Aha, ja då är det ju en annan femma, som du säkert vet är det ju ofta långa pass men kör ute i skogen, väldigt individuellt vad som fungerar och inte om man lider av vad vi kallar utbrändhet, gick en intressant japansk dokumentär på SVT för några år sedan om orsakerna till äkta "utbrändhet" och att det egentligen är en helt annan sjukdom jämfört med vanlig trötthet.
Egentligen borde det heta någonting annat än utbrändhet tycker jag då det ger dålig a associationer bland gemene man till folk som är lata och inte vill jobba, men om man åker på äkta utbrändhet innebär det ju däremot att hjärnan påverkats så till den grad att det övergår i tillstånd som skall jämföras med allvarliga skallfrakturer och liknande men i andra delar av hjärnan, dvs ingenting som individen kan påverka genom vilja eller som läker ut lätt, det har ju inte ett skit med arbetsviljan att göra. Det tar lika mycket energi för hjärnan att läka ut från detta som tex en fordonsolycka och man har heller inget kvitto på hurpass återställd den drabbade kommer att bli. Men det är lättare för gemene man att ta till sig situationen om någon tex sitter i rullstol jämfört med om personen verkar fysiskt frisk och kanske till och med kan göra saker i perioder, dock är det ju faktiskt samma sak, bara inte synligt, egentligen nästan värre, om man sitter i rullstol kan man ofta hitta vägar att gå runt det, det kan man som regel inte om det gäller saker som hjärnan måste läka ut.
Är 3 år sedan för mig och jag blev drabbad av utmattnings syndrom eller järnstress vilket som, en dag på jobbet så började jag bara att gråta hejdlöst och jag minns knappt vad som hände den dagen och ett par dagar framåt, var sjukskriven i 3 månader helt och var extremt trött och jag var både ljus känslig och ljud känslig, låg i soffan med öronproppar och ögonskydd, hade noll ork, började jobba igen på 25% med efter ca 3 månader rasade allt igen och jag var hemma igen ett par veckor, fick nya arbetsuppgifter och kunde börja på 25% och sakta gå upp på halvtid men jag insåg att jag inte kunde vara kvar på min arbetsplats eftersom jag hela tiden blev påmind om allt som gjort att jag mått dåligt så jag sa upp mig, har dom senaste 2 åren gått på Terapi varje vecka på stress medicin på lasarettet här där jag bor och fått träffa flera människor som är i samma sits och man upptäcker ganska snabbt att dom har liknande upplevelser, jag kan lätt känna igen symtomen numera, jag får ont i bröstet och de börjar pipa i öronen när jag har stresspåslag och de behövs inte mycket för att komma dit men jag har fått massa bra verktyg från stress medicin som jag kan använda i framtiden, jag måste ha fasta rutiner för att orka med allt, kan inte vara uppe sent för då mår jag piss dan efter, jag har fått ändra hela mitt liv sedan jag blev utbränd helt enkelt, och före jag blev utbränd kunde jag inte begripa mig på folk i min omgivning som var utbrända, om varför dom inte orkade och så vidare men nu när jag själv hamnat i den sitsen förstår jag exakt hur jobbigt de är, de är numera den allra vanligaste sjukskrivningen i Sverige, på mitt gamla jobb var de 10st som gick in i väggen, flera har slutat, är bara nån som är kvar och som lyckats komma tillbaka.
Har fått lära mig att har man en gång knäckt koden så behövs de inte mycket för att trilla tillbaka.
