Jag ger inte alltid 100%, inte längre. Hemskt att säga, men verkligheten kan vara en kalldusch. Jag jobbade på en rad projekt till ett företag, jag var nöjd med våra avtal och vi höll oss i regel till dom, ibland kunde någon förändring/tillägg efterfrågas, men det var oftast "varför tänkte inte jag på det"-typ av grej så var aldrig ett problem. Jag gav alltid 100% men upptäckte att jag var lite av en tidsoptimist, tiden jag angav var vad det tar för mig där jag kan fokusera 100% att göra klart något, och bara det. Saker har liksom en tendens att hända.
Jag gillar analogin med bilnycklarna när kund frågar hur lång tid något tar. Säg att du ska åka till jobbet, du tar dig till bilen och upptäcker att du inte har bilnycklarna i fickan. Hur lång tid tar det att hitta dom? De kan vara i andra fickan så några sekunder. Kan vara i andra jackan där hemma så du måste gå tillbaks, så några minuter. Du kanske la den på något konstigt ställe när du fokuserade på något annat, säg barnen som skriker eller ett telefonsamtal med en kaffekopp i andra handen samtidigt som du rotar i plånboken. Hur specifikt kan du svara på hur lång tid det tar? Det är ett så enormt tidsomfång.
Jag sökte mig vidare när projekten började sina på ovanstående nämnda företag, vilket är var jag lärde mig detta med tid. Och det var inte en rolig erfarenhet.
Så jag hittade ett nytt företag och fick ett nytt projekt. Jag var riktigt nöjd med den, hade ordentligt med tidigare erfarenhet, något jag tycker om att göra och jag uppskattade att jobbet skulle ta 2-3 dagar, informerade kund 5-10, och tog betalt för en månad. Sen slog verkligheten in. Jag var beroende att få dokumentation från deras IT-nissar som aldrig kom, utan den kunde jag inte ens börja med kärnfunktionerna. "Inga problem, börja med knapparna och färgläggningen" sa projektledaren. Jag har lärt mig läxan tidigare, jag jobbar innifrån och jobbar mig ut, dvs kärnfunktionalitet osv först, UI kommer när allt fungerar, och jag vet exakt hur det fungerar och vad man kan göra med det. De gånger jag varit tvungen börja utifrån och jobba mig in har slutresultatet blivit bajsklet.
Så medan jag väntar på den vitala informationen så knåpar jag ihop det grafiska. Notera att jag är kodknäckare, jag gör backend, system och sysslar främst med att bolla data. När det kommer till grafik så kan jag typ göra en fyrkant i Paint, tror det finns en knapp för det men jag gör 4 raka linjer så gott jag kan. En vecka går och jag presenterar gränssnittet. Notera att två veckor in och allt jag gjort är en bild, seriöst en *.png jag visade i fullscreen. "Herregud vad fult." Försökte förklara konceptet av placeholder, men nej, det accepterades inte. "Flytta det här hit, lägg till den där grejen jag nämnde förut här" osv. Japp, dags att börja göra bajsklet. Motivationen börjar tryta.
Strax över en månad senare och motivationen som bortblåst får jag äntligen dokumentationen jag blev lovad jag skulle få vid projektstart. Och den är bedrövlig. Plus att formatet i deras filer/system är... tänk om du hade alla filer på datorn på skrivbordet, och alla hette "data", utan filändelse. Typ den nivån. Andra varningsklockan, och vad gör jag? Missar den helt och tror att det löser sig. Jag försöker göra det bästa av situationen.
Jag lyckades en vecka senare presentera en fungerande version (grundläggande/prototyp). Nej, den skulle tydligen inte funka. Jag blir informerad om några av deras fullösningar de har, vilket mycket riktigt stämmer, gör att det inte fungerar. Så jag får byta språk och approach.
En vecka senare, återigen presenterar fungerande version. Och återigen accepterar projektledaren den inte. Denna gång hade det att göra med hur jag sparar datan, vi hade mycket debatt kring detta innan och jag var noga med att följa deras ruggigt långa och specifika krav kring detta. Men nej, jag hade tydligen missuppfattat, och en timmeslång förklaring om vad det är han vill ha senare fattar jag vad han försöker säga. Grovt påhittat exempel; istället för att ha en central databas med alla klienters tabeller ville han ha varje klients tabell på klientens dator trots att alla klienter kopplar upp sig till samma server. Och att installera något på servern var inte på tal. Vid det här laget gav jag inte 100% längre, jag var väl runt 20%-strecket. Och jag var tvungen byta språk igen.
