Hur stort kan ett svart hål bli?

Vad jag har förstått så finns det ingen gräns för hur stort ett svart hål kan bli, och vi har ett i våran galax också.

Dock så är det svarta hålet än så länge för långt bort för att hota både oss och våra grannplaneter, solen inkluderat.

Något annat som också är intressant är maskhål, och hur vi skulle kunna utnyttja sådana i framtiden, blandannat för färd till andra galaxer men också för tidsresor, men det är en helt annan diskussion.

/Lifooz

Kan tipsa om UFO podden med Sebastin Krantz inte p3
Kommer fram en hel del goa grejor som man inte hade en aning om, speciellt kul när han berättar om pyramiderna och dess precision.
Givetvis då en del info om svarta hål.
Hade alltid svårt för det här med svarta hål och gravitation innan jag hörde en liknelse som var ungefär så här:
Spänn ut en gummiduk och lägg en stor tyngd i mitten, snurra sedan puttekulor i en bana runt om tyngden.
Vid rätt varvtal stannar kulorna i en bana runt tyngden men vid en lite lägre hastighet snurrar de inåt för att sedan stanna vid tyngden.
Ett svart hål samlar alltså på sig materia under hela sin livscykel.
Alltså finns det ingen begränsning för hur stort ett svart hål kan bli, eller......

Vi har mer än ett svart hål i vår galax, men den stora är ju så klart i mitten,,,, scientists estimate that there are as many as ten million to a billion such black holes in the Milky Way alone.... https://science.nasa.gov/astrophysics/focus-areas/black-holes

Skickades från m.sweclockers.com

Finns ingen övre gräns, men ju större/massivare det är desto mindre Haeking-strålning avger det så det blir lättare att "överleva". Små svarta hål avger mer strålning och försvinner snabbere, så det lönar sig att vara massiv, om man är ett svart hål.

Så klart det finns en övre gräns oavsett matematiska gissningarna i länkarna här ovan. Och anledningen är enkel:
När det svarta hålet har sörplar upp all materia i universum, då kan det inte växa mer

Skickades från m.sweclockers.com

Tips på kewl video. https://www.youtube.com/watch?v=i93Z7zljQ7I

Är det svarta hål som dyker upp vid typ 3.18 o 3.23 ?

Det svarta hålet i Vintergatans mitt kommer aldrig få en massa nog att hota planeter på det här avståndet från galaxens centrum. Universums expansion förhindrar det svarta hålet från att någonsin kunna få den otroliga massa det skulle kräva. En vanlig missuppfattning är förövrigt att ett svart hål har starkare gravitation än annan massa. Skulle solen bytas ut mot ett svart hål med samma massa som solen skulle planeter, asteroider och annat fortsätta som vanligt utan att sugas in.
Så om inte en väldig massa galaxer skulle komma farandes och mata Sagittarius A så kan det inte bli så stort att det utövar något större hot mot övriga galaxen alls.

Kan tipsa om att man ska ha en rejäl dos källkritik och inte vara för svag för fantasifulla "tänk om"-frågor om man ska lyssna på sådant. Vad de har att säga om pyramiderna är nog mest magiskt och intressant om du bara har dem och dylika källor till din information. Pyramidernas förhållande till Orion osv är tyvärr önskedrömmar.

Fast den gränsen gäller ju enbart ackretion med en ackretionsdisk. Supermassiva svarta hål växer ju till sin storlek främst genom galaxkollisioner. Och inte bara genom en kollision, utan flera. Så även om två supermassiva svarta hål kan lägga sig i cirkulära banor så är det bara stabilt så länge det är ganska dammsuget mellan dem. Varje gång stjärnor, svarta hål och andra supermassiva svarta hål passerar mellan dem så krymper deras banor. Och vid galaxkollisioner så kan det vara en hel del sådant som äger rum. Allra helst när en jättegalax slukar flera galaxer.
Sedan kan ackretionsdiskar rotera åt olika håll vid olika avstånd till ett svart hål, och vid gränserna mellan rotationsriktningarna har du friktion som effektivt stoppar materia så den faller rakt in. Och på vägen in så stör massan hela inre ackretionsdisken. Denna massförskjutning påverkar den yttre ackretionsdisken också som då kan minska avståndet och friktionen fortsätter.

Det finns ju en motkraft till gravitation. Den elektriska kraften, där två lika laddningar repellerar. Där då storleken på denna kraft ökar med minskat avstånd mellan lika laddningar.

Skickades från m.sweclockers.com

Nu är jag nyfiken på hur mycket elektrisk kraft som anses existera ute i rymdens vakuum? Det snackas sällan om detta i ytligare publikationer och diskussioner.

Är det så att vi räknar alla aktiva stjärnor som elektriskt aktiva p.g.a. deras sammansättning? Denna slutsats drar jag enbart från det faktum att vi kan samla solkraft som energi, och det faktum att all elektricitet vi skördar alltid kan härröras till vår sol.

