att överklaga ett beslut - men ingen får ett avslag av mig/av vår socialförvaltning utan en bra anledning, som vi gärna berättar, och som även framgår väldigt tydligt av ditt beslut i posten.

Sorry, långt utlägg där

Men ja - antalet FS-ärenden ökade. Sedan dess har de minskat något (runt 8%) igen.