Två veckor senare presenterar jag detta Frankensteins monster, något som inte ska existera men lo and behold, där är den. Ett hopplock som ingen designer skulle kunna hitta på i sin vildaste fantasi, min tro i vad jag presenterar närmast noll. Projektledaren är nöjd. Första gången jag faktiskt erfarar att karln är nöjd, och det är mitt sämsta arbete någonsin (per design!). Bra, då ska vi bara installera det nödvändiga så är vi up and running och jag kan "börja på"/färdigställa UI'et. "Vadå installera? Vi ska inte installera något". Så först var jag tvungen ha en debatt att de måste HA filerna för att kunna använda dom, något han på riktigt inte hade fattat. Den diskussionen var lite av en ögonöppnare för oss båda.
Och då systemet körs på klientdatorn som är plattformsoberoende (linux/windows) behöver klienterna något som tolkar koden. "Nej, inget ska installeras på klientdatorerna". Så jag fann mig i en situation där kund vill ha ett centralt system som inte är centralt, men klienterna fick inte röras. Inget skulle få installeras. Och jag försöker förgäves förklara att ingen kod kan köras på någon maskin utan något som tolkar. Till och med HTML kräver en webbläsare. Men nej, döva öron. Och där dog min motivation för projektet, och jag sjönk in i en depression då jag hade kunnat jobbat på ett annat projekt med människor jag jobbat med tidigare och tycker om, som jag valde bort för detta bättre betalande.
Kund fick sin lösning 3 månader senare, och en matchande räkning så det löste sig tillslut. De var inte nöjda med kostnaden, och jag var inte nöjd med att föda vad jag nu vet finns där ute i det vilda. Jag har inte ens nämnt de extra/onödiga funktionaliteten projektledaren konstant efterfrågade. En favorit att hata var "gör såhär istället" och jag förklarar att den pixelperfektionen för den saken kräver att jag byter bibliotek och måste porta över allt, samt extra licenskostnader. Hans svar var "ok". Han behövde inte ens tänka på det. Tror fan han kastar tärning i förhand på vad han vill ha ut ur diskussionen, och litar helt på att tärningen Alltid Har Rätt.
Vad jag lärde mig var ett tydligt tecken på en dålig (projekt)ledare, något som påminde mig om ett stycke från Sun Tzu's Art of War. Denna projektledare var riktigt dålig för han ville bestämma både vad jag skulle göra (projektmål), och hur jag skulle jobba("utifrån -> in", extra funktioner, göra om efterfrågat och fungerande system från scratch flera gånger, etc). Det är ett väldigt luddigt koncept om man inte är vidare insatt, men i kort micromanagement/kika över axeln och påpeka saker konstant är ruggigt destruktivt.
Stöter ni på en chef som flera gånger om dagen klämmer ur sig - en formulering som idag ger mig en stressattack - "hur gåre?", SPRING!
Så nej, jag ger inte alltid 100%, men jag ger 100% av det jag har. Det är ledaren som avgör om det är 110% eller 20%. Trodde aldrig att mitt spann var under 100-110%, men det projektet fick mig inse hur en enda person kan verkligen stampa ner mig i marken.
De (projektledaren) kontaktade mig några månader senare, de ville koppla en mobilapp till systemet (som de mot min förvåning var riktigt nöjda med). Jag sa att jag inte har råd med det. Han blev förbryllad (jag hade ju tjänat mer än honom under vår tid tillsammans?). Tror inte ens han inser vilken skada han kan åsamka sin omgivning. Därför är människor så farliga, i kontrast med djur. Djur är ärliga. En orm är en orm. Är en varg hungrig och vill äta dig är den ärlig om det. Människor däremot kan vandra runt helt omedvetna, helt utan uppsåt, och du vet inte om faran förrän skadan är skedd. Kanske därför folk som jobbat inom service har generellt så låg människosyn.