Sen, hur skulle denna kunna motverka gravitationen i ett svart hål, då inte ens ljus kan ta sig undan den dragningskraften?

Nu är ju ett svart hål väldigt långt från vakuum då det är fullt med massa och energier.

Elektriska krafter verkar mellan tex elektroner och protoner. Ner på kvarknivå har jag dock mycket litet kunskap så de luckorna låter jag någon annan fylla i.

Sedan hann jag även redigera inlägget ovan, vet inte ifall du han se det?

Där alltså elektriska kraften ökar med minskat avstånd, gravitationen i svarta hål pressar samman elektroner och protoner tätt samman, det blir väldigt små avstånd mellan dessa och då ökar dessa krafter. Där då alltså 2 elektroner repellerar och även 2 protoner repellerar varandra.

Om jag inte missminner mig så tappar ett svart hål energi över tid, (här får någon gärna fylla i).
Vad händer då om du pressar samman en fjäder om då den kraften som pressar samman fjädern minskar över tid?

(När jag använder ordet kraft så syftar jag till en kraft mätt i Newton för att förtydliga.)

Nu pratar du istället om energier, där vi omvandlar en energi till elektrisk energi. Men undra jag om ditt påstående stämmer, att månt och mycket av energin kommer från solen det köper jag, men när vi omvandlar en massa till energi i form av fusion eller fission, kan då detta verkligen räknas som energi indirekt från solen?

Skickades från m.sweclockers.com

Hann nog inte se, tyvärr. Dock ska jag förtydliga att vakuum i det här fallet inte syftar på svarta hål specifikt, utan tomrummet. Min förståelse är att atomer generellt inte interagerar i absolut noll, utan är frysta i stasis.

Vi kallar det elektricitet, men är det inte ett annat namn eller form för energi? Jag tänker nu på ett så högt abstrakt plan att vi tar oss tillbaka till tidernas begynnelse, och då säger min logik att en viss energi samlas i form av stjärnor. Dessa stjärnor utstrålar så denna energi och värme genom sina interna processer. Detta är grundläggande kravet för att liv som vi känner till det ska både starta och fortgå på planeter.

Det du säger om att protoner/elektroner repelerar varandra stämmer men det finns en liten detalj och det är när man utsätter elektroner och protoner för stora yttre krafter faller elektronerna in i protonerna och bildar en neutron dom har neutral elektrisk laddning.

Ang fission och fusion är det lite klurigare fusion skulle jag nog vilja säga nej det kommer inte från våran sol även fast fusion är en kopia av förhållandena i solen. Egentligen likaså med fission det kommer inte från VÅRAN sol. Det kommmer från en tidigare sol som exploderade i en supernova och spred sin massa med tex uran ut i rymden som sedan blev våran planet (alla grundämnen tyngre än järn kommer från supernovor), detta material är inte stabilt utan vi kan klyva det och utvinna energi.

Hela modellen som sätter en gräns på hur stort ett svart hål kan bli baseras på beräkningar där man bara har två supermassiva svarta hål runt om varandra. Det hela sönderfaller så fort du har en till i sammanhanget betydande massa. Med en tredje galaxkärna så har du ett till supermassivt svart hål och de kan nu närma sig varandra, du har också otroliga mängder interstellär gas och stoft (som utgör merparten av massa ni en galax) som nu kan komma mellan och få dem att falla mot varandra.
Det är främst genom galaxkollisioner supermassiva svarta hål växer, och inte för att de slås samman, utan för all gas som annars varit på behörigt avstånd från en galaxkärna plötsligt krockar med en annan galaxkärna. Det är därför du inte har ett linjärt förhållande mellan galaxers storlek och det svara hålet i dess mitt. De svarta hålen ökar sin massa mångfalt om två jämstora galaxer krockar.
Det här är ett intressant scenario in action, även om svarta hålen inte har de aktuella massorna:
https://en.wikipedia.org/wiki/NGC_6240

TON 618 är en annan kandidat till titeln tyngst kända svarta hål på 66 miljarder solmassor. Men jag har i ärlighetens namn inte riktigt sett källan till den siffran.

Olika rotationsriktningar på ackretionsdisk:
https://iopscience.iop.org/article/10.3847/2041-8213/ab3c64

Hursomhelst. Poängen med cirkulära omloppsbanor gäller bara ostörda omloppsbanor. Vad som helst som dämpar rotationshastigheten på gas, som t.ex. mötande ackretionsdiskar, eller saker som kan föra in betydande massa mellan två ultramassiva svarta hål, kan få dem att falla in mot varandra.

Så skulle inte påstå att gränsen riktigt gäller då det finns undantag då den inte gäller. Och med ett så stort universum så infaller undantagsfall hela tiden.