Jag har aldrig riktigt förstått denna samhällsstruktur. När man är 14-15 nånstans, när den enda livserfarenhet man har är sin skolgång och att "vuxna vet alltid bäst", när lärarna agerar ens totala auktoritet utanför hemmet, ska man veta vad man vill spendera nästa halvt sekel att arbeta med. Det är ett sånt abstrakt koncept att det går över huvudet på alla i den åldern, mig inkluderat.
Att vara 18, trots att man kanske redan börjat sitt första jobb vid sidan av skolan och fått smaka på "riktigt liv", är inte mycket bättre, eventuellt kanske än värre, för i den åldern tror man att man vet allt, och har en tendens att fatta riktigt dumma beslut. Fördelen är att göra misstagen såpass tidigt i sitt liv hjälper en att undvika liknande misstag senare i livet när de har en tendens att ha större negativa konsekvenser.
Jag håller lite med @Spiffman, man behöver ett decennium eller två på sig efter skolan att fatta ett informerat beslut. När jag gick i grundskolan var jag fascinerad av IT, så jag sökte mig till ett IT-Gymnasium med inriktning mattematik. Nånstans där insåg jag att IT var mer ett fritidsintresse än något jag ville jobba med varje dag i ett halvt sekel så jag hamnade i någon form av identitetskris. Jag hoppade av tredje året och började heltidsarbeta. Det blev uppenbart att om man har både ambitioner och drift är detta ett fantastiskt sätt att göra karriär, man får praktiskt arbetslivserfarenhet, lär sig branchen, blir skickad på vidareutbildningar och man klättrar i karriären. Rent intäktsmässigt kan man definitivt hamna i "topp 1%" (ett koncept jänkarna verkar älska), och är du där spelar det väl mindre roll exakt vad din intäkt nu än må vara.
Nu efter ett decenium eller två av praktisk livserfarenhet, vidareutbildningar osv, så vet jag vad jag vill arbeta med. Eller rättare sagt, jag har vetat några år och jag har inte ändrat uppfattning. Och jag tror att det är just den biten som är så viktig. När jag gick i första klass ville jag bli polis, i tredje klass brandman. Sen ville jag bli astronaut. Efter det ville jag bli kompositör, och sen ville jag bli statsminister. Nånstans där emellan ville jag bli Stålmannen. När man är ung kan man inte fatta ett informerat beslut.
@Nibla14, har du haft fritidsintressen? Sport, musik, osv? I min erfarenhet säger hur man relaterar till dessa tidigt vad för typ av yrke man är benägen till att viga sitt liv till. Skolgången är inte så bra för det, den är där för att lära, inte förbereda. Jag tror det mesta man kan dra från skolgången om vad man vill arbeta med är inom akademiska ämnen, och det är en sån liten del av arbetsmarknaden att det är närmast verkningslöst att dra från för majoriteten av studenter. Jag hade en kompis i skolan som var gudabenådad inom matte, som fann sin "calling" som bartender. En annan som vidareutbildade sig till arkitekt fann sin "calling" att köra traktor. Jag själv hade en naturlig förmåga inom idrott och sport, men har aldrig gjort något relaterat.
Mitt tips är samma som min mamma gav mig i din ålder, välj en bred utbildning som öppnar många dörrar. Du kan också överväga att göra ett "riktigt" personlighetstest* för att se benägenheter för olika yrken. Jag gjorde en för något år sen som i stort sett bekräftade vad min arbetslivserfarenhet sa om vad jag tycker om att arbeta med och vad jag INTE skulle vilja arbeta med. Såna tester fanns inte -eller erbjöds- när jag var i din ålder.
* = Jag pratar inte om "vilken färg är du" eller annat facebooktrams
