Mitt jobb tar död på mig...

Det är möjligt att dina intentioner var goda, det brukar vara så, men jag anser att du bör tänka på hur du formulerar dig på internet. Jag tolkade det som att du la all börda på TS och att det helt och hållet var hans ansvar att situationen var som den var. Dessutom har jag fortfarande inte fått svar på vad dina positiva arbetslivserfarenheter har med TS erfarenheter att göra. Varför är din nuvarande arbetssituation relevant i detta sammanhanget?

Som sagt, jag tvivlar inte på att dina intentioner i grunden var av godo men dina formuleringar lämnade en del övrigt att önska. Ord påverkar människor, särskilt människor som mår dåligt, det är min erfarenhet.

Jadu, om du säger upp dig så kan det faktiskt bli värre när rutinen att gå till jobbet försvinner. Kan bli att du inte ens orkar att gå upp ur sängen på dagarna, extra svårt när man har tillgång till internet å så, är det lätt att bara ligga kvar å låta tiden flyga sin kos. Du kanske redan är väldigt passiv när du är hemma och bara vaknar till liv när det e dags att röra sig till jobbet trots att klumpen i magen blir tyngre/ångesten kramar åt när du ser arbetsplatsen skymta i horisonten så är det nog bättre att du går till jobbet å inte gör något förhastat då det kan bli mycket värre om du säger upp dig. Lösningen på ditt problem e väldigt svårt att hitta, att byta jobb e nog inte e mirakelkuren du väntar på. Skulle nog säga att du måste prata med din chef om detta, säg att du kan få ex tjänstledigt/sjukskriven några månader då du kan pröva dina vingar på annat håll. För jag har testat det du föreslår å det va inte lösningen

@chipw00t: Nej det är det inte, det är sunt, du tar ansvar för dig själv och förväntar dig att andra vuxna människor gör likadant. Det är inte någon annans ansvar ytterst, utan endast deras eget.

MVH

problemet e att tråden inte handlar om dig, att säg att man mår super å har grymt jobb är inte till någon hjälp för trådskaparen.
Betyder snarare att man är självupptagen och fortfarande inte mognat till än. Men nog om det

problemet e att jag har vänner som har varit super duper mogna å så men efter att ha studerat massa logiska ämnen som matte å programmering så har de på något sätt blivit lite socialt avtrubbade så att säga. Som att de har helt plötsligt fått sig en släng av Aspergers. Så om du e väldigt mycket akademiskt lagd på det sättet, sluta med det fillebums så folk uppfattar dig lite mer empatiskt/sympatisk

nu spekulerar jag varför mina bekanta e sådana inte att jag direkt anklagar dig för att vara det

Du ska inte bara säga upp dig, det är mycket bättre ta kontakt med vården istället. Visserligen kan man fundera på att byta jobb vilket eventuellt kan vara en del i en lösning längre fram men det kan lika gärna bli att man får hjälp att få en arbetssituation som gör att man kan stanna kvar, men man behöver ändå ta emot hjälp för att komma vidare då man löser inte sådant här själv vilket är lite svårt att ta in då man oftast vill vara duktig.

Säger du upp dig utan att ha ett annat jobb istället så tappar du många resurser som kan hjälpa dig att komma igenom detta och må bättre.

Det är ju också så att man som regel blir utbränd därför att man vill göra sitt bästa på jobbet både för sig själv och genom att ställa upp för arbetskamrater/arbetsgivare genom att göra mer än vad man borde behöva.

Det är inte de som inte vill arbeta som blir utbrända utan de som älskar sina jobb därför att då ser man inte hur kroppen tar stryk innan det är för sent. Oftast är lojaliteten alldeles för stor så att man tar på sig mer än man klarar i längden.

När man kommer till stadiet att kroppen/hjärnan slutar att fungera har det varit dåligt alldeles för länge för man blir knappast utbränd på en vecka.

Och som andra säger, det kan vara svårt att fatta själv tills dess det tar tvärstopp och då fattar man inte vad som hände utan det är efteråt man börjar förstå.

Sedan skiljer det mycket från person till person, en del kanske behöver en kortare tid för att hitta tillbaka till ett fungerande liv samtidigt som det finns de som aldrig klarar jobba igen.

Många tror att utbrända är lata, men det brukar vara rena motsatsen man vill ge för mycket istället och det svåraste är att lära sig att säga nej och sätta gränser. Det handlar ofta om högpresterande människor med höga krav på sig själva, den som är lat tar sällan på sig så mycket jobb att man blir utbränd.

Nu kan det även vara så att pressen också kan bero på en helt omöjlig situation.
För just att hamna någonstans där man inte passar in alls utan möjlighet att påverka situationen leder också till en psykisk stress som till sist kan få allt att klappa ihop.

Och har man varit utbränd tidigare två gånger och dessutom fått cellgiftsbehandling vilket man bara brukar få vid allvarlig sjukdom så kanske det inte är orimligt att anta att sårbarheten är högre än om man inte har dessa saker bakom sig.

Det blir ett moment 22 här då man får jobba i en situation som känns outhärdlig sett till ens utbildning och mentala förmåga, därför att logistikjobbet känns som en omöjlig återvändsgränd.
Samtidigt kräver kanske mer kvalificerade arbetsuppgifter i linje med ens utbildning att man kan visa att man kan förväntas orka och klara av dem vilket gör att vägen dit känns omöjlig att uppnå på den plats man är.

Det är nog ändå bäst att försöka prata med någon inom vården om att detta inte fungerar längre om det nu inte lyckas att byta arbetsuppgifter till något som kan fungera för TS, Problemet är dock att det inte är lätt att hitta någon som vill ha en person i denna sits.

Detta då man antingen ska vara högpresterande till 200% utan hälsoproblem eller så vill ingen ta risken med att anställa en person som har en sjukdomshistorik om det skulle finnas minsta risk för att arbetsgivaren får problem. Detta såvida man inte besitter någon sällsynt spetskompetens som är i stort sett oumbärlig för arbetsgivaren så de vågar ta risken med en.